2015 var ett ypperligt händelserikt år. Allt tyder på att också 2016 blir ett år av action, klasskamp och utmaningar. Här är en kort tillbakablick, men också en blick framåt på vänsterns viktigaste uppgifter för det nya året.

Som alla vet var 2015 fyllt med bakslag för vänstern i Sverige. Socialdemokraterna vägrar hårdnackat och tjurskalligt genomföra de nödvändiga investeringarna i bostadsbyggande och välfärd trots att Sveriges statsfinanser är bland de starkaste i världen med finansiellt överskott på 811 miljarder eller 20,8 procent av BNP. Det är i denna miljö Sverigedemokraterna har växt till närmare 20 procent av väljarsympatierna. I migrationspolitiken red regeringen på en folklig solidaritetsvåg för att sedan svänga om till en flyktingpolitik med högre murar. Detta överskuggar det faktum att vi för första gången på ett decennier fick en budget där vanligt folk fick det bättre, taket i a-kassan höjdes och maxersättningen blev 20 000 kronor per månad de första 100 dagarna. Vänsterpartiet fick också igenom förbättringarna i budgeten, till exempel satsningar på äldreomsorgen, förbättring av förlossningsvården, fler anställda i kvinnojourerna med mera.

Men det rör på sig utanför parlamentet. Solidaritetsrörelsen med flyktingarna har varit enastående och i många städer var demonstrationerna de största på flera decennier.

Protesterna mot välfärdsslakten i glesbygden fortsätter. I Ådalen tågade närmare 15 000 människor mot nedläggningen av Sollefteå sjukhus.

I Europa blev sprickorna EU och EMU tydligare än någonsin efter att Syriza i Grekland utmanat den Tysklandsdikterade utsvältningspolitiken. EU och ECB svarade med hot och strypt likviditet, allt för att sabotera demokratin i Grekland. Syriza, som i januari tagit en storslagen valvinst, tvingades till lydnad. Glädjeämnena var annars att vänstern gått starkt framåt i de länder som drabbats hårdast av den ekonomiska krisen, Grekland, Spanien och Portugal.

I Syrien och Irak rasar kriget och de som effektivast bekämpar IS, kurderna, anfalls av Turkiet, som i sin tur får pengar från EU – 30 miljarder – i en riktigt smutsig deal.

Världens riktiga ödesfråga, klimatet och miljön, har kommit i skymundan. Men även här gör kapitalets agenter det bästa för att undvika att problemen löses. Klimatmötet i Paris utmynnade i överenskommelse utan bindande avtal.

Men ska vi se tillbaka på 2015 är det bara för att lära, inte för att sörja. 2016 måste vi bli mer offensiva. Detta är vänsterns viktigaste utmaningar:

Vänstern måste bygga onlinemedia och ta upp kampen på nätet

Vi måste börja bygga fler och bättre onlinemedia. Sverigedemokraterna har ett helt batteri med närstående sajter med runt 50 000 besökare om dagen vilket utgör dess kärna och bidrar till att göra dem okänsliga för kritik och skandaler. Vänstern är fortfarande fast i pappersformatet och har hamnat sorgerligt på efterkälken. Glädjande är dock att AktuelltFokus har lanserats under året och tagit upp kampen om läsarna. Men vänstern skulle behöva 4-5 riktigt offensiva online-sajter, såväl nyhetsmedia och tankesmedjor.

Lär av vänstern i Europa – dags för tendensfrihet i Vänsterpartiet

Det finns mycket att säga om såväl Syriza som Podemos. Under året har jag besökt dem båda för att lära av deras framgångar och studera deras brister. Men en sak tycks klar, den vänster som går framåt i Europa är en vänster som med en öppnare partistruktur lyckas alliera sig med de sociala rörelserna. Syriza, Podemos, Vänsterblocket i Portugal, Enhedslisten, Die Linke, Labour med flera, listan är lång på vänsterpartier med tendensfrihet.

Det är dags även för Vänsterpartiet i Sverige att ta det steget. 5-8 maj har Vänsterpartiet kongress i Örebro, och en motion om tendensfrihet som nu är underskriven av över 100 vänsterpartister som vill öppna upp partiet för en bred och enad rörelse. Vänsterpartiet skulle kunna vara ett parti med större kraft och dynamik när fler åsikter tillåts att formera sig.

Dags för skarpare oppositionspolitik

Socialdemokraternas ovilja att investera i bostäder och välfärd är livsfarlig och kommer om den fortsätter att ställa flyktingar mot välfärden skarpare än hittills. Resultatet vore absolut förödande. Samtidigt som Sveriges statsfinanser är bland de starkaste i världen är den globala kapitalistiska ekonomin i en strukturell kris och här liksom i stora delar av världen i ett allvarligt tillstånd. I Sverige råder deflation och Riksbanken har sänkt reporäntan till historiskt låga – 0,35 procent för att locka till investeringar. Samtidigt vill den göra kronan svagare och därmed öka importpriserna och den ”impoterade inflationen”. Till det kommer den horribla bostadspolitiken som lett till att svenska hushåll är belånade upp över öronen vilket gör Sverige är den näst mest skuldsatta av världens ekonomier alla kategorier med skulder på 293 procent av BNP, endast slaget av Japan med 411 procent. Detta enligt en tabell i den så kallade Genève-rapporten om världsekonomin från i höstas 2014. Bostadskraschen knackar på dörren.

Nyliberalismen har kommit till vägs ände och precis allting talar för stora statliga lånefinansierade investeringar. Vi skulle kunna bygga bort all bostadsbrist och skapa en starkare välfärd. Men socialdemokraterna tycks sakna såväl vilja som det nödvändiga modet. I detta läge måste Vänsterpartiet trycka på stenhårt för en investeringsplan i minst 70 miljarders-klassen som LO föreslår. Partiet borde liera sig med LO i frågan, försöka bygga rörelse utanför parlamentet och kampanja stenhårt för att ”Totalrenvera Sverige” och att ”Bygga det nya folkhemmet”.

Det är alltid svårt att förutspå framtiden, men vi kan vara säkra på att tiden med status quo är förbi. Nu gäller det att gå framåt eller förlora.