Krisen i Grekland har gett upphov till en stor mängd propagandistiska högeranalyser. Orsaken är att nyliberalismen sällan totalkraschat hårdare än i Grekland och högern är livrädd för att hela Europa ska upptäcka anledningarna till kraschen. Men det finns också mer seriösa analyser av krisens orsaker. En av de bästa är gjord av Sandro Scocco, chefsekonom på Arenagruppens tankesmedja Arena Idé. Följande text är i huvudsak baserad på hans analys Därför hade alla fel om Grekland. Läs del 1 här.

Effekten av EMU-inträdet

När det stod klart att EU:s fusk med konvergenskraven sannolikt skulle leda till att Grekland skulle beviljas EMU-inträde sjönk de skyhöga statsskuldsräntorna som i Grekland legat på 25 procent i början av 90-talet till runt 5 procent efter 1995. Kapitalet bedömde att risken för valutaförluster var borta. Eftersom Greklands inflation var högre än genomsnittet i EMU föll realräntan (inflation minus nominell ränta) från cirka 7 procent till nära 0 procent 2005. Kostnaden för Greklands statsskuld minskade därmed från 12 procent av BNP 1995 till fem procent 2008. I Sverige hade samma procentuella minskning i siffror motsvarat ungefär 250 miljarder kronor per år, enligt Scocco. Utrymmet användes dock inte till att betala av på statsskulden utan till ökade utgifter, men med i princip balanserad budget.

Grekland har sedan årtionden tillbaka haft problem med korruption, lågt skatteuttag från de rika och ekonomisk ineffektivitet. Men dessa parametrar har i princip varit konstanta. Med de ökade statsutgifterna som möjliggjordes genom EMU-inträdet skedde kostnadsökningar inom produktionen på exportens bekostnad, samtidigt som importen ökade. Detta bäddade för en lågkonjunktur.

Tysklands bryter valutaunions gyllene regel och skapar obalanser

För att en valutaunion ska hålla ihop måste inflationen vara i samma storleksordning i alla länder. För EMU är överenskommelsen två procent. Denna gyllene regel bröts dock tidigt av Tyskland som kraftigt stärkt sin konkurrenskraft på övriga EMU-ländernas bekostnad genom relativa interna devalveringar, låga löneökningar. Scocco:

Frankrike, som haft en löneutveckling i takt med inflationsmålet, under perioden 2001-2002, har förlorat nästan 15 procent i konkurrenskraft mot Tyskland bara under dessa år. Tyskland har i detta avseende mycket att svara för när det gäller eurozonens obalanser.

Lehman Brothers konkurs, finanskapitalets spekulation och astronomiska räntor

Vid EMU-inträdet försvann två av tre verktyg att stabilisera ekonomin vid en konjunkturnedgång, valutan och räntan. I EMU fick istället ECB i uppdrag att sköta detta, vilket nödvändigtvis baserades på ett genomsnitt av behoven inom valutaunionen, vilket kunde passa ett enskilt land mycket illa.

Efter att USA lät den amerikanska affärsbanken Lehman Brothers gå i konkurs 2008 följde lågkonjunktur i världsekonomin, men också att alla tillgångar blev ifrågasatta. Placerare av kapital började nu fundera om samma sak kunde hända på andra ställen. Scocco:

Tänk er en livrädd placerare som har denna fundering: En liten och relativt illa skött ekonomi med stort budgetunderskott, för högt kostnadsläge, stort bytesbalansunderskott, utan möjlighet att devalvera valutan eller få en anpassad ränta och utan möjlighet att bedriva en stimulerande finanspolitik på grund av det höga skuldläget. Som lök på laxen kan de inte låna pengar av en egen centralbank (lender of last resort) och som dessert finns ett bail-out förbud för övriga euroländer. Finns det en kreditrisk här? Svaret blev naturligtvis: JA, SÄLJ!! Greklands öde var beseglat och räntorna rusade i höjden. Inga ville äga grekiska statspapper. Givet den nya situationen gick också statsskulden snabbt från hållbar till ohållbar och räntorna steg till en nivå som inte heller var hållbar för övriga ekonomin, d.v.s. företag och hushåll.

Bisarra nationalekonomiska antaganden och ”räddningspaket” som krossar ekonomin

Som krav för nödlån till Grekland ställde ECB, IMF och EU-kommissionen, den så kallade Trojkan, villkor på Grekland om brutala nedskärningar. Kraven har smulat sönder den grekiska ekonomin. Totalt har BNP minskat med 25 procent sedan 2008, arbetslösheten ligger över 25 procent, och ungdomsarbetslösheten runt 60 procent.

Trojkan har stött sin politik teoretiskt på något som kallas ”Ricardiansk ekvivalens”. Där full Ricardiansk ekvivalens råder spelar det ingen roll för tillväxten hur mycket som skärs ner i statens utgifter, hushållen kommer kompensera detta och öka  sina utgifter lika mycket. Detta kallas inom nationalekonomin att den fiskala multiplikatorn är 0. Enligt teorin blir hushållen alltså mer glada att konsumera när staten skär ner. Trojkan trodde inte på detta fullt ut, utan antog att hushållen bara blir lite mer glada i att konsumera vid statliga nedskärningar, 0,5.

Med en multiplikator på 0,5 påverkar en statlig budgetbesparing på 100 miljarder kronor ekonomin med en tillväxtminskning med 50 miljarder. Med 40 procent i skattekvot minskar skatteintäkterna dessutom med 20 miljarder. Den ursprungliga budgetbesparingen på 100 miljarder kronor leder då till en negativ tillväxteffekt på 50 miljarder kronor och en effektiv besparing på 80 miljarder kronor.

Men multiplikatorn är i verkligheten inte 0,5. Folk spenderar istället mycket mindre vid lågkonjunkturer och nedskärningar. Enligt IMF:s egna rapport publicerad i januari 2013 av dess chefsekonom Oliver Blanchard, var mulitiplikatorn över 1 i Grekland i början av krisen. IMF konstaterade också att mulitiplikatorn i en studie över 27 länder var 1,6 och i tider av kris kan vara så hög som 3.

Om vi räknar med en multiplikator på 2 på Grekland kommer vi närmare verkligheten och får följande för en statlig budgetbesparing på 100 miljarder: En negativ tillväxteffekt 200 miljarder, skatteeffekt 80 miljarder och en effektiv besparing på 20 miljarder. För att spara in 100 miljarder behöver man alltså skära ner 5 gånger så mycket, dvs 500 miljarder i budgeten.

Och det är precis denna politik trojkan har bedrivit, i motstridighet till sina egna rapporter och bättre vetande. Till priset av en kraschad ekonomi och stort lidande för vanliga människor i Grekland.

Foto: Dzenanz, Wikimedia Commons