Igår 18 februari trädde Riksbankens beslut om negativ reporänta på minus 0,1 procent i kraft. Minusräntan är ett historiskt och ett desperat svar på den hotade ekonomiska krisen med deflation. Det är dock inte tillräckligt. Nu måste Vänsterpartiet visa vägen med förslag på stora satsningar inom klimatomställning, infrastruktur och bostadsbyggande.

Aldrig tidigare har Riksbanken satt en negativ reporänta. Orsaken är trög ekonomi men framför allt de allvarliga deflationsproblem som Sverige och EU brottas med sedan i oktober.

Fallande priser riskerar att aktivera mekanismer som ytterligare stryper den ekonomiska aktiviteten och förvärrar situationen. Det som skulle köpas idag skjuts upp till morgondagen i hopp om att priset sjunkit ytterligare. Efterfrågan minskar vilket hotar att kasta ner ekonomin i en farlig negativ spiral.

Men Riksbankens räntesänkning (och stödköp av statsobligationer för 10 miljarder kronor) kommer inte att lösa situationen. Det är istället nu upp till politikerna att göra de nödvändiga satsningarna som kan få fart på ekonomin. För att förstå vad som bör göras måste användas måste vi förstå bakgrunden till krisen.

Bakgrunden till dagens kris är enkel att förstå

Bakgrunden till dagens kris – nyliberalismens kris – är enkel att förstå. Sedan runt 1980 har företagens vinster ökat kraftigt. Men istället för att investera dem realt, i verklig produktion, har vinsterna använts till spekulation. Höga vinster och låga reala investeringar leder till stigande arbetslöshet. Samtidigt har spekulationen fått börsvärdet att skjuta i höjden explosionsartat. Mellan 1980 och 1998 steg till exempel börsvärdet i Sverige med över 2 000 procent. Utvecklingen ser liknande ut i de flesta västländer. Det senaste decenniet har dock både börsen och den reala ekonomin blivit allt mer skakig.

Höga vinsterna och spekulationen har urholkat ekonomin. Höga vinster förutsätter relativt sett låga löner, vilket på sikt innebär vikande efterfrågan. I klartext; det finns för lite pengar hos konsumenterna för att köpa alla företagens produkter.

Under 90-talet ”löstes” efterfrågeproblemet genom att hushållen i USA lånades stora summor. Den lånefinansierade amerikanska privatkonsumtionen höll hela världsekonomin uppe i en lång ekonomisk boom som varade nästan hela 90-talet ut. Efter en skakig period under tjugohundratalets första år tog det sedan 2008 definitivt tvärstopp – som det alltid förr eller senare gör när lånen är obetalbara.
 

Räntesänkningar verkningslösa vid efterfrågebrist

De nyliberala makroekonomiska teoriernas mest fatala missgrepp är det outtalade antagandet att företagens vinster alltid investeras produktivt. Men när marknaden sviktar på grund av bristande efterfrågan vill inte företagen investera och teorin gör magplask mot verklighetens hårda bassängbotten.

Riksbankerna blir oroliga och sänker räntan för att göra det billigare att investera och på så vis höja vinstnivåerna. Politikerna förlorar förståndet och försöker pressa lönekostnaderna genom skattesänkningar eller rena subventioner till företagen. Men inget av dessa högerrecept löser problemen. För inget av ingreppen ökar nämligen köpkraften. Tvärtom förvärras problemen när vinstnivåerna ökas ytterligare på lönernas bekostnad.

Ekonomin går helt i baklås. Där är vi nu. Och riksbanken förmår inte få igång ekonomin som hostar som en sur motor.

Nu är det istället upp till politikerna att ta ansvar och återstarta ekonomin och undvika den riktigt farliga situation som annars närmar sig med varaktig deflation och stagnation.

En historisk möjlighet att bryta med nyliberalismen

Positiva tendenser kan dock skönjas. Finansminister Magdalena Andersson verkar ha tröttnat på det absurda mantrat om ”tomma lador” och ”finansiering krona för krona”. I söndags ändrade hon sig nämligen och skrev i en debattartikel i Dagens Industri att hon nu vill satsa oss ur krisen. (Läs gärna min analys från i november, ”Därför kan s tvingas gå åt vänster”) Den gamla finansministern och högersocialdemokraten Kjell-Olof Feldt framförde samma åsikt på samma debattsida så sent som två dagar tidigare.

Men än så länge har Magdalena Andersson inte lagt några konkreta och skarpa investeringsförslag. Nu måste därför Vänsterpartiet driva på för en kraftig investeringsbudget där det satsas stort på klimatinvesteringar, bostadsbyggande, jobb- och infrastruktur. Sverige har bland de starkaste statsfinanserna i världen. Med rekordlåg ränta är detta både en gyllene chans och en skyldighet. LO krävde i höstas investeringar på 70 miljarder. Vänsterpartiet borde nu driva på för satsningar i minst samma storleksordning. Socialdemokraternas investeringspolitik riskerar annars att bli en halvmesyr. Med en ordentligt och offensivt investeringsprogram kan människor få det reellt bättre, bostäder byggas och fler få jobb, samtidigt som vi räddar samhället från en ekonomisk krasch.

Den historiska betydelsen av detta paradigmskifte kan inte nog betonas. Det skulle innebära ett brott med nyliberalismen som varit dominerande ekonomisk doktrin i över trettio år. Vad det kommer att innebära för svensk politik och decemberöverenskommelsen får framtiden utvisa. Men för folkflertalet vore det garanterat en stor lättnad som kan ge hopp om en ljusare framtid.