”Du måste inse att Sverige är ett av de mest framgångsrika exportländerna i hela världen”, berättar Rune Andersson för journalisten Erik Sandberg över en kopp kaffe. Rune är inte vem helst – han är med på listan över Sveriges 25 mest förmögna personer och har blandat annat varit VD för Trelleborg AB.

Sverige är unikt

Han har helt rätt: Sverige är närmast unikt. Med årliga exportöverskott på mellan 5 och 10 procent av BNP de senaste 10-15 åren tillhör nationen en liten skara länder, tillsammans med Kina och Tyskland. Det kanske låter bra men skapar stora obalanser i den internationella ekonomin då någons överskott är någon annans underskott. Grekland och Spanien måste kompensera genom lån, alltså exporterar Sverige även stora mängder kapital. Enligt ekonomen Engelbert Stockhammer lämnar mellan 200 och 300 miljarder kronor Sverige varje år för de internationella kapitalmarknaderna, kapital som inte återinvesteras i landet utan försvinner iväg till spekulation och för att finansiera andra länders underskott. Men trots stora exportöverskott har Sverige massarbetslöshet. Hur kunde det bli så?

Det är vad Sandberg försöker svara på i boken Lönesänkarna. Det är en fördjupning av SVT-dokumentären med samma namn som rönte stor uppmärksamhet.

Även Socialdemokraterna mörkade

Runt 1980 lades den ekonomiska politiken om i stora delar av världen. Så även i Sverige, även om det skedde i det tysta till skillnad från Margaret Thatchers och Ronald Reagans larm när de släppte lös sina kampanjer mot inte bara fackföreningsrörelsen, utan själva tanken på ett gemensamt samhälle: ”det finns bara individer”. Modellen bakom omläggningen som skulle lösa de knutar den ekonomiska krisen – stagflation – med både hög arbetslöhet och inflation som lagt sig som en våt duk över världsekonomin efter oljekrisen 1973 var i grunden enkel och logisk. Ökade vinster ger mer investeringar som leder till tillväxt och jobbskapande.  Det ser enkelt ut på pappret, men ökade vinster kräver å andra sidan lägre löner – eller mer specifikt: lägre löneandel. 

Det är såklart känsligt och något Socialdemokraterna mörkade med inför sina egna väljare redan från start. Tvärtom röt Kjell-Olof Feldt till i valdebatten 1982 och anklagade moderaterna för att ”det enda [ni] vill ge löntagarna är arbetsgivarens besked, sänk lönerna så vinsterna kan höjas!”. Samtidigt hade Socialdemokraterna skrivit in i sitt valprogram Framtid för Sverige att vinsternas andel av ekonomin måste öka, och så sent som inför valet 2014 ansåg Stefan Löfvén att det enorma svenska exportöverskottet inte var något problem. Ett exportöverskott som grundar sig i just en sänkt löneandel.      

Metoderna för att få ner löneandelen var mångsidiga. Den inleddes med en stor nedskrivning av värdet på den svenska valutan, en Big Bang, som innebar att svenska exportvaror blev billigare utomlands medan importvaror blev dyrare för svenska konsumenter. Sedan följde avregleringar av kapitalmarknaderna som öppnade upp för lånekarusellen, spekulation med pensionspengarna och ökade avkastningskrav, EU-inträde med dess anpassningar – i synnerhet avdemokratiseringen av Riksbanken, man fick även med LO på båten om att centralisera avtalsrörelsen (industriavtalet 1997) då de branschvisa uppgörelserna hade drivit upp lönerna som ekonomen Lars Calmfors hade kommit fram till i sin forskning.

Andra mer konkreta metoder sammanfattar jag och Lennart Niemelä i Vardagens politik:  jobbskatteavdragen, arbetskraftsimport, bemanningsföretag, kontroll och tvångsarbete, höjt fribelopp för studenter. Men en av de mest avgörande förändringarna var att den fulla sysselsättningens politik övergavs, arbetslösheten måste öka för att pressa konkurrensen om varje arbete. Något som även samme Lars Calmfors föreslog 1989.   

Men hur gick det i verkligheten, infriades teorin om att sänkt löneandel skulle ge mer investeringar och arbeten?

Mellan 1955 och 1970 – de gyllene tillväxtåren – låg lönandelen på 78 procent medan vinstandelen låg på 22 procent av nationalinkomsten. 1995-2010 är förändringen tydlig, löneandelen har stigit till 35 procent och löneandelen sjunkit till 65 procent. Det motsvarar enorma summor som fördelats om till kapitalägarna. Det kan även beskrivas som att mellan 1945 och 1975 låg produktivitetsökningen och reallöneökningen på en rätt likartad nivå, sedan började ägarintressena lägga beslag på en allt större andel av den ökande effektiviteten inom ekonomin. Men det innebar inte ökade investeringar, tvärtom minskade investeringarna när vinsterna gick upp. 1980 låg vinstandelen på 24 procent medan investeringsgraden var 22 procent. 31 år senare år 2011 hade vinstandelen ökat kraftigt till 32 procent samtidigt som investeringsgraden sjunkit till 18 procent. Efter krisen 1990 permanentades sedan en massarbetslöshet på 6-8 procent.  

Sandberg menar att de ökade vinsterna istället gick till en finansialisering av ekonomin, alltså att vinsterna hamnade på kapitalmarknaderna. Utlåning fick kompensera den minskade löneandelen, för minskade löner är minskad efterfrågan. Tillväxten blev skulddriven, men skulder måste betalas någon gång och till slut kraschar ekonomin, en kris som vi fortfarande lider av i Europa.       

En ekonomisk politik byggd på råttan-i-pizzan historier

Det var inte en spikrak väg från när den första utredningen på finansdepartementet lyfte frågan om minskad löneandel i slutet av 1970-talet, men det har funnits en obehaglig samsyn mellan de stora partierna, ekonomerna och i viss mån även delar av facken. Även om en del likt TCO:s före detta chefsekonom Roland Spånt nu bytt fot.

Något som jag själv noterat är att inte främst ekonomijournalisterna bör klandras, som faktiskt är rätt kritiska, utan det är de vanliga politiska journalisterna och kommentatorerna på DN, Agenda och Aktuellt som okritiskt förmedlat rena råttan-i-pizzan historier, som Sandberg uttrycker det. Till exempel den om att just Sverige är speciellt sårbart då vi är ett så exportberoende land, som innebär att vi måste hålla igen löner  och sänka kapitalskatter för att inte förlora konkurrenskraft. Nys, säger Sandberg och pekar på att Sverige är det 55:e mest exportberoende landet i världen enligt Världsbanken, mellan Kazakstan och Honduras. Mindre än jämförbara länder som Danmark, Belgien och Nederländerna.      

Med tanke på att svenska folket aldrig har röstat om huruvida vi vill sänka vår löneandel av det vi producerar, kan man ju undra hur det gick till rent konkret. Genom en rad samverkande krafter: lobbyarbete genom organisationer som SNS och European Roundtable of Industrialists, en borgerlig ägarhegemoni inom pressen, en likriktad och okritisk ekonomkår, tvångströja från EU, direkta påtryckningar från ägarintressen som när Skandias VD hotade med att sluta köpa statsobligationer inför valet 1994, införandet av nya organisationsmodeller som New Public Management, en facklig ambivalens och koppling till socialdemokratin och så vidare. I mycket handlar det om modern klasskamp från ovan, genom olika kanaler lyckas ägarintressena driva på politiker i en viss riktning, låta kapitalet rösta med fötterna samtidigt som man arbetar medvetet för att ändra attityder hos akademiker men även i bredare folklager. För någon avgörande strid, som kolgruvstrejken i Storbritannien 1984 blev det aldrig även om kampen om löntagarfonderna kan symbolisera vändningen. Snarare mängder av mindre steg.

Det beror alltså inte i huvudsak på ödesbestämda teknologiska skiften eller globalisering, som även diskuteras i Den sänkta löneandelen (2013). Utan är ett konkret uttryck för intressekamp, där välfärdsstaten har monterats ned samtidigt som ekonomin har blivit allt mer finansialiserad. Banksektorn behöver alltså underställas demokratisk kontroll, inte minst för att komma åt skatteflykten som enligt EU-kommisionens beräkningar motsvarar ett skattebortfall på ca 1000 miljarder euro om året.   

Arbetstidsförkortning skulle kunna återställa löneandelen

Efter en diskussion om bokens innehåll på ett möte i Lund konstaterades att den smidigaste vägen att återta förlorat löneutrymme är en arbetstidsförkortning. Återgår vi till relationen mellan lön och vinst som rådde på ”det gyllene” 1960-talet motsvarar det 8 procent av BNP, närmare 300 miljarder kronor som mer än väl skulle kunna finansiera en nedgång till sex timmars arbetstid som norm. 1999 fastslog Europafacken att strävan borde vara att jämna ut obalanserna mellan norra och södra Europa genom att arbetarna i länder med exportöverskott skulle ställa högre relativa lönekrav, men LO-facken i Sverige och Tyskland svek detta. Med en arbetstidsförkortning hade svensk industri säkert förlorat lite konkurrenskraft men hade därmed bidragit till att skapa en bättre balans i det internationella handelsutbytet och uppfyllt löftet till sina kamrater i södra Europa.

ABE BERGGÅRDH