Vi är nog många som med förtjusning följt Syrizas och Podemos framgångar, om än med förfäran över det gräsliga läge Europa befinner sig i. Grekland står verkligen på ruinens brant efter att trojkan – EU-kommissionen, IMF och ECB – stenhårt fortsätter insistera på nyliberal nedskärningspolitik bortom allt förnuft. Spanien har haft en nästan lika hög arbetslöshet som Grekland men med en kris orsakad av spekulation i fastigheter, en bubbla som till sist sprack.

Både Syriza och Podemos har nära band till starka proteströrelser. I båda länderna har gatuprotesterna mot nedskärningspolitiken i krisernas kölvatten varit omfattande. Podemos är sprunget ur  proteströrelsen Los Indignados och det var proteströrelserna som lyfte Syriza till regeringsställning i Grekland.

Syriza är ursprungligen en koalition av 13 olika vänstergrupper. Som parti bildades Syriza formellt 2013 men koalitionen med samma namn skapades 2004. Syrizas strategi har skilt sig från de flesta vänsterpartier i Europa.
Syriza har länge varit rörelseinriktat och dess medlemmar har tålmodigt  engagerat sig i andra rörelser utan att göra anspråk på att ta över dessa. De har kombinerat ett radikalt arbetarperspektiv med frågor som HBTQ-personers rättigheter, varit radikala men undvikit dogmatism och färdiga analyser.
När en grekisk polisman 2008 oprovocerat sköt ihjäl en 15-årig skolelev resulterade det i en våg av gatuprotester och ockupationer. Syriza var det enda partiet som stödde protestmobiliseringen, trots hårda attacker från media och vetskapen om att det kunde kosta i tappat opinionsstöd.
Men stödet till protesterna var viktigt för att Syriza skulle vinna förtroende hos de mest aktiva delarna av befolkningen och Syriza byggde efteråt upp ett förtroende som tagit dem ända till regeringsmakten.

Podemos bildades i januari 2014 som en förlängning av 15 M-rörelsen, också kallad Los Indignados som intog gatorna 2011 i protester mot korruption, nedskärningar och social ojämlikhet. I maj, fyra månader senare vann Podemos 8 procent av rösterna i europaparlamentsvalet och i november var partiet Spaniens största enligt flera opinionsundersökningar med ett stöd på 28 procent.

En viktig del i Podemos framgångar har varit användandet av media. Podemos generalsekreterare, den 36-årige statsvetenskapsprofessorn Pablo Iglésias har dragit nytta av sin plattform som populär talkshowpersonlighet. Lokalt har Podemos organiserat sig genom öppna möten som de kallar ”cirklar” där alla får komma och göra sin röst hörd. Kandidaterna till europaparlamentet valdes genom öppna nomineringar och omröstningar. Partiprogrammet togs fram genom öppen diskussion och omröstning där tiotusentals medlemmar deltog över nätet.

Både Syriza och Podemos representerar en ny sorts vänster med stark anknytning till gatorna utan att för den skull ha fobi mot att vinna makt i parlamenten. Deras exempel är värda att begrunda. Syriza och Podemos visar också att den radikala vänstern snabbt kan växa sig stark i tider av ekonomisk kris.