Den pågående revolten i USA som utlöstes av dödandet av George Floyd har sin historiska bakgrund i det amerikanska slaveriet och hur de institutionella rasistiska strukturerna snarare stärktes (Jim Crow-systemet, utslag från Högsta domstolen) än försvagades efter slaveriets upplösande i samband med det amerikanska inbördeskriget 1861-65.

Men hur uppstod slaveriet i Sydstaterna som en integrerad del av det kapitalistiska systemet? Då får vi återvända till Medelhavet.

I Sjöröveri och slaveri i Medelhavet (2019) menar historikern Dick Harrison att slaveriet och träldomen aldrig fasades ut i södra Europa till skillnad från på de nordligare breddgraderna. De återkommande bataljerna mellan kristna och muslimska riken innebar ett ständigt inflöde av nya slavar på båda sidor. Till det kom de subsahariska slavtraderna från Central- och Västafrika som sammantaget innebar att 4-5 miljoner afrikaner forslades till de muslimska områdena. Till det tillkom de portugisiska rutterna som öppnades upp längs Västafrikas kust på 1400-talet. Det var också portugiserna som på Madeira konstruerade den modell för exploatering som kom att dominera i den Nya världen: slavplantagen.

Slaveriet var en integrerad del av kapitalismens globala expansion

Den marxistisk influerade historiken Marcus Rediker fokuserar i Slavskeppet – En historia om människor (2008) på hur ”[s]lavskeppet var en grundbult i ett snabbt växande atlantiskt system av kapital och arbete. Det länkade samman arbetare – fria som ofria och allting däremellan – i kapitalistiska och ickekapitalistiska samhällen på flera kontinenter”. Dessa skepp levererade ca 12 miljoner förslavade afrikaner till den Nya världen oräknat alla dödsoffer i hanteringen.
Men vad Rediker gör är att han systematiskt gräver ned sig i den sociala strukturen på skeppen, dissekerar maktrelationerna och istället för att uppehålla sig vid statistisk lyfter han fram den nakna terror som krävdes för att upprätthålla slavskeppens existens: ”Kaptenen topprider [sjö]männen, männen torterar slavarna, slavarnas hjärtan brister av förtvivlan”, som författaren Dicky Sam beskrev det på sin tid. Samtidigt var dödligheten högre bland sjömännen (ca 20 procent) än bland slavarna (ca 10 procent) under resorna som visar på vilken kapitalistisk regim som verkade: de förra var utbytbara lönearbetare medan de senare varor till försäljning. 

Slutligen beskriver Dick Harrison i Slaveriet i Sydstaterna (2019) hur slaveriet formligen exploderar i kölvattnet av textilindustrins framväxt: marknaden skrek efter bomull och passande nog kom den klassiska slavplantagen från Madeira (som dominerade Karibiens sockerplantager) väl till hands. Harrison lyfter precis som Rediker fram de olika motståndsstrategierna som kom att prägla relationen herre – slav, även om den demografiska situationen i Sydstaterna omöjliggjorde revolter likt den Haitiska revolutionen 1792 uppstod ändå utrymmen för motstånd, strejker, förhandlingar, flykt till spanska Florida, Nordstaterna, indiansamhällen och luckor för att forma en egen kultur bortom piskan.

Alla böckerna finns smidigt nog som ljudböcker på ett bibliotek nära dig (Redikers på engelska: The Slave Ship).

ABE BERGGÅRDH