Sven Hirdman har varit Statssekreterare i Försvarsdepartementet och Ambassadör i Moskva. Han är aktiv debattör i försvarsfrågor och medlem av Kungliga Krigsvetenskapsakademien och en av dem som är mest insatta i försvarsfrågor i Sverige. Vi har bett Sven Hirdman svara på några frågor om FN:s konvention om kärnvapenförbud och Sveriges relation till Nato.

Har du någon förklaring till varför är Regeringen så rädd för att skriva under konventionen?

Det handlar om några oklarheter i konventionen, bl.a. om hur efterlevnaden ska kontrolleras och om konventionen kan störa genomförandet av icke-spridningsavtalet, NPT. Men det tunga skälet är undfallenhet inför amerikanska påtryckningar. Sådana kom även från Frankrike och Storbritannien. Hotet handlade om att Sverige inte skulle kunna ha ett militärt samarbete med USA/Nato. Och eftersom det är Hultqvists käpphäst så var han absolut mot att vi skulle skriva på. Man kan säga att han och hans anhängare därmed körde över Margot Wallström m.fl. som ville att vi skulle skriva på för det låg i linje med den politik Sverige hade bedrivit under hela efterkrigstiden.

Jag tror inte att det skulle få de konsekvenser som ingår i hotet från USA om att inte ge stöd. Stormakterna handlar utifrån sina egna intressen. Om det blir en konflikt i Östersjöområdet då har USA ett eget intresse av att den andra sidan inte vinner. De har ett intresse av att stöda sina Natomedlemmar Norge och Danmark och även att Sverige klarar sig.

Vad krävs för att få Sverige att skriva på?

Med tanke på hur stor frågan blivit bör det finnas en majoritet i Riksdagen.

När avtalet träder i kraft i januari kommer nog fler länder att gå med, t.o.m. i Norge och Nederländerna finns en diskussion om att skriva på. Det och om t.ex. Finland skriver på skulle öka sannolikheten att Sverige skriver på.

Flera andra anständiga länder som Österrike och Schweiz har skrivit på och det bör även Sverige göra.

Hur påverkas andra staters vilja att skriva på av att Sverige inte skrivit på?

Det påverkar åtminstone Finlands vilja att skriva på.

Vilken effekt tror du lagen kommer att få globalt?

Det värsta som vi kan råka ut för är ett kärnvapenkrig mellan stormakterna. Det ligger i vårt intresse att på alla sätt det går stärka normen mot användning av kärnvapen. Det avtal som nu kommer att träda i kraft 22 januari bidrar till att stärka normen, det höjer tröskeln. Det blir ytterligare en politisk restriktion mot att använda kärnvapen.

Förslaget till försvarspolitiskt beslut innebär ett fördjupat samarbete med Nato. Specialstyrkor från USA har tränat i Sverige. Hur uppfattas detta i Ryssland? Gör svensk försvarspolitik oss till ett mål för ryska missiler?

Vi har en lång tradition som baseras på insikten att alliansfrihet är bäst för oss. Sverige är inte ett givet säkerhetspolitiskt mål om det blir en konflikt. Om amerikaner och ryssar kan vara övertygade om att Sverige inte är partiskt med den ena eller andra sidan kan de nog låta det svenska territoriet vara i fred. I synnerhet om vi har en tillräcklig försvarsstyrka så att det kostar för mycket att anfalla Sverige.

Nu har vi fått ett helt nytt ’narrativ’ i Sverige, nämligen att Ryssland är väldigt farligt, Ryssland är väldigt aggressivt, Ryssland väntar bara på att utöva aggression mot andra länder, mot Baltikum, Polen eller Skandinavien. Och då måste Sverige skydda sig. Då är narrativet att vi måste stärka vårt eget försvar, men det räcker inte, vi måste också försäkra oss om stöd från Västmakterna från första början.

Den gamla politiken var att vi ska vara alliansfria och ha ett eget försvar. Om vi misslyckas att försvara oss ska vi kunna ta emot hjälp, men nu ska de vara här innan det börjar. Det vi ser nu under de senaste tio åren är den här intensiva verksamheten med Nato och USA, Värdlandsavtalet och de bilaterala överenskommelserna med amerikanerna.

Under det kalla kriget gick skiljelinjen i Tyskland och då var USA inte särskilt närvarande i Östersjöområdet. Nu har den teoretiska konfrontationslinjen mellan öst och väst flyttats från mellersta Tyskland upp till södra Östersjön och runt Polen och Vitryssland. Nu har vi sett en formidabel amerikansk närvaro här uppe i norr med övningar där Sverige deltar. Dessa övningar är inte bara till för att visa att amerikanerna ska komma och hjälpa Sverige om vi blir angripna. De går också ut på att amerikanerna ska kunna utnyttja svenskt territorium för militära operationer på andra sidan Östersjön – för att anfalla Ryssland eller hjälpa Balterna eller Polen. Det är en helt ny situation

Tidigare hade Ryssland grund för att tro att Sverige inte skulle blanda sig i en militär konflikt i vår region. Nu utgår de ifrån att om det blir krig kommer Sverige att delta på Natosidan. Den ryska erfarenheten är flera krig de senaste tusen åren har utspelats på ryskt territorium och om det blir ett nytt krig, som de inte vill ha, ska det inte föras på ryskt territorium. Om de vet att amerikanerna kommer att befinna sig på svensk mark så gör det Sverige till ett militärt mål. Det är inte bra för Sverige för då är vi illa ute från första stund.

Jag anser att den nuvarande svenska försvarsanalysen är felaktig för den utgår från att ryssarna sätter igång något av ren elakhet och oprovocerat. Det kommer de inte att göra. Det vore katastrof för Ryssland. De har inget behov av territorium. Problemet för Sverige är den här den nya konfrontationslinjen i Östersjöområdet och upprustningen på båda sidor. Bristen på fungerande diplomatiska dialog har också förvärrat läget. Det kan bli en incident som inför första världskriget pga den höga spänningsnivån och då smäller det även för Sverige. Därför borde den svenska säkerhetspolitiska prioriteringen vara att inte bara att rusta upp utan också se till att spänningen mellan USA och Ryssland minskar. Hultqvist politik är fel.  

Intervjuare: Lars Drake