Jon Restpo är programansvarig på världens största vänstermedia, TV-kanalen TeleSUR som når 600 miljoner människor. Hans historia är dramatisk. Född i Colombia, senare politisk flykting som hamnade i Luleå där han utbildade sig till journalist. Därefter jobb som biståndsarbetare under nästan ett decennium i Centralamerika innan han började arbeta på TeleSUR, TV-kanalen som initierades av Hugo Chavez och som ägs av Venezuela, Kuba, Ecuador, Bolivia och Nicaragua. Synapze har träffat Jon Restpo i samband med hans föredrag på ABF-huset i Stockholm 20 september.

Hur kommer det sig att du hamnade på TeleSUR?

– TeleSUR ägs av Venezuela som är huvudägare, tillsammans med Kuba, Ecuador, Bolivia och Nicaragua. Initiativet kom från Hugo Chavez som på ett stort möte på Margaritaön 2004 annonserade att han tänkte starta en nyhetskanal för han var trött på CNN. ”Det är inte möjligt att CNN berättar för oss och för världen vilka vi är, vi behöver en egen TV-kanal”. Jag tänkte att det lät intressant och att jag skulle vilja jobba där. Kanalen startade sina första sändningar året därpå 2005, den 28 juli. Jag befann mig då i Centralamerika och arbetade som biståndsarbetare men frilansade också en hel del åt svenska medier. Jag skickade mina papper till TeleSUR redan vid starten och sedan två, tre gånger per år. 2010 flyttade jag tillbaka till Sverige och började jobba i Stockholm. Men efter några månader fick jag ett mejl från TeleSUR: ”Är du fortfarande intresserad av att jobba på TeleSUR?” ”Ja, sa jag”, lämnade mitt jobb och flyttade till Caracas och har blivit kvar där sedan dess.

Hur skiljer sig TeleSUR från övrig media?

– Det viktigaste är att TeleSUR är en alternativ mediekanal, det vill säga har som utgångspunkt att vi ska jobba mot den mediala hegemonin som styr medielandskapet i världen. Och vi ska vara en röst från Syd. Syd-begreppet är jätteviktigt för oss. Det är inte bara geografiskt utan det innebär att man försöker skildra förhållandena, kampen som folk i olika delar av världen för: de svarta i USA, invandrare i USA som kämpar för sina tillstånd och rättigheter och för att kunna bo kvar där, det kan handla om fackföreningsfolk i Ukraina, studenter i Kairo och så vidare.

Så ni täcker hela världen?

– Ja. Vi är jättestora i Latinamerika framför allt. Vi har 40 olika TV-team runt om i världen. Nästan 1 000 personer är anställda på TV-huset i Caracas och 100-120 i Quito där vår engelska redaktion ligger. Totalt är vi över 1 200 anställda.

Vilket uppdrag har ni från ägarna?

– Det är public service. Venezuela äger största andelen i företag, Kuba, Nicaragua, Ecuador, Bolivia äger resterande delar. Förut var även Argentina med men Macri drog sig ur samarbetet. Vi har grundvärderingarna, att värna om mångfalden, de mänskliga rättigheterna, de exkluderade gruppernas rättigheter; ungdomar, indianer, kvinnor, bönder. Men också att vi ska värna om miljön och planeten, vi har inget att ersätta den med.

Vilken roll har du själv idag i TeleSUR?

– Jag har jobbat på tre olika redaktioner på TeleSUR. Den första var nyhetsredaktionen. Då hade jag ansvar över flera arbetslag som tog fram bakgrundsmaterial. Vi kommer inte ut med en nyhet bara sådär, utan vi ger kontext och sammanhang till nyheterna. Så småningom blev jag nyhetschef på redaktionen och sen blev jag chef för webbsajten och de sociala medierna, på den spanska delen. Nu sitter jag på programredaktionen som ansvarig för innehållet i de olika programmen som vi gör. Det är närmare 20 program och många dokumentärfilmer om alla möjliga ämnen, såsom miljö, migrationsfrågor, arbete med mera, och mycket opinionsprogram.

Vi har ju hört ända sedan Chavez blev president 1999 att pressfriheten har inskränkts i Venezuela. Vad anser du om den bilden?

– Det stämmer inte med verkligheten. I princip fortsätter medielandskapet i Venezuela att kontrolleras av samma rika familjer. De äger dagstidningarna, TV-kanalerna och radiostationerna. Det finns väldigt lite public service egentligen. De flesta medierna i Venezuela tillhör oppositionen och det är väldigt få som är regeringsvänliga. Bara Correo del Orinoco, Ciudad Caracas och Canal 8, resten domineras av rika familjer som samtidigt äger industrin, jord och banker. Så det är helt enkelt en lögn att pressfriheten kränks i Venezuela. De uppmanar också folk att döda presidenten stup i kvarten och det händer ingenting. Skulle de göra det i USA skulle deras medier blivit stängda och de skulle sättas i fängelse. Men det händer inte i Venezuela.

Oppositionens media uppmanar till att döda presidenten?

– Ja, och det har skett under alla 17 år.

Det är såklart en bred fråga, men kan du säga någonting om hur mediesituationen är i Latinamerika i stort? Är det en liknande bild?

– Absolut. Och det är en ojämlik kamp som vi för från TeleSUR. Vi har bara funnits i 11 år men de stora medierna har existerat under mer än 100 år i övriga Latinamerika. De har starka sammanslutningar, arbetsgivarföreningar som styr medieflödet på hela kontinenten och samarbetar väldigt tätt med medierna i USA. I princip för de ett mediekrig mot Venezuela. De styrs från Bogota, USA och Spanien, med ABC i spetsen framför allt. De skriver precis om samma saker.

Hur når TeleSUR ut i de övriga Latinamerikanska länderna, som inte är delägare? Hur stora är ni?

– Vi sänder satellit. Vi räknar med att vi når över 600 miljoner människor över hela världen. Vi är framförallt stora i Latinamerika. De flesta som ser och läser oss gör det via Internet, för det är många fler som har Internet än TV-signal.

I Sverige och i stora delar av världen är media i kris. Ekonomisk kris då webben gjort det svårare att få in intäkter, kvaliteten har minskat vilket säkert bidrar till en spiral med ännu färre läsare. Samtidigt har det kommit nya möjligheter till alternativ media. Med fler TV-kanaler och Internet ser vi en fragmentering i åsiktsskapandet. I Sverige har vi rasistisk alternativmedia som blivit stora med 50 000 besökare om dagen vilket är mycket i svensk kontext. Hur tror du att framtidens journalistik kommer att se ut? Vilka politiska konsekvenser tror du denna utveckling tror du vi får se av denna utveckling?

– Jag är mycket bekymrad över utvecklingen som sker i Sverige. Det pågår en riktig mediekoncentration. Som exempel fanns det förut i Luleå två tidningar, en som var konservativ, Kuriren och NSD som var socialdemokrat. Nu har båda köpts av samma mediekoncern, vilket gjort att de har gått ihop. Det finns ingen skillnad längre och det är en fara för demokratin tycker jag. Förut kunde folk få en åsikt från en sida och även kolla hos den andra. Men nu är det bara en röst som tycker. Den utvecklingen är väldigt farlig. Men traditionellt sett har det varit så att det är stora mediekonglomerat som styr nyhetsflödet. Och det ger ju en ganska ensidig bild av världen och verkligheten och de legitimerar en jävla massa saker som sker runt om i världen, trixar och manipulerar språket. De säger att det är en humanitär katastrof i det landet, sen går man in bombar sönder och splittrar och lämnar bakom sig bara ruiner i mänsklighetens namn. Förmodligen kommer det att fortsätta på samma sätt men mer finurligt, eftersom tekniken har utvecklats jättemycket. Men samtidigt finns det utrymme för alternativ media och om det kommer fler progressiva krafter till makten i flera länder, då finns det möjlighet att skapa public service och det tror jag är en väg för att skapa en motpol. Det behövs också statliga sociala medier vilket inte existerar idag. Facebook, Twitter – alla är ju privata och de censurera i många fall, om Facebook inte gillar något så tar de bort det.

I flödet på Facebook dyker det nu upp många filmer från AJ+, Al Jazeera, som ägs av Qatar. Russia Today är också stort, liksom TeleSUR. Det tycks som att stater också fått upp ögonen att man måste föra fram sin egen bild genom medierna. Hur balanserar man nyhetsjournalistik och propaganda?

– Jag tror inte det är något stort problem att fler stater äger media. I Latinamerikas fall är det jättesvårt att se någon skillnad mellan åsikter och information när det gäller borgerlig media. Så har det alltid varit. Så det behövs andra röster. Men vi var pionjärer. Efter att TeleSUR dök upp så har det börjat också dyka upp de kanalerna du nämner, Russia Today, Al Mayadeen, HisbanTV. Och vi har väldigt bra samarbete med de ryska kanalerna, RT, med kinesiska CCTV och med Al Mayadeen från Libanon.

Ni byter och sänder varandras nyheter?

– Ja, och gör program tillsammans.

Avslutningsvis, har du några tips hur vänstern i Sverige kan bygga en starkare media? Vänstern är väldigt svag mediemässigt. Vi har ETC som har höjt sig, annars har vi bara små tidningar och webbportaler.

– Jag tror att vänstern måste ha klart för sig vilken typ av kommunikation man vill göra. Och vilken uppgift kommunikationen ska ha. Det finns ju flera uppgifter, men en av de främsta tror jag är att skapa en medvetenhet bland sina tittare och läsare. Man måste jobba med starka värderingar, som inte främjas av kapitalismen. Socialister står bakom fina värderingar, solidaritet istället för konkurrens. Jag tror det är sådana saker man måste jobba med från vänstermedia, för vi blir ju bombade hela tiden med propaganda från kapitalismen. Det är konsumismen som ska styra, folk blir egoister och bara tänker på sig själva och att skaffa de nyaste grejerna men tänker inte mycket på miljön och andra saker. Sen tror jag det är jätteviktigt att ha ett nära samarbete med folkrörelserna, framförallt de som har lokala TV-stationer, lokala radiostationer och internetportaler. Jag tror det hjälper jättemycket. Det har blivit stort i Venezuela, det har skapats en hel folkrörelse som jobbar med alternativ media.