Initiativet till Rött Forum, som tagits av Socialistiska Partiet men som siktar på att skapa en bred samlingspunkt för den radikala vänstern, kunde egentligen inte komma mer passande. Samtidigt som nya orosmoln seglar in över den horisont som består av en krackelerande världsekonomi, fördjupad klimatkris och tilltagande flyktingströmmar är den allmänna politiska utvecklingen djupt oroande. Sverigedemokraterna har tagit ett rejält kliv framåt som en samlande kraft för ett jäsande reaktionärt missnöje samtidigt som socialdemokratin under Löfven fortsätter att ta varje tillfälle i akt för att bryta blockpolitiken och samarbeta högerut.

Samtidigt befinner sig vänstern i ett närmast krisartat tillstånd.

Vänsterpartiets problem
Vänsterpartiet, partiet som borde utgöra den radikala oppositionen till socialdemokratin, uppfattas av många inte som ett seriöst alternativ, än mindre som någon verklig opposition. Det är tydligt att partiets överlag rätt ensidiga inriktning på parlamentariskt arbete försvagar partiet som en verklig kraft i gräsrotsrörelserna. Delvis har partiet också diskrediterat sig självt genom tidigare uppgörelser om nedskärningsbudgettar, både lokalt och som samarbetspartner med tidigare socialdemokratiska regeringar. Resultatet i riksdagsvalet 2014 lämnade mycket att önska. Att partiet enbart växte med en tiondels procentenhet, trots ägarskapet över frågan om vinsterna i välfärden, var i sig något av ett nederlag. Vänsterpartiets valtaktik, som kan sammanfattas i att partiet tämligen konsekvent valt att stänga de flesta konfliktytorna mot socialdemokratin, har uppenbarligen varit en misslyckad strategi. Men vilket är alternativet?

Förvisso har vänsterpartiet i nuläget lyckats kapa åt sig en relativt stark förhandlingsposition. Men den åtnjuter partiet inte så mycket p.g.a. den egna styrkan, som p.g.a. det nuvarande förhållandet mellan socialdemokratin och Allianspartierna. Så länge borgerligheten tror att den står starkare genom internt samarbete i front mot socialdemokraterna har den sistnämnda inget annat val än att tvingas samarbeta med vänstern. Men det är knappast vad Löfven vill, och så fort en öppning finns riskerar detta att medföra att vänsterpartiet slängs ut i kylan tillsammans med uppgörelsen om vinsterna i välfärden.

Vänsterpartiet har alltså stora problem. Samtidigt finns massvis med engagerade radikala aktivister i partiet. Partiet har också gått starkt fram medlemsmässigt, med en nästan 50-procentig ökning sedan 2010.

Den övriga partibyggarvänsterns marginalisering
Vid sidan om vänsterpartiet för den partibyggande vänstern, de flesta med rötter i 1970-talets rörelser, en ytterst marginaliserad kamp. Den största av organisationerna, Rättvisepartiet Socialisterna, vars projekt att bygga partiet som på sikt ska ersätta Socialdemokraterna som ledande parti i arbetarrörelsen nu har 20 år på nacken, har idag fem kommunala mandat i två kommuner – i landets närmare 300 kommuner. Att de olika organisationerna på enskilda håll kan göra skillnad, och att de trots sina många svagheter i någon mening bidrar till att sprida marxismen, ska inte förnekas. Men det är uppenbart för alla med någorlunda nyktert sinne att de olika grupperingarna befinner sig i en återvändsgränd som man inte kommer ur.

Den autonoma och frihetliga miljön
Vi sidan om den gamla partibyggarvänstern finns den autonoma och frihetliga vänstermiljön. Denna ger många gånger uttryck för en kreativitet som den traditionella vänstern ofta saknar, och via en relativt stark förankring i städernas radikala ungdomligare vänstermiljö kan den ofta bättre än någon annan kraft mobilisera. Den strategiska betydelsen av lokalt förankrade organisationer som Linje 17 kan knappast underskattas, de är nödvändiga som en del i skapa ytor för engagemang och förmåga att mobilisera. Förbundet Allt Åt Alla har också en inte helt obetydlig aktivitet, och kan ofta agera positivt och flytta fram positionerna i förhållande till olika frågor. Men trots sina förtjänster står det dock klart att den autonoma miljön står sig tunt när det kommer till att erbjuda ett politiskt alternativ. Delvis för att den lämnat över den uppgiften till den parlamentariska vänstern, och inte gör anspråk på att ersätta denna.

Det är alltså sammantaget en rätt dyster bild. Och om inget radikalt sker som förändrar den politiska samarbetskulturen mellan organisationer och aktivister så är den radikala vänstern dömd att mer eller mindre fortsätta sin kamp i marginalisering, utan förmåga att påverka vare sig den bredare vänstern och arbetarrörelsen, eller för den delen samhället i stort. Och det är detta vi måste börja göra något åt.

Så hur gör vi för att komma ur det här deprimerande tillståndet?

Trots läget finns möjligheter
Det finns trots läget flera orsaker att se positivt på möjligheterna att bryta dödläget. Den progressiva vänsteropinion som tydligt kom till uttryck i väljarundersökningar under våren och sommaren 2014 reflekterar ett djupgående missnöje hos breda grupper med den högerpolitik som förts. De stora antirasistiska och antifascistiska mobiliseringarna under förra våren visar också att det finns breda grupper som aktivt motsätter sig de bruna högerkrafterna. Vänstern borde ha stora möjligheter att nå bredare massor i en situation där det ekonomiska systemet fortsätter att ge upphov till återkommande kriser och massarbetslöshet.

Men om bredare grupper ska börja lyssna till vad den radikala vänstern har att säga (och om den radikala vänstern ska kunna påverka vänstern och arbetarrörelsen i bredare mening) förutsätter det att aktivister tar steg mot att bryta den isolering och segregering som dagens uppdelning i många olika organisationer och traditioner bidrar till att befästa till förmån för gemensamma ansträngningar för att utveckla en gemensam strategi. Rött Forum erbjuder en sådan möjlighet, och den bör vi tillvarata.

Enhet mellan vänsteraktivister – är det möjligt?
Vänsteraktivister i alla läger torde ha mycket att vinna på att utveckla politiska samarbetsstrukturer. Framgångar för partier som grekiska Syriza (som började som ett samarbetsnätverk mellan ett tiotal radikala vänsterorganisationer) visar också att gemensamma mer långsiktiga strategiska samarbetsprojekt kan vara en väg ut ur marginaliseringen.

Det vore så klart fel att bortse från betydelsen av politiska skillnader i olika frågor. Eller att låtsas som om skillnader inte fanns. Snarare borde ett strategiskt samarbete syfta till att hitta tvärorganisatoriska samarbetsformer som kan hantera skillnader på ett ansvarsfullt och mer konstruktivt sätt. Många gånger kommer skillnader att ha en sekundär betydelse i förhållande till konkreta uppgifter. Många organisationer har ungefär samma ståndpunkter i ett rätt stort antal frågor. Då skillnader direkt leder till artikulerandet av motsatta budskap behöver inte detta vara en per automatik medföra splittring. Så länge som debatten förs kamratligt i samband med en gemensam ambition, och så länge allas rätt att propagera sin ståndpunkt respekteras, är mycket vunnet. I förhållande till gemensam praktik kan skillnader också övervinnas genom att nya synteser uppstår.

Några gemensamma principer kommer torde dock vara viktiga för samarbete mellan vänsteraktivister.

–         En utgångspunkt måste bestå i en genuin vilja till ett systemskifte. Kapitalismen, åtminstone i dess nuvarande form, fungerar inte. Kampen för att demokratisera åtminstone centrala delar av ekonomin, och för att skapa ett samhälle där företagens vinstjakt och enorma klassklyftor inte tillåts dela samhället, är och förblir en avgörande vattendelare som sätter begränsningar för vänsterenhet. Inte nödvändigtvis i förhållande till den gamla uppdelningen mellan revolutionärer och reformister, men i förhållande till de som vill bygga ett annat och bättre samhälle fritt från förtryck och de krafter som nöjer sig med att ge det nuvarande systemet en mänskligare fasad.

–          Vidare krävs en enhet i synen på betydelsen av den utomparlamentariska kampen. Kampen för parlamentarisk representation måste underordnas och tjäna denna kamp. Det är helt enkelt kampen på arbetsplatser, i fackföreningar, i bostadsområden, om den offentliga välfärden, i skolan mm som måste ställas i centrum för vänsterns försök att flytta fram positionerna. Parlamentariska positioner måste användas för att understödja sådan kamp, och för att nå ut och avslöja missförhållanden och brist på demokratiskt inflytande.

–          En gemensam utgångspunkt för ett slagkraftigt solidaritetsblock måste också bygga på ett tydligt ställningstagande i fråga om att aldrig understödja och ta ansvar för nedskärningar. Arbetarrörelsens nuvarande lojalitet i förhållande till nyliberal budgetdisciplin måste brytas. I en situation där 25% av befolkningen kontrollerar närmare 90% av samhällets totala förmögenhet kan argumentet att det skulle saknas pengar helt enkelt aldrig godkännas. En konsekvent politik för omfördelning från rika till fattiga börjar med detta. Där vänstern sätter sig och administrerar nedskärningar i redan hårt trängda välfärdssektorer dras dess trovärdighet i smutsen, och reaktionära krafter får ökade möjligheter att kanaliserade den frustration som följer.

–          Strävan efter en mer kämpande och demokratisk arbetarrörelse måste stå i centrum för alla vidare strategiska och taktiska diskussioner. I den fackliga rörelsen ligger på tok för mycket makt i händerna på en byråkrati som allt som oftast använder sin position för att undvika kamp. När kamp blir oundviklig och strejkvapnet används agerar byråkratin i allmänhet återhållsamt för att avsluta strejken så fort som möjligt. Makten över att godkänna de avtal som sluts har centraliserats till avtalsdelegationer som inte står under någon demokratisk medlemskontroll, och omröstningar där medlemmarna har möjlighet att besluta om ett avtal ska godkännas eller inte, är i bästa fall en möjlighet som aldrig brukas.

–          Att svara med sekteristiska fördömanden, och bortse från att även den fackliga byråkratin kan indelas i mer kämpande och mer konservativa delar, kan inte heller innebära en väg framåt. Den fackliga syndikalismens nuvarande isolering bekräftar detta. En radikal vänster måste relatera till och stödja alla progressiva tendenser inom den fackliga rörelsen, utan att för den sakens skull avstå från att betona vikten av arbetarkollektivens självständiga kamp.

Betydelsen av kampen på arbetsplatserna
Det är ingen hemlighet att den fackliga byråkratins ofta hämmande makt över massorganisationerna kompletteras av en på de flesta håll passiv arbetarklass. På arbetsplatserna är kollektivet i allmänhet splittrat och/eller försvagat. Arbetet för att återväcka den kollektiva organiseringen på golvet kan inte hoppas över, och utan arbetarkollektiv som ställer krav kommer den fackliga byråkratins makt aldrig att kunna utmanas på allvar. Byråkratin och passiviteten är i denna mening två sidor av samma mynt, som sammantaget utgör ett stort strategiskt hinder mot en mer stridbar arbetarrörelse. Om vänsteraktivister, varav flera är aktiva på arbetsplatser, ska kunna samarbeta strategiskt krävs en gemensam samsyn om att detta är ett problem som måste konfronteras. Detta betyder dels att vänsteraktivister systematiskt måste arbeta för att sprida erfarenheter av den kollektiva kamp som ändå förs på olika arbetsplatser, där vi har möjlighet bidra till att utveckla dessa, och överhuvudtaget bidra till att dessa strider uppmärksammas. 

Antirasismen och feminismen är andra viktiga frågor.

–          Kampen mot Sverigedemokraterna kan inte reduceras till antirasistisk kamp. Av största vikt är att slåss för krav som syftar till att stärka välfärden, A-kassan och som slår mot arbetslösheten. Det är avsaknaden av en vänster som slåss effektivt för sådana krav, inte de antirasistiska protesterna, som är orsak till att SD går framåt.

–          I den antifascistiska kampen måste vi verka för kollektivt självförsvar som är demokratiskt organiserat. Vi kan aldrig överlämna kampen mot fascismen helt till polisen. Samtidigt kan vi inte förlita oss på självutnämnda grupper som agerar egenmäktigt (och ofta dumdristigt). Men att hävda en pacifistisk ståndpunkt är en återvändsgränd. Detta är sant även om vi så långt som möjligt bör arbeta med ickevåldsmetoder, vilket bättre svarar mot behovet av att bevara de antifascistiska mobiliseringarnas masskaraktär.

–          Vad beträffar feminismen så har vänstern allt att vinna på att välkomna och bejaka kvinnors och sexuella minoriteters kamp mot förtryck och begränsande normer. Den identitetspolitiska debatt som emellanåt förs kan ibland tyckas snäv, men det är i högsta grad ett resultat av avsaknaden av en bredare klasskamp som kan integrera, ta stöd av och berika den kamp som förs mot olika former av socialt förtryck. Poängen är att vi inte får förlora siktet på huvuduppgiften, som består i att utveckla och integrera dessa kamper inom ramen för en bredare kamp för att hela arbetarklassen ska ges möjlighet till en fri utveckling. Detta måste betyda samarbete kring ett politiskt projekt som överskrider en mer avgränsad identitetspolitiks begränsningar.

Vad behöver vi för organisationsformer för att utvecklas tillsammans?
Vad som är nödvändigt på lite längre sikt är ett kämpande vänsterparti som utmanar den socialdemokratiska hegemonin och makt över den svenska arbetarrörelsen. Socialdemokratin kommer inte att självdö, det går inte att vänta på att den av sig självt ska förpassas till historiens skräphög, hur otidsenlig den än kan tyckas i förhållande till tidens krav.

Om ett sådant vänsterparti kommer att utgöras av dagens vänsterparti, omstöpt i radikalare riktning på grundval av en debatt där partiet öppnar upp och låter hela vänsterrörelsen delta i och påverka diskussionerna, eller om det krävs ett nytt partiprojekt, det är i dagsläget antagligen för tidigt att säga.

Men radikala vänsteraktivister som ställer upp på de punkter som redogjorts för ovan, oavsett om de befinner sig inom eller utom vänsterpartiet, har all anledning att börja samarbeta mer långsiktigt för att få till stånd nödvändiga politiska förändringar. Och för att utveckla kampen här och nu.

Bildandet av ett nätverk, med regelbundna träffar, skulle omedelbart kunna tjäna till följande:

–          Vi skulle kunna börja samordna den kamp som förs inom olika nätverk och organisationer bättre. Det skulle vara bra för att ömsesidigt bättre stödja varandras mobiliseringar, och för att undvika onödiga krockar.

–          Vi skulle kunna dela erfarenheter av den kamp som förs på olika fronter och se till att hjälpas åt med att sprida dessa genom utvecklandet av gemensamma kanaler.

–          Vi skulle kunna genomföra gemensamma utåtriktade utbildningsinsatser. Vilka frågor har rörelsen ett gemensamt intresse av att behandla, debattera och diskutera? ABF kan fylla funktionen som ett gemensamt universitet för en radikal vänster som vill utvecklas tillsammans.

–          Vi kan skapa mötesplatser, både fysiska och virtuella, där vi regelbundet börjar diskutera dagsaktuella frågor, för att kunna ta snabbare och bredare gemensamma initiativ i olika frågor (i form av aktioner, och i form av upprop och uppmaningar som vi gemensamt hjälps åt att sprida brett i arbetarrörelsen och i de politiska och sociala organisationer och miljöer där vi verkar).

–          Inom ramen för ett gemensamt nätverk kan vi börja diskutera och gemensamt utveckla en bredare och, från olika håll, mer informerad samsyn i frågor om hur vi tycker att vänstern borde uppträda och agera.

–          Vi kan börja ge de stora strategiska frågorna den tid de förtjänar och, inom ramen för gemensam praktik, mer seriöst börja undersöka vad som verkligen splittrar, respektive förenar oss. Ideologisk-politiska motsättningar överbyggs sällan under ett debattmöte, men genom att mer tålmodigt närma sig frågor kan missförstånd och onödiga knutpunkter redas ut och lösas upp till förmån för en syntes. Flera på sikt stora frågor, som synen på staten, hur klimathotet kan avvärjas eller vilken ekonomi vi vill skapa i kapitalismens ställe, är också frågor som inte borde behöva betyda att vi inte kan agera tillsammans här och nu. Det är först när olika ställningstaganden får direkta konsekvenser för hur vi agerar som vi verkligen kan bedöma styrkan/svagheten i vår enighet.

Kan Rött Forum leda till skapandet av ett gemensamt nätverk för vänsteraktivister som kan ta ett litet steg i riktning mot att bryta med den nuvarande situationens förlamning? Uppslutningen och debatterna får utvisa, men om viljan finns, och om insikten om nödvändigheten av detta delas av tillräckligt många, då kan Rött Forum bli ett verkligt spännande rådslag.  

GUNNAR WESTIN