Gustav Fridolin menar att riksdagsledamöter inte ska få sitta längre än tre perioder, d v s max 12 år i sträck då man inte ska ”vara heltidspolitiker för länge, utan det är bra att nya människor får möjlighet att komma med sina idéer och erfarenheter in i politiken”. 

Detta upprör andra politiker, inte minst Beatrice Ask (M) som häckat i riksdagen i ett kvarts sekel. Argumentet att man inte ska förspilla erfarenhet och expertis låter fint och bra. Men även om det finns undantag så är i regel inte heltidspolitiker experter på något annat än att vara just politiker, där expertisen i hög grad handlar om att vara förslagen i internpolitik inom den egna rörelsen.

Att vara förtroendevald handlar om att tjäna folket, inte tvärtom. När det blir ett levebröd, en karriär som vilken annan tappar denna politiska byråkrati kontakt med verkligheten, den verklighet som de tar beslut om.

På 22:a partikongressen 1961 beslutades om en likartad princip i Sovjetunionen: med några undantag fick partikadern enbart väljas till två eller tre perioder. Sedan var det dags att återgå till ett riktigt arbete. På så vis skulle ideologisk stagnation, kotterier och distansering till folket minskas. Som vi vet tog det inte många år innan förslagsställaren Nikita Chrusjtjov fick sparken, artikel 25 ströks och byråkratin vars förmåner hotades agerade samfällt enligt Karl Marx utsaga: egenintresset ljuger aldrig. 
Men visst, jag önskar Gustav Fridolin all lycka i denna kamp mot nomenklaturan.  

Not: Även Thomas Sankara utmanade den förslappade byråkratin, i Burkina Faso, det kostade honom livet 1987. Detta till skillnad från Chrusjtjov liv som efter sin avpollettering enligt Roy Medvedev ”långtifrån var stugsittarens”. Det tror jag även skulle gälla Beatrice Ask, ingen är oumbärlig.

ABE BERGGÅRDH