Debatten om kostnaderna för flyktingpolitiken är en rökridå
Tack vare Moderaternas utspel om kostnaden för flyktingmottagande, där Reinfeldt och Borg cyniskt ställt denna utgift mot investeringar i välfärden, har valrörelsen i hög grad kommit att handla om SD:s valfråga. Näst efter M-ledaren var det KDU:s ordförande som gick ut i en debatt-artikel i DN och argumenterade för en gräns för flyktingmottagandet. Sverigedemokraterna gläds så klart åt hjälpen från borgarna, och Jimmie Åkesson fick nyligen både en helkväll och en påföljande morgon i SVT:s soffor.
Västvärldens ansvar för flyktingströmmar
Att försvara en generös flyktingpolitik handlar så klart i första hand om solidaritet. Det sönderfall som pågår i Mellanöstern i Syrien och Irak har dessutom västvärlden ett medansvar för. Inte minst i Irak har USA:s ockupation och stöd till den tidigare sekteristiska shiamuslimska regimens politik skapat en grogrund för stödet till dom religiösa fascisterna i Islamiska Staten som nu härjar. Inbördeskriget i Syrien, som förvärrats av de kringliggande stormakternas stöd för regimen (Ryssland) respektive islamistiska fascister (Saudiarabien och Turkiet) är den andra stora faktorn bakom dagens växande flyktingströmmar.
Den som flyr har inget val
Den som flyr har inget val, och när SD demagogiskt talar om att man som parti istället vill stötta flyktingar på plats i jordanska flyktingläger, bör ingen låta sig luras. Oscar Sjöstedt, partiets ekonomisk-politiske talesperson, klargjorde exempelvis på en presskonferens i augusti att partiet tycker att ensamkommande flyktingbarn ska skickas tillbaka till Grekland. Greklands behandling av flyktingar är ökänd, och kritiserad av flera människorättsorganisationer. De spärras in i anläggningar med värre standard än landets fängelser och misshandlas systematiskt av polisen. Så solidariska är SD när det kommer till kritan.
Antirasistiska aktivister i arbetarrörelsen behöver dock kunna ge svar på tal även när det kommer till ”hårda fakta”. För de människor som känner sig lämnade i utsatthet och otrygghet biter inte alltid argument om vikten av solidaritet. Då är det viktigt att även bemöta Moderaternas och SD:s siffror och verklighetsbeskrivning med fakta. För det stämmer inte att ökat flyktingmottagande är det som hotar välfärden. Problemet är den borgerliga fördelningspolitiken.
Hur många kommer hit och vad kostar det?
Till Sverige beräknas en ökning med 30 000 flyktingar mot föregående år. Sammanlagt väntas omkring 80 000 att komma hit. Det är så klart många människor att ta hand om, men det kan jämföras med t.ex. den miljon flyktingar som flytt från Syrien till det betydligt fattigare landet Libanon. Eller de 500 000 som flytt från Syrien till Turkiet respektive till Jordanien.
Vad kostar då flyktingmottagandet? I media har det påståtts att Migrationsverket har begärt sammanlagt 48 miljarder kronor i extra pengar för fyra år. Men detta har visat sig vara en kraftigt överdriven siffra som saknar grund. Enligt Migrationsverkets egen prognos begär verket 33 miljarder kronor extra sammanlagt för de fyra åren 2015-2018. Enligt samma sätt att räkna, där man slår ihop utgiftstapp för flera år, skulle man för övrigt kunna hävda att Moderaternas skattesänkningar kostat 687 miljarder sedan 2006. Prognoserna är dessutom osäkra och kan vara överskattade: Enligt Anders Borg innebär 20 000 fler flyktingar under 2014 ökade utgifter med strax under 500 miljoner kronor. För 2015 behövs enligt honom 1,7 miljarder kronor.
Utgiftsökningen innefattar även statsbudgetposten ”integration”, där en betydande del av ökningen går till att kompensera kommunerna för det ökande antalet ensamkommande flyktingbarn. Utöver det går de största ökningarna till ersättning till kommunerna och för bostäder åt asylsökande. Det sistnämnda beror på att kommunpolitiker vägrar att ta emot de flyktingar som har fått uppehållstillstånd och Migrationsverket tvingas att inkvartera nyanlända asylsökande i tillfälliga ABT-boenden, som är avsevärt dyrare.
Hur ska man uppskatta siffrorna?
Om vi ska kunna ha någon uppfattning om hur mycket pengar det egentligen handlar om måste siffrorna för flyktingmottagandet jämföras med storleken på andra utgiftsposter. För 2014 är hela kostnaden för flyktingmottagandet och migrationspolitiken 9,9 miljarder kronor. Hela statsbudgeten ligger på 869 miljarder, så det handlar alltså om lite mer än 1 procent av de sammanlagda utgifterna. Dessutom används i år omkring 17 % av den sammanlagda biståndsbudgeten för att finansiera ökat flyktingmottagande istället för att gå till behövande i andra länder. Om det är något som drabbas p.g.a. av ökat flyktingmottagande är det alltså biståndet som Sverige skänker till fattiga länder. Det är en prioritering som skamligt nog även förespråkas av Socialdemokraterna.
Utgifterna på 9,9 miljarder/drygt 1 procent av statsbudgeten borde dessutom sättas i relation till regeringens skattesänkningar under de senaste tre mandatperioderna. Dessa, som främst riktats till de rikaste 20 procenten, har tömt statskassan på sammanlagt 134 miljarder. De kan också ställas mot de 90 miljarder kr som ska läggas på nya Jas-plan. När dessa investeringar klubbades hördes inga röster om hur välfärden skulle få lida. Det är först nu när valrörelsen ska vändas till att handla om flyktingar som Reinfeldt börjat ställa enskilda utgiftsposter mot andra.
Vi får inget för att sparka nedåt!
Att kostnaderna för flyktingmottagandet skulle vara orsaken till försämrad välfärd är en rökridå. Utöver att vi inte bör låta oss luras av SD och av Moderaterna bör alla arbetare dessutom ha en sak glasklar för oss: Det finns inget som helst samband mellan minskat flyktingmottagande och förbättringar för välfärden. En restriktivare hållning mot arbetare och förtryckta som tvingas fly från den globala kapitalismens återkommande krig och kriser gynnar dock rasistiska och fascistiska krafter. Att stå upp mot rasismen och försvara principen om att Sverige ska vara en fristad för dem som tvingas fly handlar alltså om att stå upp till försvar av den solidaritet vi mer än någonsin behöver också för att kunna försvara oss själva och varandra mot allt aggressivare arbetsgivare och högerkrafter.
GUNNAR WESTIN