Den 18 mars kommer antikapitalister och aktivister i sociala rörelser från olika europeiska länder att sammanstråla i en internationell protest i Frankfurt. Målet för dagen är att genom demonstrationer och vägblockader ”sabba festen”, invigningspartyt för Europeiska Centralbankens nya huvudkontor. Det lär vara ett kolossal skrytbygge som ska ha gått loss på 1,4 miljarder euro. Även om det mest är en symbolisk aktion kommer den helt klart lägligt. I ett sammanhang där den strukturella massarbetslösheten bitit sig fast i EU, och där eurogruppen använder sin ekonomiska styrka för att pressa Syriza-regeringen till fortsatt nedskärningspolitik trots att det råder en humanitär kris i det landet, är internationellt motstånd välkommet.

Enligt svenska aktivister från organisationen Allt Åt Alla, som tagit mobiliseringen till Sverige, har aktionen stöd av såväl tyska fackföreningar som Syriza och Podemos. Och tydligen ska mobiliseringen vara i full gång i Tyskland, men också i länderna i Sydeuropa. Från Italien kommer aktivister som i december organiserat en framgångsrik s.k. social strejk.

För oss som varit aktiva på den internationella scenen tidigare väcker Blockupy hopp. Den tidigare så kraftfulla internationella rörelse som samlades på olika internationella sociala forum och på toppmötesprotester världen om tycktes kollapsa alldeles innan finanskrisen i USA kastade in världen i djup recession. Dvs precis när den internationella solidariteten behövdes som bäst. I en situation där olika regeringar tävlade i tvinga såväl den inhemska arbetarklassen som andra länder att betala notan lyste det internationellt samordnade motståndet med sin frånvaro. Istället för en gemensam motoffensiv från arbetare i olika länder blev resultatet i flera fall att extremhögern växte sig starkare.

Den tidigare rörelsen, som såg dagens ljus i slutet på 1990-talet, hade många olika namn. Antiglobaliseringsrörelsen kallades den av liberalerna. Globaliseringsrörelsen av aktivisterna. Eller den globala rättviserörelsen. Eller, framförallt av mer radikala krafter, den antikapitalistiska rörelsen.

Delvis gav frågan om vilken etikett man ville sätta på rörelsen uttryck för en debatt om vad det var för rörelse man ville skapa. Det var sammantaget ingen enad rörelse, och den bar på många brister. ”Mycket snack och lite verkstad” kom att karaktärisera mycket av de politiska beslutsprocesserna, vilket bidrog till att rörelsen tappade både fart och betydelse, vilket bidrog till att allt färre aktivister över tid investerade den tid och de pengar som behövdes för att deltagande. Socialdemokratiska krafter i allians med NGO-aktivister ville uppenbart kontrollera rörelsens radikalism, och det rådde ingen verkligt fungerande demokrati i de processer som beslutade om vad rörelsen skulle göra. De sociala forumen blev i mångt och mycket en sorts diskussionsklubb för aktivister från olika länder, där alla viktigare politiska beslut om gemensamma strategier och krav tenderade att urvattnas och omintetgöras i den politiska konsensuskultur som politiska aktörer förespråkade då.

Icke desto mindre visade rörelsen sin styrka framförallt när den förenades i handling. På det första europeiska sociala forumet (ESF), som hölls i italienska Florens på hösten 2002, deltog tiotusentals aktivister. I Florens beslutade den ”sociala rörelsens församling”, som hölls på forumets sista dag, för att uppmana till uppslutning på en internationell protestdag mot USA:s och Storbritanniens planer på att invadera Irak. Det resulterade i den största internationella demonstrationen i världshistorien där kanske så många som 30 miljoner människor gick ut på gatorna i 600 städer runt hela jorden. I Stockholm demonstrerade strax under 100 000 människor. I London och i Madrid närmare 2 miljoner. I Rom 3 miljoner. Enormt.

Jag har själv många positiva minnen från de europeiska sociala forum jag deltog i under de följande åren. Särskilt starkt minns jag det grekiska forumet. Det ägde rum i Aten i början av maj 2006, och grekiska fackföreningar mobiliserade för strejker. 35 000 aktivister deltog på forumet. 80 000 demonstrerade sista dagen. Det fanns mycket politisk energi i rörelse. Den gick nästan att ta på. 

Bara en månad innan forumet hade franska studenter och arbetare tvingat den dåvarande premiärministern Dominique De Villepin och inrikesministern Nicolas Sarkozy på knä och slagit tillbaka det s.k. CPE-förslaget. Det var ett lagförslag som syftade till att försämra anställningstryggheten för franska arbetare under 26 års ålder. Jag minns särskilt ett möte organiserat av olika ungdomsorganisationer knutna till fjärde internationalen. Flera hundra mötesdeltagare i en stor rökig lokal. Stora grupper från Frankrike, Spanien, Italien och, givetvis, Grekland. Agiterande aktivister avlöste varandra i talarstolen, och mellan varje talare skanderade man varandras slagord på olika språk. Franska, spanska, italienska och grekiska om vart annat. Återkommande: ”Tous ensemble – tous ensemble – Greve General!”. Entusiasmen över det möjliga och över framtiden var stor.

Kan den internationella rörelsen samla sig till liknande församlingar på nytt? Och på allvar börja samordna global kamp för att slå mot det system som är vårt gemensamma problem? Säkerligen, bara viljan finns, om initiativ tas och om dessa ges understöd av organiserade krafter inom vänstern och arbetarrörelsen. Just arbetarrörelsens och den gamla vänsterns stöd var för övrigt enormt betydelsefull, inte minst ur infrastrukturell synpunkt. När vi kom till forumet i Paris 2004, inhystes vi i en sporthall tillhörande en kommunal skola, och blev dessutom välkomnade av den lokala borgmästaren, tillika medlem i franska kommunistpartiet. Vi behövde inte betala en krona för boendet, vilket gjorde forumet tillgängligt även för dem med liten plånbok.

Kan Blockupy Frankfurt ses som ett tillfälle för ett återuppvaknande av den internationella rörelse vi såväl behöver? Kanske är det ett väl optimistiskt perspektiv. När Blockupy ägde rum förra året deltog bara några få tusental i aktionen. Samtidigt måste vi våga hoppas. Och det ligger väl i tiden att progressiva krafter börjar samla sig till internationellt motstånd på nytt. Det kan man tycka i en situation där nya massrörelser i länder som Grekland och Spanien skapat nya politiska verktyg, och där frågor om nya former för ett mer omfattande demokratiskt deltagande vinner ny mark mot bakgrund av de nyliberala regimernas politiska bankrutt. Det borde kunna medföra ny energi och nya idéer som blåser liv i den internationella solidariteten.

Det skulle vara till fördel för oss alla, inte minst vi som kämpar på i en av Europas mest avsomnade och byråkratiska arbetarrörelser (för övrigt var det svenska europeiska sociala forumet starkt bidragande orsak till att den europeiska sociala forum-rörelsen gick i graven!). Den som lever lär se. Åtminstone kommer jag att bege mig till Frankfurt i mars, i hopp om att något nytt är påväg att växa fram.

Vill du veta mer om Blockupy, och om den svenska mobiliseringen? Kolla in Blockupys internationella hemsida.

Snart lanseras även en svensk blogg med mer information där man kan anmäla sig till en gemensam bussresa. Håll utkik!

GUNNAR WESTIN