Entusiasmen över den regeringsförklaring som S och MP-regeringen presenterade i veckan har varit delad. Erkännandet av Palestina är tveklöst en positiv markering och en bra start på utrikespolitiken som de flesta inom vänstern borde välkomna. Men i övrigt finns en hel del frågetecken. Kritikerna har bl.a. pekat på att den nya regeringsalliansen valt att behålla det grisiga RUT-bidraget, samt att man inte tänker röra den sänkta krog- och restaurangmomsen. Då den nya regeringen inte vill göra någon substantiell förändring av skattepolitiken är det också svårt att se hur den ska få fram de resurser som krävs för att kunna genomföra regeringsförklaringens mål om kraftigt ökat bostadsbyggande, 90-dagarsgaranti för arbetslösa ungdomar, förbättrad kollektivtrafik, höghastighetsbanor för järnvägen och ökat statligt underhåll till det eftersatta spårnätet. Vägran att höja skatterna och inriktningen på att försvara överskottsmålet i statsbudgeten undergräver också möjligheten att genomföra den investeringspolitik som skulle krävas för att få ned massarbetslösheten, i sig en förutsättning för Löfvens ambition om att Sverige ska ha lägst arbetslöshet inom EU år 2020.

LO-företrädare positiva
Flera fackföreningsledare har varit snabba med att ge uttryck för entusiasm över regeringsförklaringen. LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson kallar regeringsförklaringen en ”otroligt tydlig jobbmarkering”. Tillsammans med Anders Ferbe, ordförande för IF Metall, gläds han över att den nya regeringen vill genomföra en ”nyindustrialisering” (lite oklart vad som menas med det). Johan Lindholm, ordförande för Byggnads, skriver i ett inlägg på Byggnads Facebooksida (3 oktober) att Sverige nu ”har en regering som har lyssnat och som kommer att skapa en bättre arbetsmarknad för oss byggnadsarbetare”. 

Positiva steg
Några konkreta förslag finns som det finns anledning att framhålla som grund för de fackliga företrädarnas optimism.

För det första ska det förhatliga systemet med FAS 3 avskaffas. Det har varit en källa till många självmord bland arbetslösa, och bidragit till en frukstansvärd situation för många människor.

För det andra ska nivån i A-kassan höjas (oklart med hur mycket) och gränsen för hur länge man kan få A-kassa ska avskaffas. Detta är välkommet, och innebär ett progressiv steg i förhållande till den förra regeringens hetsjakt på arbetslösa. En förstärkning av arbetslöshetsförsäkringen innebär också minskat tryck på lönerna, vilket är positivt för arbetarklassen och fackföreningsrörelsen överhuvudtaget.

För det tredje ska möjligheterna för arbetsgivare att stapla olika otrygga anställningsformer på varandra undanröjas. Även på denna punkt har vi som är fackligt aktiva anledning att glädjas, även om vi är många som tycker att visstidsanställningarna borde förbjudas överhuvudtaget. En tydligare skrivning i LAS skulle hur som helst sätta stopp för många arbetsgivares cyniska utnyttjande av otydligheten i dagens lagtext, som många arbetsgivare använder för att hålla anställda i otrygghet i upp till 4 år. 

Vad gör SD?
Allt det här återstår förvisso att se om det vinner stöd i riksdagen. På flera punkter är det SD:s vågmästarroll som kan komma att fälla avgörandet. SD har hittills sagt sig vara emot FAS 3 och vilja höja A-kassan. Om partiet även vill ställa sig in hos grupper av otryggt anställda ska bli intressant att se. Men givet att SD strategiskt kommer att försöka orintera åt vänster för att vinna ytterligare stöd är det antagligen inte en omöjlighet.

Frågan om försvaret av kollektivavtalen
Ett av de viktigaste kraven från LO har handlat om att en ny regering måste riva upp Laval-domen, som förbjuder svenska fackföreningar att vidta stridsåtgärder mot företag som dumpar villkoren genom utnyttjandet av arbetare från andra länder. Även på denna punkt är fackföreningarna hoppfulla, även om det är oklart vad exakt som ska göras. Löfven nämnde inte Lex Laval med ett ord i regeringsförklaringen, medan Ylva Johansson i en intervju i Arbetet sätter sin tilltro till en pågående parlamentarisk utredning som hon hoppas ska medföra att den nya regeringen kan genomföra ”betydande förändringar av lagen och ändå hålla sig inom EU:s regler”. 

Det återstår också att se om den nya regeringen kommer att driva igenom en förändring som gör jobberbjudanden beträffande löner och villkor för invandrad arbetskraft juridiskt bindande för företagen. I den nu gällande uppgörelsen mellan MP och de borgerliga partierna på migrationsområdet, som den nya regeringen lovat att inte riva upp, finns ingen arbetsmarknadsprövning (ett krav från facket), och hur denna inverkar på möjligheterna att ta upp kampen mot löne- och villkorsdumpning genom arbetskraftsinvandring är oklart. Samtidigt borde trycket på S vara stort att få till stånd något av betydelse på området, annars är risken stor att SD kommer att kunna utnyttja tandlösheten och göra ytterligare insteg i LO:s väljarbas.

Frågan om vinsterna i välfärden fortfarande olöst
Frågan om vinsterna i välfärden är fortfarande inte avgjord. Socialdemokraterna vill ha ”skärpta kvalitetskrav”, MP vill ha krav på att vinsterna ska återinvesteras, medan Vänsterpartiet vill lagstifta om förbud. Det lär bli en kompromiss av något slag, och frågan är om det kommer att innebära ett steg som på allvar slår mot de stora vinstmaximerande kapitalen som i dagsläget dominerar mycket av friskolebranchen och den privata vården och omsorgen. Blir det inte det kommer Vänsterpartiets förmåga att framstå som en trovärdig opposition att rejält naggas i kanten, liksom Sjöstedts löfte om att inte vara till salu. Det är dock hoppfullt att Sjöstedt gått ut hårt och markerat att partiet inte kommer att nöja sig med halvmesyrer. Vi som är aktiva i partiet kan åtminstone konstatera att vårt parti till skillnad från socialdemokraterna inte dumpar sina krav redan innan man sätter sig vid förhandlingsbordet.

Miljöpartiet lägger sig i utbyte mot ministerposter
Vikten av att (v) inte lägger sig platt illustreras för övrigt tydligt av Miljöpartiets svek mot sina väljare. Svekdebatten efter uppgörelsen med Löfven torde redan ha börjat. Priset för ministerposterna blev stort och Jan Björklund sammanfattade det hela ovanligt bra i en intervju i SvD:

”Jan Björklund (FP) utser Miljöpartiet till den stora förloraren i S-MP-regeringen:
– Miljöpartisterna är de stora förlorarna i detta. Kärnkraften kommer att vara kvar, förbifarten byggs, Bromma flygplats blir kvar och det blir ingen sex timmars arbetsdag.
– Det enda de har fått igenom är att krogmomsen blir kvar enligt Alliansens modell. Men det kan man knappt kalla för en grön omställning av Sverige.
De fick en av fyra ministerposter?
– De har fått ministerposter men de får ingen politik.”

GUNNAR WESTIN