Med Parisattentaten i färskt minne verkar fred i Syrien avlägset. Men varför fortsätter kriget år efter år?

Inbördeskriget i Syrien har tidvis varit rätt kaotiskt, med en mängd olika rebellfraktioner som bekämpat varandra och den syriska staten. Rebellerna är nu huvudsakligen konsoliderade i två sidor, där den Al-Nusra ledda Erövringsarmén dominerar i väster och söder och IS har kontroll i öster. I norr har det kurdiska Rojava kontroll över de kurdisktalande områdena, och i centrala Syrien har syriska staten kontroll.

Hur man gör fred
För att det ska bli fred i Syrien måste antingen de stridande grupperingarna sluta fred med varandra, eller så måste en erövra de andra. När kriget nu gått in på sitt femte år och med fronterna ganska fastlåsta är det tydligt att ingen grupp kommer vinna kriget inom kort.

Krigsmålen
För att möjligheten att sluta fred mellan de stridande grupperna, är det viktigt att förstå deras mål. Syriska staten och rebellerna har liknande mål, dels att kontrollera så stor del av Syrien som möjligt (helst hela) men också att undvika en total förlust där ledarna blir avrättade. Rojava har ett något annat mål, då de vill kontrollera så stor del av det kurdiska Syrien som möjligt, med möjlighet att förena detta område med kurdiska territorier i Irak och Turkiet. IS har dessutom teologiska mål som kan göra det svårt att göra kompromisser.

Men de olika sidorna har också stöd av olika makter, och för att skapa fred krävs att dessa makters intressen också i viss mån tillgodoses. Syriska staten har stöd av Iran, Irak, Hizbollah samt Ryssland. IS har stöd av delar av etablissemanget i Saudiarabien och andra arabiska länder. De har också ett långtgående samarbete med Turkiet.. Erövringsarmén har stöd av USA och andra västmakter, Turkiet och Saudiarabien och deras alliearde arabiska monarkier. Officiellt är det fria syriska armén (FSA) som USA och väst stödjer, men FSA kan inte agera självständigt vilket gör dem praktiskt till en del av den Al-Nusra ledda Erövringsarmén, dit de också får överlämna en majoritet av de vapen de får. Rojava slutligen har stöd av kurderna i norra Irak och har fått begränsade vapenleveranser från USA, medan Turkiet är fientligt inställt till Rojava.

Ryssland, Iran, Irak och Hizbollah
När det gäller Syriska statens uppbackare finns det ett tydligt gemensamt intresse, de vill ha kvar sin allierade eller åtminstone undvika att den ersätts av en fientligt sinnad makt. För Iran, Irak och Hizbollah handlar det om deras närregion, för Ryssland om det enda land där de har en flottbas vid Medelhavet. Seger för dem är om Syriska staten vinner inbördeskriget, eller åtminstone har den dominerande rollen i Syrien efter ett fredsavtal. I fredssamtalen i Wien företräddes dessa makter av Ryssland.

Saudiarabien och de arabiska monarkierna
För rebellernas uppbackare är det inte lika tydligt. När kriget startade fanns det ett stort intresse från Saudiarabien och dess allierade att använda arabiska våren till att starta krig i Syrien och Libyen. Det innebar att unga, arga män kunde åka dit och slåss istället för att göra uppror hemma, att de blev av med rivaler i närområdet, att den internationella uppmärksamheten var liten när de krossade sina inhemska demokratirörelser samt att det långsiktigt underminerar demokratisträvanden om valet kan framställas som diktatur eller kaos. Vad intresset är nu är mer oklart när deras demokratirörelser är krossade och underminerade. De arabiska monarkierna vill knappast ha en Sunni-muslimsk teokrati i Syrien. En sådan skulle nämligen snabbt kunna bli en ny rival och en allvarligare sådan än resterna av den arab-nationalistiska rörelsen, då en teokrati skulle konkurrera direkt med Saudiarabien på den religiösa spelplanen.

Turkiet
Turkiet har också oklara intressen. De vill undvika kurdiskt självstyre, så mycket är klart. Men det hade kunnat uppnås utan krig. Turkiet är också det land som tagit emot mest flyktingar från Syrien, även om de inte får asyl utan bara får stanna som ”gäster”. Det mesta tyder på att i spåren av Libyen-kriget trodde den turkiska ledningen att kriget i Syrien skulle bli kortvarigt och därför ville befinna sig på den vinnande sidan. Men när de väl var inne blev den politiska kostnaden i att dra sig ur större än i att fortsätta. Istället diskuterar Turkiet att ta över delar av norra Syrien, genom att etablera så kallade säkra zoner och flytta flyktingarna dit.

Väst
Vad USA och andra västmakter egentligen vill uppnå i Syrien nu är oklart. Retoriken riktar sig både mot Assad och IS, men med FAS reducerade till stödtrupper åt Al-Nusra så finns det ingen sida som man vill ska vinna. Den bästa analys jag hittat av USAs roll är skriven av Michael Brenner (professor emeritus i internationell politik). Brenner anser att USA saknar ett realistiskt utrikespolitiskt mål för kriget. I avsaknad av möjlighet för FSA att vinna kriget drivs politiken framförallt av inrikespolitiska skäl, för att undvika att presidenten får för mycket kritik av kongressen och media. I takt med det ökande ryska stödet till Assad finns också förhoppningar om att tillfoga Ryssland ett nytt Afghanistan.

Det är också möjligt att den politiska och militära ledningen tror att deras strategi kan leda till seger för FSA på grund av att rapporter ”förbättras” för att passa kartan.

Slutsats

Inbördeskrig är inte lätta att få slut på, men det går. Problemet för Syrien är att Syriens inbördeskrig har många inblandade, varav en del har mindre att förlora på att kriget fortsätter än på fred.

MÅRTEN FJÄLLSTRÖM