Frågan om klimatförändring har gett en av vår tids viktigaste och mest polariserade debatter. Den ena sidan klassar motståndarna som ”klimatförnekare” och den andra sidan sina motståndare som ”alarmister”. Föga konstruktivt. Debattnivån skulle för övrigt må bra av att höjas från nivån där enskilda väderhändelser, som en värmebölja i Centraleuropa eller snöfall i Jordanien, tas som bevis för den ena eller andra sidans ståndpunkt. Det är knappast en nyhet att vädret varierar kraftigt över tid. Långsiktiga trender är viktigare att ha koll på, t.ex. att temperaturen stigit knappt en grad de senaste 70 åren.

I dessa tider av polariserad debatt om klimatförändringar, där en del verkar tro att mänskligheten aldrig har stått inför ett värre hot än kommande klimatförändring och andra vägrar att tro att det finns något att oroa sig för, finns det ett stort behov av klargöranden. Vad av allt som påstås i debatten är grundat i vetenskap och vad är antaganden, hypoteser eller ogrundade påståenden?

Från ena sidan hävdas att nästan hundra procent av alla forskare är eniga. Kan så vara – men om VAD i så fall? Argumentet används för att få folk att tro att allt som sägs från dem som är allvarligt oroade för kommande klimatförändringar är korrekt och välgrundat. Syftet verkar vara att tysta motståndarna. Vetenskap avgörs inte av majoritetsbeslut utan av att hypoteser testas och bekräftas eller förkastas. Det handlar om en process av sökande för ökad förståelse inte om att fastställa en sanning.

Det råder i stort sett enighet bland forskarna om följande:

1. Växthuseffekten existerar (vattenånga, moln, diverse gaser som koldioxid).
2. Temperaturen har stigit (knappt en grad de senaste 70 åren)
3. Storskalig användning av fossila bränslen har bidragit till denna temperaturökning (men i hur stor grad?)

Det råder däremot inte motsvarande enighet om de scenarier avseende utsläppsnivåer som presenterats av IPCC och andra, t.ex. hur stora förändringar i klimatet och indirekt hur stora effekter det kan ge för natur och mänskliga samhällen. Kritikerna menar att modellerna inte klarar av att svara på vad som kan förutsägas om ett så komplext system som klimatet. Osäkerheter i analyserna som ligger bakom är för stora för att dra bestämda slutsatser.

Dessa oenigheter leder fram till skillnader i hur lång tid mänskligheten har på sig att hindra en utveckling som kan ge mycket allvarliga konsekvenser. Är det 10 eller 50 år det handlar om? Vi får hoppas att det inte är 10 för då är det redan kört. Våra samhällssystem med sammanlagt 7,5 miljarder människor kan inte ställa om så snabbt. Om vi försöker leder det troligtvis till så allvarliga problem med försörjningssystemen att konsekvenserna blir värre än den klimatförändring som skulle förhindras.

Parisavtalet, som mycket av diskussionen handlar om, är ett politiskt dokument med brett internationellt stöd som signalerar en ambition om att utsläppen av främst koldioxid ska minska till en nivå som bedöms innebära att den globala genomsnittstemperaturen håller sig under två grader över förindustriell nivå (år 1750). Vetenskapligt stöd för att en begränsad överträdelse skulle innebära en katastrof eller att klimatet kommer att ”skena” är begränsat. Sveriges Riksdag har beslutat om 15 ambitiösa miljömål vilket också signalerar en ambition. Det finns inget vetenskapligt stöd för att det vore katastrofalt om dessa mål inte uppfylls, men det kan vara bra att ha något att sikta på. Endast ett fåtal av dem har för övrigt uppfyllts.

När ett mål som 1,5 eller 2 procent temperaturökning fastställts politiskt kan man försöka räkna ut hur mycket utsläppen av klimatgaser måste minska. Där har vetenskapen en viktig roll, men det är nästan omöjligt att svara med stor säkerhet – frågan om klimatets utveckling är alltför komplex och några av faktorerna är kaotiska till sin karaktär.

Vilka användningsområden bidrar mest till utsläpp av koldioxid? Om el och värme, som utgör en stor andel av användningen, fördelas på verksamheter blir industri, byggnader och transporter de tre stora användningsområdena. I en svensk individs koldioxidbidrag kan flygresor vara en viktig faktor. Trots att mat är en livsviktig användning hamnar den lågt.  

7,5 miljarder människor efterfrågar, mat, kläder, värme (alt. kyla), prylar, transporter. De produktions- och distributionssystem vi byggt upp för att tillfredsställa sådana behov har lett till många hot. Avskogning, intensivt jordbruk och utbyggnad av infrastruktur har fått negativa effekter för biodiversitet.  Det finns över hundra tusen kemiska ämnen i EU:s databas över kemiska ämnen varav flera utgör hot mot människors hälsa och naturen.

Utmaningen att dramatiskt minska utsläpp av klimatgaser är betydligt svårare än tidigare miljö- och hälsohot, såsom försurning, ozonhål, bly i bensin, asbest, kvicksilver och kadmium i livsmedel. Tidigare var det avgränsade problem och alternativen var billigare – nu handlar det om grunden för våra produktions- och konsumtionssystem.

Utsläpp av farliga ämnen, t.ex. giftiga tungmetaller, minskar om vi nyttjar mindre mängd fossila bränslen. Det beror främst på att kol och olja innehåller diverse ämnen som inte är intressanta för energiomvandling. Innehåll av t.ex. svavel ger försurning. Förbränning i sig ger upphov till kväveoxid som också har försurande inverkan. Förbränning av kol och i mindre utsträckning olja och gas ger utsläpp av cancerogena ämnen. Det finns således goda skäl att minska användningen av fossila bränslen – utöver dessas inverkan på klimat.

(En nästan identisk version av denna artikel har publicerats i Folket i Bild/Kulturfront nr 9/19. I det numret finns några till artiklar som handlar om klimat. Där finns dessutom flera andra intressanta artiklar. Tidningen kan allmänt rekommenderas. (se mer här www.fib.se))