Vilket inflytande bör staten ha över innehållet i den historieundervisning som ska bedrivas i svenska skolor? Vill vi ha en myndighet som bedriver upplysningskampanjer om vissa historiska händelser men förtiger andra? Sådana frågor är tydligt partiskiljande men förekommer sparsamt i valdebatten. Det finns många som inte känner till hur dessa frågor har hanterats politiskt. Därför tar jag upp frågan i en artikel i fyra delar.

        Detta är en återpublicering av en artikel från 2014-09-08

1. Starten

Sverige nog det enda landet i världen med en myndighet som informerar om några utvalda historiska händelser eller fenomen. Hur kan det komma sig att en myndighet med ett så konstigt uppdrag inrättades. För att få ett svar på den frågan måste man gå tillbaka till 1997 och till en studie som vantolkades i media. Den felaktiga tolkningen av resultaten från den studien ledde till att dåvarande statsministern Göran Persson tog initiativ till en upplysningskampanj om Förintelsen. Den kampanjen distribuerade boken ”Om detta må ni berätta” gratis. Göran Persson tog även initiativ till några internationella konferenser om Förintelsen och folkmord. Myndigheten Forum för levande historia bildades 2003 som en uppföljning på kampanjen.

 Det började med att Dagens Nyheter (12/6 1997) publicerade en artikel under rubriken ”Rasister når ut till unga” med underrubriken ”8 000 i enkät. Endast 66 procent är säkra på att Förintelsen av sex miljoner judar ägt rum”. I artikeln lyfts bl.a. följande fram:

 ”Doktoranden Stèphane Bruchfeld vid Stockholms universitet pekar särskilt på den låga andelen svenska ungdomar som är säkra på att förintelsen av sex miljoner judar under andra världskriget ägt rum.     

– Endast 66 procent är helt säkra på detta (syftar på om Förintelsen ägt rum, min anmärkning) vilket är en låg siffra vid jämförelse med ungdomar i andra länder. ” (Dagens Nyheter 1997, min kursivering)

DN artikeln nämner att siffran blir 70,8 procent om eleverna i årskurs sex räknas bort. Det som är avgörande för dessa relativt låga resultat är att de som svarade att de var ganska säkra inte räknas in i gruppen som är säkra. Om man läser rapporten framgår att 80,3 % av svenska skolungdomar (11-21 år, nästan samtliga som svarade var mellan 12 och 19 år) besvarade frågan om hur säkra de var på att Förintelsen ägt rum med ’helt säker’ eller ’ganska säker’. För dem mellan 16 och 21 år, dvs de som faktiskt fått chans att ta del av undervisningen i hela grundskolan, var motsvarande andel 90,7 % (Lange och Lööw 1997). Detta utgör knappast motiv för att bedriva upplysning utöver vad som sker varje år i svenska skolor.

Det hade varit intressant om de frågat eleverna hur säkra de var på att det var Röda armén som var den avgörande kraften bakom nazisternas förlust i andra världskriget, eller om Napoleon verkligen förlorade i Waterloo. Det skulle sannolikt vara en icke föraktfull andel som inte skulle ha svarat att de var ”helt säkra”, särskilt inte bland dem som är yngre än 16 år.

Två av författarna, Anders Lange och Helene Lööw ändrade sig på en viktig punkt avseende studien som låg till grund för den nämnda kampanjen och för bildandet av Forum för levande historia. I en promemoria som skickades till statssekreteraren vid Utbildningsdepartementet den 27 oktober 1997 framför Lange och Lööw följande:

”den slutsats som formulerades i vår rapport (sid 60) att ’I ett internationellt perspektiv innebär detta att säkerheten bland svenska skolelever på att Förintelsen ägt rum är relativt sett låg, även i jämförbara åldersgrupper’ inte kan betraktas som befogad.” (Lange och Lööw 1997, diarieförd 17/11 1997)

Detta är den slutsats jag själv drog när jag våren 2006 läste den aktuella rapporten, utan att då känna till promemorian, och det gladde mig att se att Lange och Lööw ändrade uppfattning 1997 efter det att den uppmärksammats i media. Denna mycket viktiga ändring av slutsatserna har inte nått ut särskilt brett. Den är så viktig att den kan användas till att ifrågasätta hela idén med att starta myndigheten Forum för levande historia.

Den felaktiga slutsatsen presenteras i landets största tidning och debatteras i Riksdagen, men rättelsen presenteras i en promemoria som skickas till statssekreteraren vid Utbildningsdepartementet. Blev Riksdagens ledamöter informerade om denna viktiga förändring inför omröstningen om kampanjen ”Om detta må ni berätta” eller senare inför omröstningen om inrättandet av Forum för levande historia? Blev de informerade om hur många som svarade ’vet ej’ på den viktiga frågan om Förintelsen och hur få det var som faktiskt svarat att de inte alls var säkra på att Förintelsen ägt rum.

Inte ens förre kulturministern, Leif Pagrotsky, verkade känna till hur det förhåller sig med ungdomars kunskaper i det aktuella ämnet eftersom han så sent som i januari 2007, okritiskt refererar till sina och Göran Perssons första reaktioner på den rapport som uppenbarligen misstolkades i massmedia. Han skrev om ”ungdomars katastrofalt dåliga medvetenhet om Förintelsen” (Pagrotsky 2007).

En annan mycket klok reflexion om Forum för levande historia avviker starkt från föregående.

”– Jag tycker inte staten ska starta kampanjmyndigheter, oavsett om det handlar om förintelsen eller kommunismen. Jag tycker forskning ska ligga hos universitet och högskolor, inte hos myndigheter. Det säger Bengt Göransson, som var ordförande i demokratiutredningen 1997-2000. – Det var lite grann en panikmyndighet, säger Bengt Göransson, när man fick för sig att unga människor inte visste något om förintelsen. Min demokratisyn bygger inte på att staten ska syssla med sådant. Vi har både en obligatorisk skola och gymnasium, och dessutom frivilligt arrangerad inom ramen för studieförbunden. ” (Malmborg och Etzler 2007)

För att förstå varför det hela utvecklades som det gjorde måste man ta med att Sverige nyligen gått med i EU och många i den politiska eliten ville att Sverige skulle framstå som en bra partner i detta samarbete. Göran Persson bröt även med den pro-palestinska traditionen inom Socialdemokraterna under Olof Palme och Sten Andersson och satsade på en pro-israelisk linje. Det fanns dessutom ett intresse av att ställa sig in hos USA.

Man kan också se Forum för levande historia som ett sätt att demonisera vissa utvalda åsikter. I några andra länder, såsom Tyskland och Frankrike är det förbjudet att förneka Förintelsen. Sverige har tack och lov inte valt denna strategi, men attityden att demonisera återfinns t.ex. i debatten om konflikterna i det forna Jugoslavien där personer med ”felaktiga” åsikter beskylls för att vara historierevisionister.

I bästa fall kan man säga att Forum för levande historia bildades som en följd av ett missförstånd, men det mesta tyder på att det skedde som en del av anpassningen till EU och USA.

2. Rapporten om antisemitiska attityder och föreställningar i Sverige

Rapporten ’Antisemitiska attityder och föreställningar i Sverige’ (Bachner och Ring 2006) publicerades av Forum för levande historia och Brottsförebyggande rådet. Den sades visa att 41 % av befolkningen har en helt, eller delvis, negativ syn på judar. En så stor andel påstås i olika grad ha instämt i antisemitiska påståenden. Muslimer och Palestinavänner tillhör dem som påstods vara särskilt antisemitiska. Cirka 3000 svenskar mellan 16 och 75 hade intervjuats. Rapporten sågades av flera forskare med erfarenhet av attitydstudier.

Det som förvånade många var att ungefär fyra av tio svenskar blev klassade som ”ambivalenta” antisemiter (eller värre). De som reagerade undrade hur en undersökning kunde vara utformad som kom fram till ett sådant orimligt resultat.

Studien presenterades på en presskonferens och på DN-Debatt av Henrik Bachner och Helene Lööw. Därefter refuserade DN-Debatt alla kritiska inlägg, dock förekom en begränsad debatt på DN-Kultur. Inlägg som innehöll en skarp analys refuserades i Dagens Nyheter. Den ansvarige redaktören Mats Bergstrand, försvarade publiceringen av debattinlägget om den ifrågasatta rapporten, men han förklarade inte varför han refuserade alla kvalificerade svar (Bergstrand 2006).

Studien utsattes snabbt för en hård kritik. En av de första som framträdde i massmedia var professorn i statsvetenskap Mikael Gilliam. Han avfärdade studien med:

”Egentligen en helt meningslös studie”.  …. ”Det går inte att spegla en opinion på detta sätt genom att låta ett antal personer besvara generella frågor. Allt beror på hur de formuleras och ställs och i slutändan handlar det om att som man frågar får man svar.” (Svenska Dagbladet 16/3 2006)

Peter Esaiasson, även han professor i statsvetenskap, sa i en intervju: ”Det här är ett riktigt dåligt sätt att göra forskning på” (Lisinski 2006).

Professorn i statsvetenskap Ulf Bjereld skrev att om kollektiviseringen (i och med formuleringen judarna, min anmärkning) i sig ska anses vara ett uttryck för antisemitism blir det svårt att förhålla sig till positiva påståenden om judar. Han menade också att det är svårt att tolka vad svaren egentligen betyder och att slutsatserna är överdrivna. (Bjereld 2006)

Ulf Bjereld fick ett aggressivt svar av huvudförfattaren Henrik Bachner och Anders Lange, professor emeritus i internationell migration och etniska relationer och för övrigt en av författarna till den vantolkade studie som indirekt låg till grund för bildandet av Forum för levande historia. De ifrågasatte syftet med kritiken genom formuleringar som, ”väckt rabiata protester”, ”under skenet av att diskutera metodfrågor, sökt misstänkliggöra studien och ta död på debatten” och ”vilka motiv som egentligen ligger bakom angreppen”. De försvarade även metoden genom att hävda att den ”är beprövad och används ofta inom svensk och internationell attitydforskning” (Lange och Bachner 2006), vilket kan ifrågasättas.

Aftonbladets ledarskribent skrev att sammanblandningen av kritik av Israel och antisemitism inte är försvarbar. Urvattning av begreppet betraktades också som skadligt eftersom det kan dra uppmärksamheten från de verkliga antisemiterna (Aftonbladet 2006).

Åsa Linderborg, doktor i historia, ansåg att presentationen av studie

”är ett skolexempel på hur man med språkliga glidningar och tvetydigheter kan förvränga det som man objektivt påstår sig kartlägga” och ”Lööw och Bachner menar att det är uråldriga stereotyper om judar som lever kvar och reproduceras i media. Som om motsättningar bara lever och gror i idévärlden. Rimligt vore att också placera fientligheten i verkligheten, exempelvis konflikten i Mellanöstern.” (Linderborg 2006)

Även Anna-Lena Lodenius, expert på högerextremism, ställde sig i inlägget ”Som man ropar får man svar” kritisk till flera aspekter som anknöt till mångtydigheter i formuleringar (Lodenius 2006).

Jag skrev ett inlägg vars huvudpoäng var att flera frågor var utformade på ett sådant sätt att svaren kunde avspegla något av följande: 1. kunskaper, 2. åsikter om Israel eller 3. antisemitism, vilket medför att det är i stort sett omöjligt att dra några slutsatser. Mitt inlägg lämnades in som en JO-anmälan och överlämnades som en bilaga till ett öppet brev till Styrelsen för Forum för levande historia (Drake 2006). JO tog inte ställning till sakinnehållet i min kritik eftersom JO inte tar ställning i denna typ av frågor.

I borgerliga ledarkommentarer togs de tvivelaktiga resultaten på allvar och kritiken avvisades utan ingående analys. Syftet med kritiken ifrågasattes däremot på ungefär samma sätt som Lange och Bachner gjort. Det sades att andra studier inte utsattes för en så omfattande metodkritik och att det var ämnet antisemitism som gjorde att kritiken blev så hård.

Ett exempel på detta är Uppsala Nya Tidning som på ledarplats under rubriken ”Pinsamma reaktioner” skrev:

”Alla reaktionerna visar hur svårt det är för en del personer i den svenska offentligheten att erkänna att antisemitism är ett problem i sig – också i Sverige” och angående bristerna i rapporten ”men poängen här är ju inte de exakta siffrorna utan att vissa attityder faktiskt existerar” (UNT 2006).

Detta är en fullständig missuppfattning. Det är just omfattningen och vad som bör ingå i begreppet som ifrågasätts och då är det intressant att titta på hur studien genomförts och hur slutsatser har dragits från svaren på enkäten. Jag känner inte till att någon i debatten förnekade att ”vissa attityder faktiskt existerar”.

Redaktören för Judisk krönika, Jackie Jakubowski, lyckas citera fel på ett sätt som helt förändrar innehållet i ett av undersökningens påståenden, från ”judarna har stort inflytande över medierna” till ”judarna har för stort inflytande över medierna” (Jakubowski 2006, jfr Bachner och Ring 2006). Den felaktiga formuleringen används för att argumentera mot Lodenius som menade att den faktiskt ställda frågan kan uppfattas på olika sätt av de svarande. Om frågan hade utformats enligt Jackubowskis felciterade version, som tydligt uttrycker en åsikt, hade färre människor svarat instämmande än på den faktiskt ställda frågan, som uttrycker något som kan vara sant eller falskt.

Jan Guillou, författare och journalist, lyfte in en annan studie som jämförelse i debatten. Studien som genomförts i Israel redovisades nästan samtidigt med den kritiserade svenska rapporten. Den visade enligt Guillou att:

”68 procent skulle vägra att bo i ett hyreshus där det fanns en arab. 63 procent anser att araberna utgör ett ”demografiskt” hot (föder för många barn, blir för många) och ett hot mot statens säkerhet. Och 40 procent stöder tanken på en total etnisk rensning i Israel.” (Guillou 2006)

Andelen judar i Israel som inte vill bo i samma hus som araber kan jämföras med andelen som i den svenska studien svarat avvisande på påståendet att ”Det skulle vara helt okej att bo granne med en skötsam muslimsk person”. Resultatet var att 7,4 % (1,4 % avseende judar) var helt eller delvis avvisande vilket är oerhört mycket mindre än 68 %. Frågan i den israeliska studien var dessutom väsentligt hårdare formulerad.

Bachner svarade att Guillou inte läst den israeliska studien i sin helhet utan bara referatet i Dagens Nyheter (Bachner 2006). Han hade sannolikt inte läst originalet själv heller för det fanns inte publicerat eller tillgängligt på internet. I övrigt ägnar han sitt svar åt kvasi-argumentation i Per Ahlmarks anda. De som gärna skriver upprört om antijudiska stämningar bland araber i Mellanöstern borde kanske också vara lite uppmärksamma på de utbredda antiarabiska stämningarna bland judar i Israel. 

Sammanfattningsvis kan man konstatera att de som är Israelpositiva och inte har någon väsentlig invändning mot inkluderandet av Israelkritik i begreppet antisemitism också gav uttryck för positiva reaktioner på rapporten och de övriga tenderade att ge negativa omdömen. Jan Guillou gjorde följande träffsäkra karakterisering av rapporten i sin krönika i Aftonbladet med,

”Politik är det, men inte vetenskap” (Guillou 2006).

3. Upplysning i praktiken om intolerans, folkmord och brott mot mänskligheten

Det är helt uppenbart att en hel del verksamhet Forum för levande historia bedrivit sakligt sett är helt invändningsfri. Tyvärr förekommer också en hel del konstiga inslag och skevheter i dess verklighetsbeskrivning. Några exempel på skev historieskrivning finns beskrivna i Historisk Tidskrift (129:4) av historieprofessorn Lennart Andersson Palm (2008) och i Aftonbladet av historiedocenten Håkan Blomqvist (2008).

En intressant fråga är om aktuella konflikter utnyttjas som exempel på hur intolerans kan leda till olika former av allvarliga brott. Utvecklingen i Jugoslavien och Kambodja har tagits upp. Då kan man även ifrågasätta hur det skett, men det avstår jag från här (se Palm 2008 och Blomqvist 2008). Den konflikt som pågått under över sextio år i Israel/Palestina behandlas däremot inte alls. När man söker på ”Palestina” (-ska, -skt, -ier, Nakba eller apartheid) på Forum för levande historias hemsida får man inget resultat alls (4/1 2014).

Om man söker på ”etnisk rensning” får man nio resultat varav fyra är kopplade till konflikten i forna Jugoslavien. Tre behandlar folkmord och FNs Folkmordskonvention. Ett behandlar Stockholmsdeklarationen om Förintelsen och ett annat behandlar registreringen av Romer i Sverige. Det innebär att Forum för levande historia inte alls informerar om den etniska rensningen i Palestina som förekommit med olika stark intensitet sedan fördrivningen av över 700 000 palestinier 1948. Det är för övrigt samma år som Folkmordskonventionen antogs genom en Resolution i FNs Generalförsamling. Den största gruppen flyktingar i världen härstammar från Palestina, så det är inget litet förbiseende.

Ett annat sätt att beskriva skevheten är att Forum för levande historia arrangerar resor till Israel, det land som kritiserats flest gånger av olika organ i FN. Det är inte för att studera pågående etnisk rensning eller apartheid i Israel utan för att bl.a. besöka Förintelsemuséet, Vad Rashem.

Om man söker på ”Israel” får man sju träffar som huvudsakligen är kopplade till frågan om antisemitism, t.ex.: ”Ibland övergår kritik av Israels agerande i antisemitism.”, ” Judar är fortfarande förföljda, ibland angrips de med kritik av staten Israels agerande som täckmantel.” och ” … Israel-Palestinakonflikten tenderar att aktivera befintliga negativa föreställningar mot judar”. Fortfarande inte ett uns av kritik mot Israels många brott, etniska rensning eller dess apartheidsystem. Observera att konflikten sägs kunna ”aktivera befintliga negativa föreställningar”. Enligt den minst sagt konstiga verklighetsuppfattning Forum bygger på anses Israel-Palestinakonflikten inte orsaka antisemitism. Den tankekonstruktionen bygger nog på uppfattningen att antisemitism är en fördom som således sitter inne i hjärnan på den som är antisemit. Verklighetens olika händelser kan utlösa denna redan existerande fördom, den skapas inte av faktiska övergrepp.

En film som tagits fram som en del av en utställning 2009 om folkmordet i Kambodja fick hård kritik av JO för att den ”avsiktligt utformats för att förlöjliga dem som deltog i resan till Kambodja”.

Balans och objektivitet är inte det som främst utmärker Forum för levande historia. I och med att grunden för Forums tillkomst är kopplad till Förintelsen av judar verkar den statliga kampanjmyndigheten ha svårt att ta ställning mot den stat som säger sig vara en judisk stat. Regeringen som gett instruktioner om verksamheten har heller inte gett några signaler om att etnisk rensning i Palestina ska tas upp. Inte heller att Forum ska informera om kolonialismens brott mot befolkningen i de koloniserade länderna eller USAs krig och ockupationer i modern tid från Indokina till Irak. Det förordar jag inte heller. Myndigheten Forum för levande historia behövs inte och bör läggas ner. Urvalet av historiska skeenden som Forum för levande historia ska informera om är gjort på ett sådant sätt att de länder Sverige vill ha goda förbindelser med inte blir angripna. Urvalet är i allra högsta grad politiskt styrt.

Diskussioner om politik bör skötas av politiska partier och andra organisationer i det civila samhället. Upplysning om historiska händelser och processer bör ges i alla svenska skolor och den bör grundas på historisk forskning.

4. Historikeruppropet

Under 2006 drev bl.a. skol/utbildningsminister Jan Björklund att Forum för levande historias mandat borde utvidgas till att även informera om kommunismens brott. Beslut om det fattades i december 2006 (Utbildnings- och kulturdepartementet, 2006). Under 2007 framkom, i en delvis övertolkad undersökning, att svenska ungdomar hade dåliga kunskaper om bl.a. Gulag. Det finns, vad jag vet, ingen undersökning om hur mycket svenska ungdomar känner till om kolonialismens folkmord i Afrika eller Nord- och Sydamerika. Jan Björklund var bekymrad över att så många ungdomar hade en positiv syn på planekonomi m.m. och en negativ på kapitalismen. Fel åsikt! Det måste staten rätta till.

Den 2/4 2008 publicerades ett ”Upprop mot statlig kampanjhistoria” på DN-Debatt. Sammanlagt har 466 akademiker i samhällsvetenskapliga ämnen undertecknat uppropet. Det var riktat till de politiker som beslutat att ge i uppdrag till Forum för levande historia att informera om ” brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer”.

Undervisning om brott begångna av kyrkan under inkvisitionen, kungar i Europa under 1800-talet, de koloniala makterna, slavhandelns aktörer, nazister, USA i Indokina, kommunister i Sovjetunionen m.m., har helt naturligt ingått i historieundervisningen i svenska skolor. Det finns ingen anledning att invända mot det. Protesten gällde att regeringen beslutat att ge ett uppdrag till en statlig myndighet, Forum för levande historia, att bedriva en kampanj inom ett av dessa områden.

Historieuppropet avslutades med följande:

”En sittande regering får inte använda skolans historieundervisning som sitt ideologiska vapen, vare sig genom enfrågekampanjer eller på annat sätt. Risken är överhängande att historiska exempel på ondska – som alla tycks kunna enas kring – används för att snäva in gränserna för vad som anses gott och demokratiskt i dagens samhälle. ”I en diktatur står alltid historieskrivningen i statens tjänst”, sammanfattar lärarhandledningen i kampanjen om kommunistiska regimer. Vilken slutsats riskerar gymnasieelever att dra av det när det gäller den nu påbörjade kampanjen?” (Historikeruppropet, 2008)

Reaktionen på Historikeruppropet var synnerligen nedgörande i borgerlig press. Ett huvudspår i argumentationen var att det inte hördes någon kritik när Forum för levande historia bildades och det handlade om nazismens brott. Nu när det handlade om brott begångna av kommunister samlar sig vänstern till protest. Det är, som så ofta i borgerlig press, historieförfalskning.

Ett stort antal remissinstanser, bl.a. universitet, ställde sig kritiska till bildandet av Forum för levande historia. Det varnades bl.a. för risken för politisk styrning. En av huvudpunkterna som framfördes vid en internationell konferens anordnad av bl.a. Södertörns högskola 2002 var ett kritiskt inlägg om Forum för Levande Historia.

En artikel i Ordfront Magasin påvisade det olämpliga i att staten ska ta ställning till olika händelser i historien och driva kampanjer för att påverka människor i Sverige, dvs. den innehöll kritik som i stort överensstämmer med det som framfördes fem år senare i historikeruppropet (Brandell, Lindhe och Linderborg 2003). En artikel av samma författare med liknande innehåll publicerades även i Expressen. De tre historikerna tillhör gruppen av undertecknare. Det visar att kritiken är principiell och inte är kopplad till vad som tas upp i den nya statliga kampanjen. En riksdagsmotion som argumenterade för att Forum skulle läggas ner diskuterades så tidigt som riksdagsåret 2003-4 (Motion 2003/04:Kr255).

Det är däremot rätt att det var fler som offentligt tog ställning mot den andra kampanjen än mot den första. Det kan bero på att det orimliga i att ha en myndighet som bedriver kampanjer om historiska händelser blev tydligare när denna myndighet hade verkat några år. Den skarpt kritiserade undersökningen som Forum presenterade 2006 gav Forum stor uppmärksamhet och dåligt rykte. I samband med den, dvs. innan uppdraget om kommunismen gavs, var det många som ifrågasatte det lämpliga i att ha en statlig kampanjorganisation för spridandet av en viss historisk tolkning.

Ministrarna Jan Björklund och Lena Adelsohn Liljeroth ska enligt en lysande artikel av Åsa Linderborg ha sagt att historikeruppropet ”saknar trovärdighet” eftersom undertecknarna är ”kommunister”. Det är lögn och ett försök att undvika sakfrågan. (Linderborg 2008)

Det borde vara pinsamt för initiativtagarna till Forum för levande historia och tilläggsuppdraget om kommunismens brott, att politiskt styrd historieundervisning är vanlig i just diktaturer. Om de förstår kopplingen.

Den mest intressanta artikel som publicerades kort efter det att Historikeruppropet presenterades bestod av intervjuer med tre professorer i historia som inte hade undertecknat uppropet (Kellman Larsson 2008). Det är ju av stort allmänintresse att veta hur de tänker. Fanns det en tyst opposition bland ledande historiker mot det som framförts i Historikeruppropet? Det visade sig att ingen av dem ansåg att det är rimligt att ha en statlig myndighet som bedriver den typ av verksamhet som Forum för levande historia ålagts.

Synpunkter om att även annan styrning av forskning i Sverige borde kritiseras framfördes också i debatten. Det ligger mycket mer bakom den kritiken än den som diskuterats ovan.

Dagens statsanslag till Forum för levande historia på 44 miljoner (år 2013) skulle kunna ge en hel del kvalificerad historisk forskning vilket är att föredra framför politiskt styrda historiekampanjer.

Lars Drake

Adjungerad professor i nationalekonomi, SLU

 Källor

Aftonbladet (2006) Kritik är inte antisemitism, Ledare. 2006-04-15

Bachner, H. (2006) Guillou är förblindad av sin egen ilska. Expressen 2006-04-20.

Bachner, H. och Ring, J (2006) ”Antisemitiska attityder och föreställningar i Sverige” Brottsförebyggande rådet och Forum för Levande Historia.

Bergstrand, M. (2006) Judar, statsministrar och mätmetoder. Dagens Nyheter, Debatt, 2006-03-04.

Bjereld, U. (2006) Judar ställs mot oss andra. Svenska Dagbladet, Brännpunkt, 2006-03-17.

Blomqvist, H. (2008) Forum för statlig propaganda. Aftonbladet, 2008-04-02.

Brandell, D. Lindhe, M. och Linderborg, Å. (2003) Om detta må ni icke berätta. Ordfront Magasin 10/2003.

Drake, L. (2006) JO-anmälan.

Franck, E. (2009) Historieframställning i grundlagsandans tjänst. Genmäle till professor Lennart Andersson Palm. Historisk tidskrift, 129:3.

Guillou, J. (2006) Israelerna framstår som gravt rasistiska. Aftonbladet, Krönika, 2006-04-02.

Historikeruppropet. (2008) www.historikeruppropet.se

Jakubowski, J. (2006) Grumligt tänkande. Expressen, Kulturen, 2006-04-11.

Kellman Larsson, J. (2008) Sanningsministeriet maler på. Folket i Bild 2008/4.

Lange, A. och Bachner, H. (2006) De metoder vi använde är väl beprövade. Svenska Dagbladet, Brännpunkt, 2006-03-25.

Lange, A., Lööw, H., Bruchfeld, S. och Hedlund, E. (1997) Utsatthet för etniskt och politiskt relaterat hot mm, spridning av rasistisk och antirasistisk propaganda samt attityder till demokrati mm bland skolelever. CEIFO, Stockholms universitet och Brottsförebyggande rådet.

Lange, A. och Lööw, H. (1997) PM angående förslag till åtgärder mot antisemitism, rasism m.m. Sändes med följebrev till Statssekreterare Göran Löfdahl, Utrikesdepartementet den 27/10 1997. Diariefört 17/11 1997 U97/4139/UH.

Linderborg, Å. (2006) Hur sant är det här? Aftonbladet, Kultur, 2006-03-15.

Linderborg, Åsa (2008) Hotad frihet. Aftonbladet, Kultur, 2008-04-08 http://www.aftonbladet.se/kultur/article11385654.ab

Lisinski, S. (2006) Forskare kritiserar undersökningen för grundläggande brister. Dagens Nyheter, 2006-03-14.

Lodenius, A.-L. (2006) Som man ropar får man svar. Dagens Nyheter, Kultur, 2006-03-20.

Lööw, H. och Bachner, H. (2006) Var fjärde svensk vill inte ha en jude som svensk statsminister. Dagens Nyheter, Debatt, 2006-03-14.

Malmborg, L. och Etzler, A. (2007) Forum för levande historia borde inte finnas. Flamman, 2007-11-30.

Motion 2003/04:Kr255 om Forum för Levande Historia.

Pagrotsky, L. (2007) Kampen mot antisemitism devalveras. Svenska Dagbladet, Inlägg, 2007-01-27.

Palm, L. A. (2009a) Historieskrivningens frihet hotad. Historisk tidskrift, 129:2.

Palm, L. A. (2009b) Politisk historia i regeringsregi. Replik till Eskil Franck. Historisk tidskrift, 129:4.

Regeringskansliet (2006) Pressmeddelande 21/12. Uppdrag till Forum för levande historia om kommunismens brott mot mänskligheten.

UNT (2006) Pinsamma reaktioner. Uppsala Nya Tidning, Ledarstick, 2006-03-16.

Utbildnings- och kulturdepartementet (2006) Uppdrag till Forum för levande historia om kommunismens brott mot mänskligheten. Pressmeddelande, 21 december 2006