Islands polis sköt förra året ihjäl en förvirrad men skjutglad 59-åring. Det var det första polisoffret i mannaminne. Det av en enkel anledning: den isländska polisen är inte beväpnad till vardags. Därav det tumult som utbröt när det nyligen avslöjades att Polisen och Kustbevakningen hade importerat hundratals kulsprutepistoler. Författaren Auður Jónsdóttir varnade för konsekvenserna:  

Island är ett bra land, ett så givmilt land att vi, dessa få invånare, måste se till så att samhället får blomstra. […] Men om en av samhällets mäktigaste grupper aldrig lyssnar på dessa andra grupper utan i stället försöker att tysta ner dem kan här utan vidare uppstå en ny köksredskapsrevolution. Och den gången går kanske någon demonstrant så nära alltingshuset att maskingevärskäften gapar framför den.

Från officiellt håll viftade man undan kritiken och menade att det bara handlade om en uppdatering av existerande materiel. Alltingsledamoten Karl Garðarsson från det styrande Framstegspartiet påpekade även att

Finns det ett behov av sådana vapen? Ja, det finns ett stort behov av dem. Vi lever nämligen inte i något Disneyland även om oppositionen tror det.

Vapendebatten tog en ny vändning när statsministerns assistent hävdade att vapnen var en gåva från Norge. Något norrmännen inte alls ville kännas vid utan promt ville ha betalt: – Vi kommer til å sende regning, fastslår Forsvarssjefens talesman, Bent-Ivan Myhre. 

Förvecklingen blev än mer intrikat när den isländska tullen då reagerade med att ta vapnen i beslag och låsa in dem. Kravet för att släppa in dem i landet var att Kustbevakningen antingen betalade importavgifter(!) eller kunde bevisa att det faktiskt var en gåva. Sedermera förklarade inrikesministern Hanna Birna Kristjánsdóttir att de aldrig skulle tagit emot vapnen om de trodde att de skulle behöva betala för dem.   

”I could be a stone, I am angry enough to be a stone, and I am right enough to be a stone, and still I am not.”

Men det här stannar inte vid en histora bevärdigad Grönköpings Dagblad utan berör grundvalen för ett demokratiskt samhälle. Den forne högerpolitikern och sparkade centralbankschefen Davíð Oddsson talade nämligen ur skägget på ledarplats i Morgonbladet och beskrev vad det egentligen handlade om

Only six years ago, a rioting mob attacked Iceland’s house of parliament and other public buildings… What would those frantic hordes have done if they had reached their goal and broken into Alþingi? Perhaps most would rather not think that through. […] The Nation was then in grave danger.

Helt enkelt överhetens rädsla för gatans parlament. Haukur Már Helgason beskrev samma händelser, men ur ett underifrån perspektiv i The Reykjavik Grapevine

 That winter, however, for weeks upon weeks, every single can of skyr [isländsk yoghurt] and raw egg hurled at the house of Alþingi was a logical demonstration of the peaceful means employed to demand change: I am not a stone, every commodity shouted as it flew. I could be a stone, I am angry enough to be a stone, and I am right enough to be a stone, and still I am not. This has been called a revolution. It was not, but it was an effective uprising. The skyr really scared them.

Bakgrunden till vapenimporten finner man alltså i samma rädsla som föranledde att den isländska poliskåren omorganiserades och fick tyngre beväpning förra gången: ”The Gúttó-fight” 1932. Uppretade arbetare jagade polisen på flykten under protester mot föreslagna lönesänkningar. Förslaget drogs tillbaka och den socialdemokratiske alltingsledamoten Jón Baldvinsson konstaterade efteråt att det aldrig är fel att polisen blir besegrad. För den dagen staten inte behöver lyssna, inte behöver oroa sig för folkets vrede har demokratin i praktiken monterats ned. Av den anledningen är polisens beväpning inte en teknisk fråga, utan en helt avgörande maktfråga.   

ABE BERGGÅRDH