Finländarna är inte lata, de har inte för låg pensionsålder och nej, bastubadandet är inte ett problem. Men med Finland på väg in i eurokrisen så kommer antagligen omoral och välfärdsberoende utmålas som problem där den egentliga boven är eurozonens regler.

Eurozonens regler

Finland har nyligen varnats för att överskrida 3%-regeln, den magiska gräns där acceptabla underskott blir oacceptabla. Att siffran är godtycklig och påhittad som en intern regel i 80-talets Frankrike spelar ingen roll. Man måste minska underskotten, annars blir det straff. I värsta fall kan också Finland hotas att sättas i finansiell blockad och få klara sig på den potatis de själva kan odla. Den minnesgode läsaren invänder att Finland var ju alldeles nyss ett hårtfört utlånarland. Så hur blev det då så här?

Modern monetary theory och underskotten

För att förklara hur behöver vi första titta på Modern monetary theory (MMT). MMT är en ekonomisk teoribildning som grundar sig i att följa hur ekonomi görs i praktiken. Mer som samhällsvetenskaper görs, och mindre härledning från statistiska samband.

Den som följer Paul Krugman kanske till exempel kommer ihåg en bloggväxling mellan Krugman och Steve Keen, en framstående företrädare för MMT. Den spårade tyvärr ut helt över frågan om riksbanken skapar pengar som banker lånar ut (Krugman), eller om banker skapar och lånar ut pengar och sedan skapar ett lån hos riksbanken (Keen). Keen menade att hans version är hur det går till i praktiken, ingen banktjänsteman tittar först att banken har tillräckligt med pengar lånade från riksbanken innan de skapar ett lån. Krugman menade att det inte spelar någon större roll, Keen att det är viktigt hur saker händer i praktiken. Och där spårade det ut, med anklagelser om ovetenskaplighet.

Vad har då MMT med Finland att göra? Jo, genom att följa hur pengar skapas hos staten och i banker (på licens av staten) så kan man se att när pengar skapas så skapas alltid motsvarande skuld. I bankerna skapas pengar när de lånas ut och samtidigt skapas en skuld. Samma hos staten, fast där kallar vi det statsskuld. Om man tillämpar det på hela ekonomin så kan man se att för att den offentliga sektorn ska ha en nettoskuld så måste tillgångar föras över någon annanstans. Antingen till den privata sektorn eller till utlandet. Man kan då konstatera att underskott i de offentliga finanserna är samma som överskott i de privat vid balanserad handel. Vid obalanserad handel blir överskott i bytesbalansen till överskott i offentlig och/eller privat sektor. Vid underskott i bytesbalansen blir det underskott i offentlig och/eller privat sektor.

Problemet för Finland är att de nu har underskott i bytesbalansen och en lågkonjunktur. De skulle behöva stimulera den privata sektorn för att låta den som helhet göra vinster och därmed komma ur lågkonjunkturen, men eftersom de har ett underskott i bytesbalansen måste de offentliga finanserna bära både underskottet i bytesbalansen och det överskott som ska produceras i den privata sketorn. Bytesbalansen i sig har de svårt att göra något åt då valutan inte kan sjunka i värde gentemot deras viktigaste handelspartners (för de är i eurozonen) och staten inte får göra något för att byta ut importerade varor mot lokalproducerade (på grund av EUs regler).

Räkna med underskott

Knepigt? Om vi sätter in konkreta siffror kanske det underlättar. Alla tre storheter kan mätas i procent av BNP, och det är procent av BNP som kommissionen och ECB bryr sig om. Finland hade ett underskott i bytesbalansen 2014 på 1,8% av BNP, de vill att privata sektorn ska gå med plus och de får inte gå under 3% i underskott i de offentliga finanserna. Om vi antar att det blir detsamma i år, hur mycket kan de då stimulera den privata sektorn med? Om du svarar max 1,2% av BNP så har du rätt. Men det är max och BNPs exakta storlek är inte känd förrän i efterhand, så om de vill ha lite säkerhetsmarginaler blir det mindre än så. Och om de stimulerar för lite finns risken att BNP sjunker, och då ökar det offentliga underskottet i procent av BNP. Med andra ord, Finland är i eurons rävsax. Och precis som för Portugal, Spanien, Litauen, Grekland, Irland, Cypern och Italien så beror det inte på svagheter i nationalkaraktär utan på en valutazon som är konstruerad så att den straffar lågkonjunkturer i importländer.

Vägar ur krisen

Finland behöver inte få 25% arbetslöshet som Spanien för att komma ur krisen, men möjlighetena är få:

1. Förbättra bytesbalansen inom euron. Statens möjligheter är begränsade, man får inte devalvera eller öppet stödja inhemsk produktion. I teorin kan man genomföra en så kallad intern devalvering genom att höja skatterna på konsumtion och sänka skatterna på produktion. I praktiken saknas exempel på att det faktiskt skulle ha lyckats. Finland kan också ha tur, vem vet om inte konsumtionen av mobiltelefoner med Windows på (dvs gamla Nokia) plötsligt tar fart? Det som talar mot ett ny finsk exportsuccé är att eurozonen är i full fart med att se till att kunder saknas i Sydeuropa och att möjligheterna att expandera försäljning i Ryssland (som traditionellt varit en stor marknad för Finland) är små på grund av sanktionerna. Och dessutom vill ingen ha Windows på sin telefon.

2. Guldlocksstimulans. Staten lyckas landa på -3,0% av BNP, undviker sanktioner från EU, den privata sektorn får maximalt tillåten stimulans och det visar sig vara precis tillräckligt. Det som talar emot är att någon procent i stimulans sällan är tillräckligt.

3. Lämna euron. Om Finland lämnar euron snabbt och resolut så kan de låta den nya finska marken flyta, plus att de återfår friheten att själva bestämma sina underskott. Men eftersom de har ett underskott i bytesbalansen, kan man misstänka att den nya finska marken skulle sjunka gentemot euron. Den här vägen kräver därför ett snabbt agerande för att undvika en bankrusning. Dessutom måste det nya betalsystemet också komma upp omedelbart när beslutet offentliggjorts för att undvika en ECB-blockad. Det som talar mot är att det i praktiken skulle kräva att ett nytt betalsystem sjösätts utan att informera folket om vad staten håller på med. Att lämna utan en kampanj innan som förklarade varför skulle vara odemokratiskt, impopulärt och framförallt praktiskt svårt att genomföra.

MÅRTEN FJÄLLSTRÖM