Klasskampen kan inte ställas in
Är ”decemberuppgörelsen” bra eller dålig? Många på vänstersidan tycks vara positiva till uppgörelsen. Men de missbedömer situationen – ett extraval hade varit ett gyllene tillfälle att återskapa konfliktlinjerna i politiken och hade dessutom kunnat vara ett reningsbad för vänstern.
Låt oss vara ärliga.
Det finns några positiva delar med uppgörelsen som innebär att det största blocket ska kunna få igenom sin budget och regera även utan riksdagsmajoritet. Den mest uppenbara är att regeringen, med stöd av Vänsterpartiet, nu står fri att driva en politik i stil med den tidigare nedröstade budgeten. Mer pengar till sjukvården, skattelättnader för pensionärer, höjd a-kassa etcetera kan alltså bli möjligt.
Den andra positiva delen är att Sd i praktiken förlorar sin vågmästarroll och blir utan inflytande i riksdagen. Om överenskommelsen håller kommer inte heller högern att omfamna Sd, åtminstone inte nu direkt – vilket varit en överhängande risk vid ett extraval. Förhoppningsvis kan vi också slippa blocköverskridande regeringar framöver. Dessa saker är givetvis positiva och jag respekterar dem som tungt vägande argument.
Men det finns en hel rad negativa aspekter med uppgörelsen, och de borde väga ännu tyngre.
Alliansen är idag svagare än någonsin. Den har nyss förlorat ett riksdagsval, dess opinionssiffror är urusla, Moderaterna skulle gått in i extravalet med en ny partiledare och Kristdemokraterna hade återigen potentiellt kunnat åka ur riksdagen.
Läget för attack kommer knappast någonsin att bli bättre.
I den negativa vågskålen måste också läggas planerna på blocköverskridande uppgörelse inom områdena försvar, pension och energi. Breda uppgörelser har visserligen traditionellt varit vanliga inom dessa områden men en ny pensionsuppgörelse tillsammans med moderaterna innebär knappast några goda nyheter från landets pensionärer.
”Decemberuppgörelsen” innebär i sin blocköverskridande iver att stänga ute Sverigedemokraterna att det nu inte är majoriteten i riksdagen som bestämmer. Det är i sig en märklig lösning. Hur litet är det ok att regeringsunderlaget blir? 40 procent? 35 procent?
Uppgörelsen riskerar uppenbart att förstärka Sd:s position genom att de får ännu större gehör för sin antietablisimangsretorik.
För arbetarrörelsen är det inställda (aldrig utlysta) extravalet en förlorad möjlighet. För första gången på flera decennier har polariseringen blivit så stor att vi hade kunnat ta ett reellt språng framåt. Klämda mellan det vikande stödet i LO-kollektivet och Sd:s ökning hade socialdemokraterna för första gången på mycket länge varit tvungna att distansera sig från mitten för att inte tappa väljare.
För Vänsterpartiet, det parti som idag politiskt står närmast LO, hade valet kunnat bli fantastiskt. Men det hade krävt en knivskarp oppositionsröst. Vi i Vänsterpartiet hade ett guldläge att knyta an till LO:s budgetkrav om kraftiga investeringar i bostäder och välfärd. Vi hade kunnat börja projektet att bredda vår mobiliseringen, kraftigt öka aktivitetsnivån hos vår växande medlemsskara, knyta starkare band till folkrörelser och fackföreningarna och pressat Socialdemokraterna från vänster.
Hade Vänsterpartiet å andra sidan tvekat att agera riktig opposition hade partiet antagligen hamnat i kölvattnet av Socialdemokraterna i extravalet, vilket i sig kunnat framkalla ett ordenligt strategiskt reningsbad för framtiden. Ett extraval hade varit en chans och hade ställt alla eventuella svagheter hos vänstern i blixtbelysning med möjlighet till korrigeringar och rustning inför framtiden.
Det är en uppenbar risk att vi nu istället låter oss luras av det nu lugnare parlamentariska läget.
Men hur kommer situationen i Sverige se ut om fyra år, 2018? Vi kommer se en ännu djupare ekonomisk och social kris både i Europa och i Sverige. Stagnationen, deflationen och de skyhöga bostadslånen i Sverige kommer leda till en explosiv situation. Alliansen kommer kunna omgruppera sig och ha ett utmärkt läge i opposition. Om inte regeringen genomför en politik som faktiskt gör det substantiellt bättre för människor kommer fältet ligga öppet för Sd. För att förhindra den risken måste vänstern bli den ledande oppositionen och peka ut en radikalt annan riktning.
De närmaste fyra åren får inte bli förlorade år. Faller vi in i den vanliga lunken och tycker att ”läget ser ok ut parlamentariskt” så kommer kommer vi stå nakna och yrvakna vid nästa val. Vi måste istället skyndsamt bygga rörelsen. Vi måste uppmuntra och stötta kamp på alla nivåer, på arbetsplatserna, i bostadsområden och i parlamentet. Vi måste vinna ökat inflytande inom facket och hela arbetarrörelsen. Vi måste bygga upp våra egna mediakanaler på nätet och stärka och bredda vår organisation.
Ett extraval kan ställas in. Men klasskampen kan inte ställas in. Den fortgår dagligen och när vi har chans att flytta fram positionerna får vi inte tveka. För striden kommer inte kunna undvikas.