Det finns en nära koppling mellan säkerhetspolitiska analyser som tas fram som underlag för politiska beslut och den propaganda som sprids till medborgarna i Sverige.

Fyra myndigheter och tre andra organisationer kan nämnas. Forum för levande historia, Totalförsvarets forskningsinstitut, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, Säkerhetspolisen, Utrikespolitiska institutet, Folk och Försvar, Kungliga Krigsvetenskapsakademien, finansieras helt eller till stor del av den svenska staten och ägnar en del av sin verksamhet åt västvänlig propaganda och/eller en demonisering av Ryssland. Även organ inom EU bidrar till att ta fram underlag för sådan propaganda. Atlantic Council med bas i Washington DC, som för ut USA:s och Natos syn på världen, får faktiskt också pengar av den svenska staten och de tar också fram uderlag till nämnd propaganda. De är dessutom nära lierade med näringslivsfinansierade Frivärld. Båda dessa organisationer får ofta framträda på Folk och Försvars årliga konferens. Varför ska skattepengar användas till sådant? Debatten om utrikes- och säkerhetspolitik borde väl skötas av politiska partier och andra organisationer i det svenska civilsamhället.

I svenska tidningar, radio och TV får vi återkommande rapporter om påstådd påverkan från Ryssland. Man behöver inte gräva länge eller djupt för att se att underlaget är svagt. Att medier, och då särskilt obskyra hemsidor på högerkanten, hittar på saker är inget att förvåna sig över.

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har, liksom svensk press, flera gånger hänvisat till uppgifter som kommer från en enhet i EU som kallar sig EUvsDisinfo. Den inrättades i mars 2015 för att ”utmana Rysslands pågående desinformationskampanjer”. Det EUvsDisinfo publicerat på sin hemsida har svalts med hull och hår av svensk press. Jag har inte sett någon bra kritisk granskning.

De verkar ha haft svårt att hitta exempel på desinformation som kan härledas till Rysslands politiska ledning eller statliga organ och som är falsk eller vilseledande. De har däremot hittat många exempel på påståenden som de anser vara felaktiga och som framförts av någon i EU-länder eller Ryssland som ligger i linje med vad de vet eller tror att makthavare i Ryssland vill sprida.

EUvsDisinfo har tagit upp tusentals fall, men har bara 15 exempel som är skrivna på svenska. Huvuddelen är för övrigt på ryska och tjeckiska. De som är på engelska, tyska och franska är en mindre del. Inte mycket till desinformationskampanj riktad mot länder som ett av EU:s organ borde bekymra sig om.

Man måste läsa det finstilta för att förstå vad undersökningen egentligen visar. Så här står det under ”Disclaimer” (ungefär “brasklapp”):

“Desinformationsredovisningen fokuserar viktiga meddelanden/uppgifter som förmedlats i den internationella informationssfären som har identifierats som ensidiga, förvrängda eller falska synsätt eller tolkningar och/eller som spridit centrala pro-Kremlbudskap. Det behöver inte nödvändigtvis innebära att avsändaren är kopplad till Kreml eller än pro-Kreml eller att de har haft avsikt att sprida felaktig information (förleda). (min översättning och understrykning)

Individer i Sverige eller något annat EU-land som lägger ut inlägg på sociala medier kan ha en bra eller dålig argumentation och någon medieaktör i Ryssland råkar ha samma syn – det förekommer nog ofta. På vilket sätt är det rysk påverkan? Vetenskapligt är det en fullständigt meningslös metodik.

Det handlar de facto om frågor där den dominerande synen i EU skiljer sig från den som är vanlig i Ryssland och bland kritiker i Väst. I flera fall handlar det om sakfel som upptäckts, ofta med oklar koppling till Ryssland, i andra fall handlar det just om olikheter i åsikt eller bedömning. Det förekommer många fall av påhittade eller gravt förvrängda påståenden som publicerats på extremhögersidor utan koppling till Ryssland

I anslutning till listan på EuvsDinsinfo finns en till brasklapp. Det hävdas att kritiken som presenteras i anslutning till fallen inte är en officiell EU-ståndpunkt. EU-länderna finansierar en antirysk kampanj, men är noga med att bedyra att EU inte står bakom det som skrivs om de olika fallen. Så bekvämt.

I elva av de femton fallen som är skrivna på svenska har inte EUvsDisinfo lyckats visa att det som påstås är felaktigt. I tre av de fyra fall som innehåller felaktigheter är det fråga om klassisk fake news på högerinriktade sidor utan tydlig koppling till Ryssland.

Om övriga fall, som avser saker som skrivits eller sagts på andra språk än svenska, håller lika låg nivå som de femton fallen som är på svenska är det inte mycket värde i EUvsDisinfos antiryska kampanj. Av den svenska delen att döma är EUvsDisinfo värre desinformation än den ryska kampanj som man säger sig bekämpa.

Det har naturligtvis förekommit påverkan från Ryssland och flera andra länder mot Sverige, men EUvsDisinfo har sannerligen inte lyckats påvisa någon rysk ”kampanj” som de syftat till att avslöja. Länder och organisationer tenderar att framställa sig själva i positiv dager och opponenter i negativ. Varför ska vi bara titta på det som kommer från ett land?

Myndigheter som Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och Säkerhetspolisen (SÄPO) analyserar säkerhetsrelaterade frågor. Även Myndigheten för samhällsskydd och beredskap gör en del analyser på det området. De är alla politiskt styrda och lyder under Regeringen som ger direktiv i form av bl.a. regleringsbrev och som tillsätter och avsätter generaldirektörerna. Det är inte lämpligt för dem att publicera sådant som strider mot Regeringens syn, hur sant det än är.

De säkerhetspolitiska analyser som görs är färgade av de utgångspunkter som ges av Regering eller Riksdag. Det är på förhand fastställt vilka som ska ses som fiender och vilka som ska ses som vänner på den internationella arenan.

Myndigheterna tenderar att leta efter fel och brister hos fienderna och ignorerar sådant hos vännerna. Detta ger en falsk bild av verkligheten och därmed ett dåligt underlag för politiska beslut om svensk säkerhet.

FOI har inte klarat ut att USA och dess allierades krigande i Afghanistan, Irak, Libyen (överträdelse av ett beslut i Säkerhetsrådet), och Syrien är folkrättsbrott. FOI har inte gjort någon analys av USA:s omfattande program för avrättning av personer i andra länder med hjälp av drönare. FOI har inte gjort någon analys av USA och EU:s sanktionspolitik och dess bristande stöd i FN-stadgan.

FOI har däremot flera gånger markerat skarpt mot Rysslands agerande på Krim och i Östra Ukraina, varav en del är folkrättsbrott, trots att detta är mycket mindre insatser med oerhört mycket färre dödade. Rysslands insatser i Syrien kritiseras, men de har folkrättsligt stöd eftersom de bidrar till Syriens självförsvar mot attacker från andra länder.

Ryssland och Kina ses tämligen genomgående som problem eller hot. USA och allierade beskrivs, om de ens nämns, i mer uppskattande eller överslätande ordalag. Det framgår av relevanta rapporter från FOI. Det framgår även när man gör sökningar i dess databas på ord som bombning, bombflyg, illegal, FN-stadga(n), folkrättsbrott, suveränitet, sanktioner och drönarattacker.

Vad är orsak och verkan eller är det flera olika organisationer som ömsesidigt påverkar varandra? Är det så att tjänstemän tar fram underlag som politiker använder för att slå fast en politisk linje vilket sedan är styrande för vad tjänstemän får eller vill presentera? Det kanske börjar med en bestämd vilja att vara i samma läger som USA eller annorlunda uttryckt värnande om ”den transatlantiska länken”. Hur det än förhåller sig med orsakssambanden är det ett system som bekräftar sig självt.

Ett exempel på politiska signaler som kan ha påverkat myndigheterna är Försvarsminister Peter Hultqvists tal i USA 2017. Det är nog det mest ensidiga tal som en svensk minister hållit de senaste decennierna när det gäller uppslutning bakom USA. Likheterna med den enögdhet som finns i FOI:s analyser är slående.

SÄPO, som också sysslar med säkerhetsrelaterade analyser, har i flera årsrapporter kommit med slutsatser som väsentligen liknar dem som FOI presenterat. Skillnaden är att SÄPO inte anger bevis eller källor som de bygger på vilket innebär att dess slutsatser är svårare att granska. Det finns goda skäl att misstänka att SÄPO är lika ensidiga i sitt sätt att analysera, som en följd av politisk styrning eller ideologisk blockering, som FOI. Trovärdigheten blir därefter. SÄPO tar t.ex. förekomst av artiklar i rysk press som är kritiska mot Sverige som tecken på, att Ryssland försökt påverka svensk politik. SÄPO har inte kommit till motsvarande slutsats om Tyskland, Danmark, Storbritannien, USA och flera andra länder, trots att liknande kritik framförts i dessa länders medier. Beror det på bristande förståelse av hur vår omvärld fungerar eller ovilja att leta efter fel i andra länder än Ryssland?

SÄPO kritiserar Ryssland för inblandning, men nämner inte det intima samarbetet mellan Försvarets Radioanstalt (FRA) och USA:s National Security Agency (NSA) eller svensk signalspaning nära Rysslands Östersjökust. Jag tar för givet att ett stort antal länder spionerar på andra länder. SÄPO lyfter fram spionage från Ryssland och Kina, men nämner bara i allmänna ordalag att ett femtontal länder har underrättelseofficerare i Sverige. En del av dem behöver inte anstränga sig. De behöver väl bara fråga lämpliga högre tjänstemän, eller? Bara några månader efter publiceringen av SÄPO:s årsrapport 2020 avslöjades ett fall av spioneri i Sverige – från USA.

Jag har några gånger frågat svenska myndigheter om vad de grundar sina slutsatser på, men bara vid ett fåtal tillfällen fått svar på mina frågor. Det är inte förtroendeskapande.

Systemet för säkerhetspolitiska analyser i Sverige lider uppenbarligen av systemfel. En viss säkerhetsmässig bild av omvärlden finns som en startpunkt. Fiender och vänner har definierats. Politiker och tjänstemän söker sedan argument som stöder denna förutbestämda omvärldsbild. Dåliga sidor hos fiender lyfts fram och övertolkas. Militära angrepp på andra länder begångna av vännerna och andra negativa aspekter ignoreras. Resultatet blir att den ursprungliga bilden bekräftas. Beställaren, dvs Regeringen, får det som efterfrågats. När den ensidiga analysen utnyttjas för politiska beslut kan det däremot innebära stor fara för Sveriges säkerhet. Ur svensk synpunkt är detta en form av självbedrägeri.