Sveriges ekonomi befinner sig i ett ytterst allvarligt läge. Få verkar fullt ut ha förstått hur kritiskt tillståndet är. Samtidigt kan situationen göra att socialdemokraterna tvingas gå åt vänster, mot sin vilja.

Sveriges ekonomi är som ett mynt på högkant balanserande på en knivsegg. Deflation – det vill säga fallande priser – är livsfarligt för ekonomin. Det är teoretiskt lättförståligt och bekräftas av verkligheten, från såväl trettiotalskrisen som Japans långa ökenvandring under 90-talet.

Deflation kan fullständigt lamslå en ekonomi: När tv:n du skulle köpa idag kommer bli billigare imorgon så väntar du att köpa den. Kommersen avtar med arbetslöshet och ytterligare fallande priser i en ond spiral som hotar störta ekonomin ner i avgrunden.

Deflationens spöke hotar just nu Sverige och lär ha gett riksbanksdirektionen ordentlig ångest. Sverige har haft deflation 3 månader i rad; augusti, september, oktober och sju av de tio senaste månaderna vilket rönt internationell uppmärksamhet.

Socialdemokraterna och Miljöpartiet står nu vid ett vägskäl där den ena vägen leder till oöversiktliga konsekvenser och den andra åtminstone skjuter upp den akuta krisen. Frågan är om de ens har insett vilket val de står inför, men jag tvekar inte att de snart kommer bli varse.

Det finns två medel för att stimulera ekonomin och potentiellt höja inflationen, penningpolitik och finanspolitik. Det penningpolitika verktyget fungerar genom att justera penningmängden. Genom att sänka räntan kan riksbanken öka penningmängden och således också sänka värdet på pengarna.

Det andra sättet att stimulera ekonomin är genom finanspolitik, det vill säga genom reala satsningar som får igång ekonomin genom att stimulera efterfrågan. Till exempel med stora offentliga investeringar.

Den 28 oktober tog Sveriges riksbank det historiska beslutet att sänka reporäntan till 0. Även om en negativ ränta är teoretiskt möjlig (alltså att banken ger dig pengar gratis och det kostar pengar att deponera pengar i banken) är det inte troligt och knappast heller en lösning på problemet.

Det sista skottet i den penningpolitiska vapenarsenalen är avfyrat. Det återstår att se hur mycket räntesänkningen och den svagare kronkursen som följt i dess kölvatten slår igenom på inflationen genom ökade importpriser och ett lyft för exportindustrin. Men det är tveksamt om detta är slutet på deflationsproblemet. Om deflationen består är nu Riksbanken i princip game over.

Finansminister Magdalena Andersson valde i detta läge att presentera en stram budget och att göra en stor poäng av att den är finansierad ”krona för krona”. I ett läge där vi behöver elda på brasan och värma upp ekonomin med några famnar ordentliga vedträn lägger hon in ett par fjuttiga småpinnar.

Socialdemokraternas budget innebär ökade satsningar med 25 miljarder kronor jämfört med den borgliga budgeten året innan och kommer inte räcka för att värma upp den frusna ekonomin som är på 0-punkten.

Detta faktum kan omöjligt komma att passera socialdemokraterna obemärkt förbi. Vid nästa budget har de knappast något val. Men då kan det vara för sent. Ekonomin måste stimuleras och regeringen kommer vara tvingade att släppa på bromsen och tankarna om att överskottsmålet ska nås nästa mandatperiod släppas.

Det bästa alternativet vore att ta bort jobbskatteavdraget som kraftigt har gynnat de rika och göra stora satsningar i offentlig sektor. Det finns ett uppenbart och stort behov av massiva satsningar på bostadsbyggande, klimatsatsningar och infrastruktur. Att socialdemokraterna skulle göra stora anställningar i offentlig sektor eller på annat vis öka köpkraften för de minst bemedlade verkar otroligt. Kvarstår gör stora infrastruktursatsningar.

Om deflationsproblemet inte löses av Riksbankens senaste räntesänkning kan Socialdemokraterna mycket väl tvingas gå åt vänster, mot sin vilja. Ekonomiska kriser skapar problem som bara vänstern har verktygen att lösa – men i och med det även öppningar.