Svar angående Martin Kraghs artikel om rysk påverkansoperation
Martin Kragh har skrivit en artikel i Statsvetenskaplig Tidskrift[1] om en påstådd rysk påverkansoperation och angripit Aftonbladet för att ha spridit densamma (citat ur den artikeln markeras med ST MK). [2] Artiklarna om det som den påstådda operationen handlar om har han tagit fram ur en databas och de har huvudsakligen publicerats av ryska medier, men 51 av artiklarna har publicerats i brittisk press (ca 10%). Det visar sig att det som Aftonbladet publicerade redan offentliggjorts av västliga medier, t.ex. av The Guardian. Det är väl snarare svagt av annan svensk press att inte tidigare uppmärksamma det som avslöjats i internationell press. Det finns en sammanställning som gjordes redan 8/1 2019 som visar att avslöjandet tagits upp i några hundra inlägg i olika typer av medier i över 40 länder, dvs 30 dagar innan Aftonbladet tog upp ämnet. [3]
Ursprunglig publicering av hackade dokument från Integrity Initiative/Institute for Statecraft and Governance gjordes på nätet 5/11 2018 (3 st), därefter 12/11 (1 st) och därefter 23/11 (2 st, varav en är RT). Senare offentliggörs ytterligare några omgångar läckta dokument. Det mediala genombrottet sker den dag när ryska medier offentliggör skandalen nämligen 28/11 2018. De har då haft åtminstone fem dagar på sig att granska materialet.
Det är inte OK att en organisation, Integrity Initiative, som är registrerad som ’charity’ (som sysslar med välgörenhet och/eller är opolitisk) tar emot pengar från sitt lands utrikesdepartement används för att 1. agera mot politiska partier och politiker i detta land, 2. denna organisation påverkar tillsättningsärenden i annat land (toppost inom spansk säkerhetstjänst, som inte nämns av Kragh), 3. denna organisation bygger upp ett nätverk (kluster) av kontakter i flera länder som sysslar med underrättelseverksamhet vid sidan om ländernas officiella underrättelseorganisationer, 4. dessa kontakter påverkar opinionen i sina länder och 5. denna organisation tar emot pengar från en militärallians, Nato, och andra länder, t.ex. USA:s State Department. Kritiken i Storbritannien, som finns kort sammanfattad på Wikipedia har varit omfattande i press och i Parlamentet i London.[4] Vem som skrivit vad och mest om skandalen görs av Martin Kragh till en större fråga än skandalen i sig. Kraghs artikel framstår mer som ett politiskt än som ett statsvetenskapligt inlägg.
Hypotesen (även om Kragh inte använder det ordet) i artikeln är att det är en rysk påverkansoperation och analysen går ut på att finna tecken som stöder hypotesen inte, som är brukligt i vetenskapliga analyser, se om det (också) finns underlag som kan leda till att hypotesen kan förkastas. En avgörande fråga om det är rimligt att beteckna det som en rysk påverkansoperation är om ryska myndigheter stod för hackandet av Institute for Statecraft and Governance dess projekt Integrity Initiative. Det finns dock, som Kragh konstaterar, inget bevis för vem som gjorde det.
En annan förutsättning för att det ska vara rimligt att tala om en rysk påverkansoperation är att det som i sin helhet sprids inte är korrekt. Enligt Kraghs syn:
”Ryska påverkansoperationer, ibland benämnda aktiva åtgärder (aktivnye meroprijatija) i den sovjetiska traditionen, har beskrivits i forskningen som kampanjer som kan inkludera allt från spridandet av desinformation och propaganda till bruk av frontorganisationer (det vill säga en organisation skapad och kontrollerad av en annan organisation som agerar i det fördolda) och (hemlig eller öppen) partifinansiering.” (ST MK, min understrykning)
Det är i sig lite lustigt eftersom Integrity Initiative passar utmärkt för hans beskrivning av frontorganisationer. Huvudpoängen är dock att det handlar om ”… spridandet av desinformation och propaganda …”.
Kragh beskriver först vad den brittiska organisationen säger sig syssla med och kontrasterar det med sin syn på hur det beskrivits i ryska medier. Han visar dock inte att hans version är mer sann än den ryska. Det räcker inte att visa att det ligger i den ryska politiska ledningens intresse att information om den aktuella skandalen offentliggörs. Den syn som torgförs borde dessutom vila på osaklig grund, annars är det bara en redogörelse för fakta. I enskildheter har Martin Kragh rätt: det har förekommit felaktiga påståenden i olika medier i den aktuella debatten, vilket i och för sig inte är någon bra grund för en vetenskaplig artikel utan snarare normalt för hur det ser ut i dagens medielandskap. Någon påverkansoperation eller desinformationskampanj har inte påvisats.
Ett av de centrala budskapen i Martin Kraghs artikel är att Martin Kragh utsatts för lögnaktiga anklagelser (partsinlaga?). Flertalet som kommenterat i Sverige har skrivit att ”enligt de läckta dokumenten” är Martin Kragh ledare för det nordiska klustret. Några få har trampat över och skrivit att han är det. Den skillnaden tydliggörs inte i Kraghs artikel, snarare tvärtom. Det första är korrekt och kan/bör leda till krav på utredning. Det senare är inte påvisat och har även förnekats av Kragh.
Med Krags egna ord (min understrykning):
”Kragh, påstår Aftonbladet, har visat sig arbeta för ”en hemlig, statlig säkerhetsorganisation i Storbritannien”, och han borde därför utredas ”av svenska medier och säkerhetspolis” (Aftonbladet 2019a).” (ST MK) [5]
I artikeln Kragh refererar till står det, vilket inte är det som Kragh påstår (min understrykning):
”I andra länder pågår en debatt om hur politiska fiender springer utländska staters ärenden. Ett exempel med bäring på just Martin Kragh är Sunday Mails avslöjande att en hemlig, statlig säkerhetsorganisation i Storbritannien, ”Institute for Statecraft”, har smutskastat Jeremy Corbyn. Institutet är basen för ett internationellt nätverk som ska sätta dit folk som sprider ”rysk propaganda”.
Delaktig i den skandinaviska förgreningen av verksamheten har enligt läckta dokuments varit Martin Kragh, på Utrikespolitiska institutet, som under förment vetenskaplig dräkt bland annat brännmärk den Nato-kritiska fredsrörelsen. Martin Kragh har själv i en tweet avfärdat påståendet, så hans ord står mot ord tills saken har utretts vidare av svenska medier och säkerhetspolis.”[6]
Efter att ha citerat den artikeln och ytterligare två artiklar i Aftonbladet skriver Kragh:
”Påståendena i Aftonbladet om Martin Kragh var falska, och den 2 december 2019 klandrades tidningen av Pressens Opinionsnämnd för att ha ”brutit mot god publicistisk sed” med sina anklagelser mot Kragh (Sveriges Radio 2019a) (Varför inte hänvisa till PO:s beslut i stället för radioinslaget? min anmärkning) Däremot är det ett exempel på hur en rysk påverkansoperation får genomslag i en nationell miljö, i detta fall den svenska.” (ST MK)
Problemet är att de citerade delarna inte är falska (med undantag för någon formulering) och att Pressens Opinionsnämnd (PO) klandrat Aftonbladet för att ha ”… tillfogat anmälaren en oförsvarlig publicitetsskada …”. PO har inte hävdat att påståenden var falska. Pressombudsmannen har däremot i sitt underlag till PO skrivit att påståendena gjorts ”på svaga grunder”. Dessutom har bara en av de tre nämnda artiklarna i Aftonbladet klandrats av PO.[7]
Kragh gör en poäng av att flest artiklar om de läckta dokumenten har publicerats i ryska medier. På vilket sätt skulle det vara anmärkningsvärt? När något avslöjas om en hemlig organisation i ett Natoland som arbetar med att avslöja och motverka rysk påverkan vore det mycket konstigt om det inte uppmärksammades just i Ryssland. Man kan ju föreställa sig vilken reaktion det skulle bli i svensk press om en liknande organisation avslöjades i Ryssland som riktar sig direkt till Sverige eller verkar för att avslöja desinformation från Sverige. Det faktum att 62 artiklar publicerades i rysk press under en dag tas som bekräftelse på att det var en välplanerad aktion. Det är mycket troligt att de som fick vetskap om avslöjandena gjorde en del research innan de publicerade nyheten, ordnade så att det fanns översättningar till flera språk och även kommunicerade med andra medier. Ska man vara förvånad om ett flertal andra medier i Ryssland ansåg att det var tillräckligt intressant för att snabbt kommentera denna nyhet?
Ett litet sidospår, men dock en länk i Kraghs argumentation, är en påverkansoperation av betydligt större mått nämligen Russiagate. Den kommenterar han som ”… de ryska cyberoperationerna mot det amerikanska presidentvalet 2016” (ST MK). Att Russiagate avslöjats som grundad på falska påståenden tycks Kragh ha missat.[8]
Flera påståenden som förekom i en artikel från 2017, av Martin Kragh och Sebastian Åsberg,[9] återanvänds i Kraghs nya artikel. Flertalet påståenden är irrelevanta, de visar bara att flera av dem som skrivit om skandalen i Storbritannien skrivit inlägg tidigare som är kritiska till en västlig syn och positiva till ryska ståndpunkter för i sammanhanget relevanta frågor. Några påståenden har begränsad koppling till den aktuella frågan utan är bara smutskastning mot personer som har någon form av koppling till andra personer som har uttalat sig på olämpliga sätt. Den delen av artikeln liknar mer en skvallerspalt än en vetenskaplig text. Dessutom har några av påståenden redan tillbakavisats som falska.[10]
Några stycken i Kraghs redogörelse för hur ”påverkansoperationen mot Integrity Initiative fördes vidare i svenska medier” (ST MK) (egentligen hur innehållet i de läckta dokumenten fördes vidare) innehåller flera korta lösryckta citat instoppade i en argumenterande text där det inte framgår om den syftning som fanns i originalen återgetts korrekt av Kragh. Likheten med det som stått i ryska medier beror på att grunden är densamma: de läckta dokumenten.
Den nämnda artikeln av Kragh och Åsberg kritiserade jag för låg vetenskaplig kvalitet (inte för forskningsfusk eller oredlighet som ibland har påståtts) i en omfattande anmälan till Uppsala universitet.[11] Min kritik innebar att den artikeln inte innehöll sådana fakta och argument som hade kunnat underbygga slutsatserna, dvs ungefär samma kritik som kan riktas mot den nya artikeln av Kragh. En av de sakkunniga som granskade inkomna anmälningar, Håvard Hegre, Dag Hammarskjöldprofessor i freds- och konfliktforskning, skrev att han instämde i stora delar av min kritik, men inte allt (utan att precisera vilket).[12] Kragh och Åsberg hade angripit några välkända svenskar för saker de inte skrivit och artikeln drogs tillbaka för korrigering. Inget ordentligt svar på min kritik har, så vitt jag kunnat se, kommit från Martin Kragh.
Kragh och Åsberg pekar på tre centrala delar av den bild Ryssland eller Kreml vill förmedla: Irakkriget 2003 stred mot internationell lag, interventionen i Libyen 2011 medförde inte att våldet upphörde och att EU står inför betydande ekonomiska och politiska utmaningar. Det är väl knappast någon som följt utvecklingen i världen de senaste decennierna som skulle invända mot dessa påståenden. Om någon i Sverige sprider samma syn bör de nog inte betraktas som ombud för främmande makt eller omedvetna förmedlare.
Det finns mycket information i de läckta dokumenten och det är intressant att veta om Institute for Statecraft and Governance uttalat sig om det är förfalskningar eller inte. Aktivister för fred la ut en video på sin hemsida redan 23 december 2018 där ledaren för organisationen, Chris Donnelly, ger sin syn.[13] Han har varken där eller i annat sammanhang dementerat innehållet i de hackade dokumenten, men kommenterat dem som om det är deras dokument som offentliggjorts. Det finns därför goda skäl att utgå ifrån att de är autentiska. Detta borde ha framgått av Kraghs kritiska artikel, men där ges en annan bild. På flera ställen i Krags artikel finns det markeringar om att dokumenten kanske inte är äkta, t.ex. : ”… oaktat de ”läckta” dokumentens obefintliga bevisvärde …”. (ST MK) På ytterligare ett ställe i texten sätts ordet läckta inom citattecken.
En särskild kommentar Donnelly gjort är att de har kluster i flera länder av personer som gått med på att samarbeta med hans organisation. Det innebär inte att samtliga på de listor som fanns bland dokumenten tackat ja till deltagande. Pål Steigan har gått igenom listan på klusterledare och funnit att flera av dem har tydliga kopplingar till Institute for Statecraft and Governance / Integrity Initiative.[14] Det är inte den bild Kragh ger av värdet i aktuella dokument.
”Ett centralt element i de ryska statsmediernas rapportering om Integrity Initiative var påståendet att projektet administrerade ett ”hemligt” nätverk av paneuropeiska så kallade kluster (se RT 2018b; RT 2019b; RIA Novosti 2019a; RIA Novosti 2019b). Dessa ”kluster”, menade ryska statsmedier …”. (ST MK)
Klustren var hemliga tills de avslöjats genom hackning och dokumenten är autentiska. Kragh skriver också:
”Som en del i strategin ingick att förtala och misstänkliggöra västerländska journalister, forskare och politiker, däribland Kragh.” (ST MK)
Det är ju innehållet i de läckta dokumenten som medfört att ett antal personer, ofta med rätta, blivit utsatta för kritik. Det behövs ingen strategi i någon rysk påverkansoperation för det.
Det kan vara intressant att en i säkerhetspolitiska frågor tongivande journalist Patrik Oksanen, som redan 2017 vid publicerandet av Kragh och Åsbergs artikel pinsamt okritiskt lovordade den artikeln som drogs tillbaka för korrigering av fel, nu på Facebook okritiskt lovordar den nya artikeln. Oksanen skrev en artikel redan i februari 2019 som drev samma tes som Kraghs nya artikel byggs upp kring nämligen att det var en rysk påverkansoperation, bl.a. eftersom personer som var aktiva i debatten 2017 också varit aktiva i debatten 2019. Kragh hänvisar till Oksanens artikel i samband med sin egen genomgång av vilka aktörer i Sverige som kommenterat skandalen med Integrety Initiative.[15] Att listan på personer som nämns är slående lik Oksanens och smutskastningen ungefär densamma borde inte komma som en överraskning..
Ett av de påståenden som Kragh pekar på som felaktigt i ryska medier är att Ben Nimmo skulle ha varit anställd av Institute for Statecraft and Governance. Det var han inte 2018, men han hade varit anställd 2016. Så det är knappast något avgörande fel. Denne Nimmo, som är en viktig aktör i arbetet med att försöka avslöja rysk desinformation och som tidigare arbetat som ’press officer’ för Nato, jobbar nu för Atlantic Council som är nära lierat med USA:s State Department och Nato. Oksanen hänvisade till citat av Nimmo för att underbygga sin argumentation. Nimmo och Oksanen var huvudförfattare till en skrift om rysk desinformation, Trolltider, som utgavs av Frivärld som har flera kopplingar till Atlantic Council.
Patrik Oksanen skrev att ”Det mesta talar för att det är ryska hackare med ett statligt uppdrag i botten, även om just den delen ännu alltså inte är helt klarlagd”. (min kursivering)[16] Bevisläget är detsamma idag tjugo månader senare, men Martin Kragh verkar inte se något skäl att ifrågasätta denna löst grundade slutsats.
Sammanfattningsvis är Martin Kraghs artikel full av allvarliga svagheter och den lyckas inte visa det som påstås. Citerandet som ingår i försöket till bevisföring är i flera fall direkt vilseledande. Såväl ryska medier som brittiska och såväl Aftonbladet som flera andra aktörer i Sverige har i huvudsak utgått från vad som står i de läckta dokumenten. Skandalen med Integrity Initiative talar för sig själv. Det behövs ingen rysk påverkansoperation för att den ska uppmärksammas i Sverige.
…..
[1] Statsvetenskaplig Tidskrift tar inte in svar/repliker vilket många andra vetenskapliga tidskrifter gör. Därför publiceras svaret på Martin Kraghs artikel på Synapze. Det är tillåtet att återpublicera detta svar i sin helhet utan extra kursivering, fetstil el.dyl. och med hänvisning till originalkällan.
[2] Kragh, M. (2020) ”Martin Kragh är ett demokratiskt problem” Hur Aftonbladet gav spridning åt en rysk påverkansoperation. Statsvetenskaplig Tidskrift vol. 122, nr 3.
[4] https://en.wikipedia.org/wiki/Institute_for_Statecraft
[5] De tre artiklarna som Kragh hänvisar till: Aftonbladet (2019a). ”Svenska medier måste hålla rent framför egen dörr” av Åsa Linderborg. https://www.aftonbladet.se/kultur/a/G1W8Jq/svenska-medier-maste-halla-rent-framfor-egen-dorr
Aftonbladet (2019b). ”Karin Olssons utbrott döljer sakfrågan” av Åsa Linderborg. https://www.aftonbladet.se/kultur/a/XwX77x/karin-olssons-utbrott-doljer-sakfragan
Aftonbladet (2019c). ”Martin Kragh är ett demokratiskt problem” av Åsa Linderborg. https://www.aftonbladet.se/kultur/a/0E1nm6/martin-kragh-ar-ett-demokratiskt-problem
[6] https://www.aftonbladet.se/kultur/a/G1W8Jq/svenska-medier-maste-halla-rent-framfor-egen-dorr
[7] https://medieombudsmannen.se/fallningar/aftonbladet-klandras-av-pressens-opinionsnamnd-2/
[8]https://consortiumnews.com/2017/07/24/intel-vets-challenge-russia-hack-evidence/ Se även https://www.globalpolitics.se/den-verkliga-muellergate-skandalen-mycket-varren-an-russiagate/
[9] Kragh, Martin and Åsberg, Sebastian: Russia’s strategy for influence through public diplomacy and active measures: the Swedish case, 1st version January 5, 2017. OBS det är den här versionen som kritiserades i olika anmälningar till Uppsala universitet. Den uppdaterade versionen som finns på tidskriftens hemsida innehåller inte lika många fel som originalversionen. Originalet kan erhållas från Registrator vid Uppsala universitet
[10] Det skulle kräva en hel artikel för att bemöta alla påhopp i den delen av Kraghs artikel.
[11] https://www.synapze.se/?link=article&key=16520 och https://www.synapze.se/?link=article&key=16523
[12] Omdömet som Håvard Hegre skrivit kan erhållas från Registrator vid Uppsala universitet. Se även www.synapze.se/?link=article&key=16755
[14] https://steigan.no/2019/01/klyngelederne-til-integrity-initiative/ https://steigan.no/2019/01/sokelys-pa-klyngelederne-i-integrity-initiative-del-2/ https://steigan.no/2019/01/integrity-initiative-et-initiativ-uten-integritet-del-3/https://steigan.no/2019/01/integrity-initiative-klynger-mot-demokratiet-del-4/#
