Intervju med Raul Camargo, ledande inom Anticapitalistas och nyckelperson vid grundandet av Podemos, tillika kommunfullmäktigeledamot i Madrid för Podemos. Intervjun gjordes 30 november 2015, i Kommunhuset, Madrid.

Podemos lanserades 17 januari 2014 på intiatiativ av Izquierda Anticapitalista, Pablo Iglesias och personer runt honom i TV-programmet La Tuerka. I europaparlamentsvalet samma år vann de 8 procent av rösterna och ett halvår senare hade partiet nära 200 000 medlemmar. I parlamentsvalet i december 2015 blev partiet Spaniens tredje största med 20,7 procent av rösterna. Inför nyvalet i Spanien 26 juni har Podemos gått samman med Izquierda Unida och andra grupper och bildat valalliansen Unidos Podemos (”Tillsammans kan vi”) som i opinionsundersökningarna ligger före socialdemokraterna PSOE.

Podemos framgångar har väckt stort intresse från vänstern i hela Europa. Och det är inte konstigt, med en kontinent i kris representerar Podemos för många hoppet om en ny och stark vänster. Jag befinner mig i Madrid och har förmånen att få en intervju med Raul Camargo som spelade en absolut central roll i bildandet av Podemos.

Hur såg situationen ut för Izquierda Anticapitalista innan skapandet av Podemos?

Innan Podemos bildades var vi en liten grupp med runt 600 militanter runt om i landet. Izquierda Anticapitalista var en liten men väldigt aktivistisk grupp. Vi ställde upp i europaparlamentsvalet 2009 och de allmäna valen 2011 men fick bara cirka 0,3 procent av rösterna. Vi hade dock hög närvaro i de sociala rörelserna i Spanien, i 15M-rörelsen, inom lärarnas rörelse, inom proteströrelsen mot privatiseringar inom sjukvården och i studentrörelsen.

Izquierda Anticapitalista hade inflytande i de sociala rörelserna men saknade inflytande parlamentariskt. Vi hade inte heller någon ledare som syntes i TV eller var känd bland folk.

Sommaren 2013 påbörjade vi därför samtal med olika personer och grupper. Till en början med Izquierda Unida (”Enade vänstern”) . De hade berättat att de funderade på att öppna upp partiet och bygga en lista inför europaparlamentsvalet 2014 som var öppen för andra grupper och folk från de sociala rörelserna. I slutändan visade det sig dock inte stämma och Izquierda Unida gick till val självt med sin egen lista.

Efter det började vi föra samtal med personer som Pablo Iglesias. Vid den tidpunkten var han redan väldigt välkänd då han ofta var med i olika program och debatter i nationell TV. Han talade på ett sätt som knöt an till folket som var indignerat, som hade varit med i 15 maj-rörelsen (också kallad ”De Indignerade) och Gröna och Vita vågen (lärarnas rörelse och vårdarbetarnas rörelse) och alla de olika rörelser som funnits på den spanska scenen sedan 2011. Det var en stor rörelse som var på gatorna, hundratusentals människor och demonstrationer varje vecka, varje månad. Pablo Iglesias tal på TV knöt väldigt väl an till den upprördhet som dessa människor kände.

Vi talade med honom och folk runtomkring honom i TV-programmet La Tuerka. Vid den tidpunkten var det vår organisation Izquierda Anticapitalista och Pablo Iglesias och hans folk av 5-6 förtroliga personer på La Tuerka.

Två-tre veckor innan lanseringen av Podemos gick det stora rykten i Madrid om att något skulle ske. Lanseringen förbereddes inte publikt utan var som en överraskning. Vi förberedde lanseringen i tre eller fyra månader, lanseringen av manifestet och själva projektet.

Hur var första kontakten med Pablo Iglesias?

Första kontakten var på sommaren 2013 mellan Pablo Iglesias och Miguel Urban, som är en kamrat från Izquierda Anticapitalista. Första kontakten var dagen innan Izquierda Anticapitalista hade sitt sommaruniversitet i La Granja som ligger runt 10 mil från Madrid, i Segovia. Pablo Iglesias talade på sommaruniversitetet tillsammans med Juan Carlos Monedero och Alberto Garzon (Izquierda Unidas ledare). Dagen innan började Miguel Urban och Pablo Iglesias att samtala om behovet av en ny politisk kraft, eftersom Izquierda Unida inte förstod den politiska situationen i Spanien. Den politiska situationen kräver en ny politisk kraft med nytt folk, nya ledare och ny former av interndemokrati, och nya former för att välja folk till de parlamentariska församlingarna.

Pablo förstod att det var nödvändigt i den nya politiska situationen efter att de stora sociala rörelsen de föregående tre åren och att Izquirda Unida inte kunde spela den rollen därför att det var en gammal byråkrati. De ville inte öppna partiet, de ville inte välja in nytt folk, yngre personer. Deras tal och retorik var vänster men dess praktik var byråkratisk och vid tiden för sommaren 2013 regerade de tillsammans med socalistpartiet (PSOE) i Andalusien. Det är den största regionen i Spanien. Trots koalitionen så var politiken inte annorlunda där jämfört med andra regioner där PSOE regerade, eller högerpartiet Poder Popular. De avskedade arbetare inom utbildningssektorn och genomförde privatiseringar. Izquirda Unida var inte någon välkrediterad kraft.

Redan innan sommaruniversitetet 2013 framstår det som att Izquierda Anticapitalista hade talat internt om behovet av en ny organisation. Och som du sa hade ni tidigare samtalat med Izquierda Unida. Men hur konkreta var idéerna vid den tidpunkten?

Izquierda Anticapitalista hade en nationell konferens i oktober 2013 och vi stödde perspektivet att skapa en ny politisk kraft. Men det stod inte i dokumenten att ”vi ska bilda Podemos tre månader senare”. Men i texten skrev vi att den politiska situationen kräver en ny politisk kraft. För vid tillfället hade de sociala rörelserna börjat minska i snabb takt eftersom folk visste att den parlamentariska cykeln började och att rörelsens styrka kommer att flyttas till valen. Folk hade tilltro till att valen skulle leda till förändring och att den sociala rörelsen skulle ta plats i de parlamentariska församlingarna.

Alla detaljerna för Podemos var inte klara i oktober 2013. Men sedan dess, 12 oktober, jobbade hela ledarskapet i Izquierda Anticapitalista och alla ledande företrädare på regional nivå med perspektivet att skapa Podemos. Men vi behövde göra det försiktigt för framgången för lanseringen av Podemos låg i att all media skulle raportera om det.

Men varför var det så viktigt att hålla det hemligt?

Vi gjorde bedömningen att om projektet blev känt skulle alla politiska krafter, Izquierda Unida, de sociala rörelserna och andra delar av rörelsen vara snabba att attackera projektet innan manifestet var lanserat. Om media skrev om det innan lanseringen trodde vi att intresset skulle minska.

Hur fortsatte processen med Pablo Iglesias efter sommaruniversitetet?

Processen var inte helt enkel. Sommaruniversitet var i slutet av augusti. I september hade vi fortfarande kontakt med Izquierda Unida därför att dörren för samarbete var ännu inte helt stängd. Men i slutet av september var det perspektivet uteslutet. I oktober hade vi vår nationella konferens och efter det hade vi möten med Pablo. Pablo och Miguel träffades ofta för Miguel deltog också i La Tuerka en dag i veckan eller nåt åt det hållet. Miguel och Pablo talade mer om saken. Men det första officiella mötet mellan Pablo och hans andra kamrater var med Jorge Moruno som vid tillfället hjälpte Pablo med förberedelser inför TV-debatter. (Han sitter nu i Podemos partistyrelse och är chef över argumentationen). Det första officiella mötet efter att Miguel och Pablo talat var en middag hemma hos mig, i slutet av oktober.

Vilka var där?

Det var Pablo Iglesias, Jorge Moruno , Miguel Urban och jag. Under middagen så talade vi väldigt länge om behovet av en ny politisk kraft. Och det var där vi började bygga Podemos. Namnet föreslogs under middagen, eller inte under själva middagen men därefter i bilen när Pablo, Miguel och Jorge skulle åka tillbaka. Det var i bilen som de kom på namnet Podemos.

Vem var det som kom med förslaget på namn?

Det finns olika versioner runt det. Pablo säger att det var hans idé och Miguel att det var hans. (skratt)

Det var kanske en dialektisk process på något vis?

Haha, ja. Och från tidpunkten efter middagen började vi att skapa den initiala strukturen. Vi registrerade en förening, skapade en webbplats, öppnade ett bankkonto, och började skapa ett team för social media, för Twitter och Facebook och allt det.

Och vi skapade ett team för att hjälpa Pablo i TV-programmen, det var ännu inte bara Jorge Moruno men också Miguel, jag och andra kamrater från Izquierda Anticapitalista. Vi började skapa strukturen för att lansera Podemos. Vi ansåg också att det vid lanseringen behövde finnas ett manifest med politiska punkter med det som var särskilt viktigt för oss. För vår del var manifestet och de politiska punkterna huvudsaken i överenskommelsen med Pablo. För att gå vidare med initiativet satte vi upp målet för oss själva att vi behövde samla in 50 000 underskrifter på 15 dagar. Vi tänkte inte lansera ytterligare ett litet vänsterparti som ställer upp i val efter val och får 0,5 procent av rösterna. Så vi satte kravet att vi skulle samla 50 000 underskrifter i stöd på 15 dagar.

Under dessa 15 dagarna skulle vi fira och ha möten i alla större städer i landet; Madrid, Zaragoza, Gijón, Sevilla osv. Det var ett test för att se hur starkt mottagandet initiativet skulle ha från folk, om stödet inte var starkt skulle initiativet inte fortsätta.

Vilken form hade mötena som ni höll?

Mötena var traditionella möten i stora lokaler, på gymnasieskolor etc – på ställen som hade plats för mycket folk. Mötena var öppna för alla människor och vi trodde det kunde bli viktiga möten med några hundratals deltagare. I verkligheten blev mötena mycket större än vad vi trott. I Zaragoza trodde vi på kanske 150-200 personer men det kom 1 000. Stödet var överväldigande ända från första början. Och överenskommelsen var att 17 januari skulle den officiella presentationen av Podemos ske.

Och på dessa möten så var det Pablo Iglesias och andra centrala personer som talade, eller var det öppet för alla att tala? Kan du berätta mer om hur mötena såg ut.

På mötena talade Pablo Iglesias och Miguel Urban, Juan Carlos Monedero, Íñigo Errejón, Teresa Rodríguez – en kamrat från Izquierda Anticapitalista som un är ledare Andalusien, och annat folk från de sociala rörelserna och städerna där mötena organiserades. Till exempel i Gijón talade Candido Gonzalez, en fackföreningsledare i den största fackföreningen där. Han är en väldigt populär ledare och det har gjorts en film om hans och hans kamraters liv. Men de nationella ledarna, talespersonerna, var Pablo, Íñigo, Carlos Monedero, Miguel och Teresa. De fem personerna var de som också talade på den första presentationen av Podemos i Madrid 17 januari. Men även Pablo som var Podemos ansikte utåt, och fortfarande är, var en social ledare. Och dit Pablo åkte var det alltid fullpackat med folk.

Hur var det med Monedero och Errejon, var de kända även innan TV-programmet La Tuerka?

De var kända, men inte så kända som Pablo, därför att Pablo var även med i nationell TV-program och fler utanför den militanta rörelsen kände till honom. Nu är även Íñigo och Juan Carlos väldigt välkända men vid den tidpunkten var det inte så.

Jag är väldigt nyfiken på hela processen. När ni hade ert första möte, middagen, var det något som var svårt att övertyga Pablo om, fanns det några hinder i vägen?

Vid den första middagen fanns det inga problem, det var en generell samstämmighet om de huvudsakliga frågorna. Men ungefär en månad innan presskonferensen 17 januari då vi lanserade Podemos började problemen med manifestet. Manifestet var viktigt för oss i Izquierda Anticapitalista och manifestet innehöll tio punkter som var tydliga vänstersynpunkter. Det var radikala vänsterpunkter som nationalisering av de privata bankerna och ingen återbetalning av illegitima skulder och så vidare.

Manifestet var inspirerat av ett manifest från den konstituationella rörelsen i Katalonien som hade lanserats ett år tidigare och som var ganska lik Podemos. Men deras ledare var en radikal marxistisk nunna! I Katalonien var hon väldigt populär. De lanserade sitt manifest med tio punkter och vi inspirerades av dem för att göra Podemos manifest, ”Mover Ficha” (”Nästa drag”).

Med punkterna i manifestet var inga problem och Pablo sa till mig att ”nej, nej, det är ok. Det är inga problem.” Men en månad innan lanseringen började problemen därför att de var inte överens med oss om vilka som skulle skriva under manifestet. Vi ansåg att det var nödvändigt att det första manifestet skulle skrivas under av 20-30 välkända personer, från universitetsvärlden och de sociala rörelserna. Ungefär två veckor innan lanseringen såg vi att de inte höll med om många punkter i manifestet. De sa till oss att Juan Carlos Monedero kunde göra några ändringar i manifestet. Vi tänkte att ok, skicka över ändringsförslagen så kan vi diskutera det.

Hur gick processen med manifestet till, vem skrev det?

Vi skrev manifestet och skickade det till Pablo.

Men vilka skrev manifestet, var det en mindre kommitté?

Jag skrev manifestet. Sen skickade jag det till Pablo och han tittade och kunde göra förändringar. Men detta var det första förslaget. Det var inga problem. Men 15 dagar innan lanseringen började problemen.