Återpublicerad och justerad. Ursprunglig publicering 18/9 2019. Diagram från dan.wikitrans.net.

Är vi för många människor på jorden? Förstör vi förutsättningarna för ett bra liv för människor genom att vara så många som vi är? Torbjörn Wikland skrev ett inlägg i Folket i Bild nr 9/2019 om diverse varianter av skam vi förväntas känna i dagens Sverige. Flygskam, köttskam m.m. och även barnskam. Det är viktigt att påvisa att samhälleliga problem inte ska göras till moralfrågor för enskilda individer.

När det gäller barnskam som Torbjörn lyfter som det värsta exemplet vill jag gärna problematisera frågan. Den är viktigare än vad som framgår av hans inlägg. Inte för att lösningen på något sätt är att ge folk skamkänslor för att de föder barn.

Miljöbelastning är beroende av hur många människor vi är på planeten. Mänsklig miljöpåverkan, inklusive klimatrelaterad, är beroende av flera faktorer.

BNP/person  x  miljöbelastning per enhet av BNP  x  antal människor  =  total miljöbelastning

Detta är ett definitionsmässigt samband. De två första faktorerna visar hur stor miljöbelastningen är per person. Ekonomisk omsättning, eller aktivitet som den mäts på en marknad, per person har ökat under lång tid och visar inga tecken på att avta på kort sikt. Miljöbelastning per BNP enhet varierar kraftigt mellan olika miljöområden och den samlade effekten är svår att uppskatta. Om dessa två faktorer hålls konstanta kommer den totala miljöbelastningen att öka i samma takt som befolkningen.

Nya produktionsmetoder ger nya utsläpp och/eller annan belastning på naturen. När problemen upptäcks blir det ofta ett sökande efter lösningar. Politiskt beslutade åtgärder har bidragit till att lösningar utvecklas och genomförs. Det är uppenbart att mänskligheten mer eller mindre fått bukt med flera allvarliga enskilda miljöhot. Såsom försurning, ozonhål, bly i bensin, asbest, förgiftning av några floder, kvicksilver och kadmium i livsmedel. Innan de negativa effekterna har minskat eller upphört har dock nya problem uppstått som en följd av andra förändringar av produktionsmetoder eller konsumtionsmönster.

Det är betydligt svårare att åtgärda de stadigt ökande energi- och materialflödena eftersom de sammanhänger med grundförutsättningen för nuvarande globala ekonomi. De är starkt kopplade till ekonomisk tillväxt. Hittills har det inte varit möjligt att minska t.ex. utsläpp av koldioxid som beror på användningen av lättåtkomliga (billiga) fossila bränslen som driver nuvarande produktions- och konsumtionssystem. Ett flertal försök har gjorts och regionalt ar det lyckats.

Det innebär att den andra faktorn, den om miljöeffekt per BNP enhet, inte kunnat motverka resultatet av den ökning av ekonomin som ligger i den första faktorn. Teknikutvecklingen ger mer BNP med mindre mängd naturresurser men det har inte förändrats lika snabbt som volymökningen.

Den tredje faktorn är befolkningen. Om faktorerna om ekonomi och miljö hålls konstanta kommer en ökning av befolkningen med t.ex. 10 procent att medföra en ökad miljöbelastning på samma nivå. Resultatet blir ökade negativa hälsoeffekter och negativa effekter för biodiversitet.

Trycket på begränsade naturresurser, såsom jordbruksmark, skog, vatten och mineraler, ökar också med ökad befolkning. Det ökade konkurrensen om knappa resurser leder med stor sannolikhet till konflikter.

Det vore därför bra om befolkningen kunde minska och åtminstone inte öka. Trots återkommande krig, epidemier och svält har befolkningen i världen ökat, om än i avtagande takt.

Ettbarnspolitiken i Kina har säkert varit jobbig för många familjer, men den har bidragit till att välfärdsnivån i dagens Kina är så hög som den är. Tidigare ökade BNP i Kina relativt snabbt, men BNP/capita ökade långsamt pga befolkningsökningen. Ettbarnspolitiken har även förbättrat möjligheterna till en god global utveckling, eller snarare minskat hoten om allvarliga försämringar.

Alla bör göras medvetna om detta problem, men jag föreslår inte några drastiska lösningar för Sverige. Slopande av flerbarnstillägg är rimligt. Om de flesta familjer får två barn och en del inga alls blir det en långsam minskning av befolkningen.

I länder där befolkningen fortfarande ökar bör insatser göras för att få ner födelsetalen. Upplysning, subventioner för preventivmedel och förbättring av villkoren fattiga människor så att de inte upplever att de måste skaffa många barn. Tanken att om man har många barn kommer några att överleva och ta hand om föräldrarna när de blir gamla är nog fortfarande en faktor bakom barnafödande i en hel del familjer.

(Denna artikel har även publicerats på www.fib.se)