När Carl Bildt kallade Saudiarabien för ett familjeföretag var det snarast att beteckna som en förskönande omskrivning av något mer unket medeltida. De sex monarkierna vid Persiska viken – Kuwait, Saudiarabien, Bahrain, Qatar, Förenade Arabemiraten och Oman – har det gemensamt att de är historiska rester som överlevt moderniseringsprocessen genom sina tillgångar av olja och naturgas. Regimerna stod även pall för trycket från den arabiska våren 2011. Men kostnaden var hög och förmodligen lever de på lånad tid i sin nuvarande form.

Journalisten Bitte Hammargren har på närmare 500 sidor avhandlat inte bara ovanstående GCC-stater utan  ytterligare ett antal centrala länder i regionen. Tyvärr ger den ett ojämnt intryck, där den politiska analysen  fastnar i citeringar och kommentarer från ett ständigt flöde av personer. Det analytiska djup som Aron Lunds nyligen publicerade Syrien brinner uppvisar, infinner sig bara styckevis. Men det innebär inte att det finns en hel del matnyttigt, inte minst om länder man sällan kommer i kontakt med i nyhetsförmedlingen likt Oman.         

Regimerna håller sig vid liv genom att muta befolkningen 

Dessa rentierekonomier styrs av släkter och kan inte jämföras med moderna nationalstater: både britter, jänkare och företag skrev kontrakt och avtal med monarkerna – inte staterna. Därför är det heller ingen större skillnad på statens och de härskande klanernas egendom. Månggiftet innebär att antalet personer som vill ha sin del av kakan stadigt växer, antalet prinsar i Saudiarabien uppgår nu till tusentals personer som hungrigt inväntar att den nuvarande generationen ska trilla av pinn. Det vi skulle kalla korruption ses som en naturlig fickpeng till de inblandade parterna. Summor som kan bli enorma när det kommer till den omfattande vapenimport som regionen står för. Andrew Feinstein påpekar i sin The Shadow World: Inside the Global Arms Trade (2012) att vid det brittiska vapenföretaget BAE Systems rekordorder till Saudiarabien 1985 så gick över en miljard pund in på speciella mutkonton kontrollerade av den dåvarande USA-ambassadören prins Bandar. Undantaget är Kuwait där det finns en tydligare åtskillnad mellan statens och kungafamiljens egendomar: det har även resulterat i ett öppnare politiskt system.

Det är utifrån ägandeförhållandena man ska förstå dessa stater, genom att ge sina undersåtar fri utbildning och sjukvård, omfattande subventioner och skattebefrielse kan härskarkasten hålla sig kvar på toppen. Den dagen man börjar ta ut skatt kommer ekot från den amerikanska revolutionen göra sig hörd – ingen representation, ingen skatt. Man kontrade den arabiska våren med olika förmåner och fler anställningar i den offentliga sektorn för att lätta på trycket från en ung, allt mer välutbildad men arbetslös befolkning. Trots de enorma inkomsterna står man inför stora problem: statsbudgeten i Saudiarabien krävde år 2011 ett oljepris per fat på 95 dollar för att gå ihop. Med risken för en kommande fossilbubbla kan regimerna falla över en natt.    

Migrantarbetare fyller en central funktion 

Deras ekonomi bygger på ett utpräglat apartheidsystem med migrantarbetare. De tidigare arabiska migranterna har i stor utsträckning bytts ut mot asiater som är mer lättkontrollerade, utsugningen påminner om de slavkontrakt som många frivilliga och ofrivilliga utvandrare från Europa tvingades till i Nordamerika på 1600- och 1700-talen. Med prygel, dödsolyckor och sexuella övergrepp som allt för vanligt återkommande inslag, inte minst i Saudiarabien där slaveriet avskaffades först 1962. Rasismens roll (och skapande) i den globala arbetsdelningen konkretiseras mer än väl på de enorma byggarbetsplatserna längs den persiska vikens södra sida.

Att USA höll tyst när GCC-staterna krossade protesterna i Bahrain 2011 var inte så förvånande då landet har sin bas för sin femte flotta i önationen. Däremot ska man nog inte förstå det som att Barack Obama vacklar i sitt stöd till sina gamla allierade som Saudiarabien när man tvekar i Syrien och Egypten. Förenta Staterna är en stormakt på nedgång. Som Noam Chomsky har påpekat var Bill Clinton allt för medveten om det, men George Bush den yngre brände tvärtom på utför stupet genom sina kostsamma och destruktiva krig i Irak och Afghanistan. Obama ser om huset och drar sig för att bindas upp i långdragna konflikter och föredrar de långt billigare drönar- och kill/capture-operationerna. Det har istället öppnat upp för en tydligare egen agenda bland GCC-staterna, Qatars aktivistiska utrikespolitik har hamnat på kollisionskurs med Riyadhs där de förras stöd till Muslimska brödraskapet varit en vattendelare – inte minst i Egypten när brödraskapets president Mursi störtades. I det syriska inbördeskriget har Saudiarabien kunnat exportera militanta salafister som inte stödjer den egna regimen samtidigt som de kunnat öppna en front mot Iran och dess allierade (inte minst genom IS).  

När det geopolitiska spelet hårdnar med ständiga inblandningar i v arandras förehavanden ökar trycket underifrån. Gulfens undertitel: en krutdurk gör skäl för sitt namn. Vi kan förvänta oss mer omvälvande förändringar i regionen, det står utom allt rimligt tvivel.  

ABE BERGGÅRDH