Fram till halvårskiftet 2016 beräknas Riksbanken ha köpt statsobligationer för totalt 200 miljarder svenska kronor för att smörja ekonomin. Men mycket tyder på att köpen saknar effekt och att pengar motsvarande fyra gånger kostnaderna för Sveriges migration- och integrationspolitik under rekordåret 2015 är kastade i sjön.

Den globala kapitalismen befinner sig i en strukturell kris. I Sverige och flera länder i Europa råder deflation, fallande priser.

Deflation ger Riksbanken panik

Deflation får ofta ekonomer att darra av rädsla. Så här skriver Riksbanken själv:

Deflation har historiskt visat sig kunna skapa problem. När det är deflation kommer de framtida priserna att vara lägre än dagens. Eftersom det är billigare i framtiden väntar hushållen med att konsumera till dess att priserna fallit. Företagen skjuter å sin sida upp investeringarna tills priserna fallit. Detta gör att produktionen kan falla så länge som deflationen pågår. Det kan vara svårt att bryta en sådan deflationsprocess. 

Japan från 1990 är ett modernt och skrämmande exempel på hur ekonomin kan stagnera med deflation.

För att hålla inflationen på en ”lagom” nivå har Riksbanken i uppgift att hålla inflationen (mätt som konsumentprisindex) i Sverige på runt 2 procent.

Reporäntevapnet avfyras brevid målet

Till sitt främsta styrmedel har Riksbanken reporäntan, ibland kallad styrräntan. Med lägre ränta blir det billigare för bankerna att låna pengar och på så vis också (förhoppningsvis) billigare för företag och hushåll att låna. I teorin bör detta leda till mer investeringar och konsumtion – och med ökad efterfrågan kan priserna höjas. I högkonjunktur kan räntan istället höjas för att dämpa investeringarna.

Problemet är att de nyliberala makroekonomiska teorierna inte längre kan förklara verkligheten. Reporäntan är nu på lägsta nivån någonsin i Sverige, -0,35 procent. Ändå investerar inte kapitalet.

Riksbanken köper statsobligationer för 200 miljarder

Riksbanken har därför kastat sig över till nästa vapen och köpt statsobligationer för 135 miljarder kronor under 2015 och fram till halvårsskiftet 2016 planeras köpen enligt Riksbanken att uppgå till 200 miljarder kronor. Medan reporäntan styr den korta räntan har statsobligationer ofta en löptid på två, fem eller tio år och avgör den långa räntan. Tanken är densamma, med lägre lång ränta kostar det mindre att låna och blir därför mer attraktivt.

En statsobligation är ett räntebärande skuldebrev som intygar att innehavaren lånat ut pengar till staten. Genom att Riksbanken köper upp statsobligationer på marknaden ökar dess pris och avkastningen/räntan blir lägre. Riksbanken hoppas även att köpen indirekt ska bidra till att sänka de långa räntorna genom följande mekanismer:

För det första kan köp av obligationer skapa en förväntning om en mer expansiv pen ningpolitik under en längre tid. Denna så kallade signaleringskanal, bidrar till att hålla nere förväntningarna på framtida korta räntor.För det andra kan en centralbanks köp påverka olika obligationers premier vilket medför att räntorna sjunker.

Om investerarna också gör förändringar i sina tillgångsportföljer för att få bättre avkastning såkan denna portföljkanal bidra till en bredare räntenedgång. Till sist skapar riksbankens betalning för obligationerna ett likviditetsöverskott hos bankerna, vilket kan bidra till att öka mängden tillgängliga krediter i ekonomin.

Riksbanken hoppas även att kronkursen ska försvagas genom den lägre räntan. Med lägre ränta i Sverige vill färre ge lån i svenska kronor. Kronorna säljs och kapitalet flyttar utomlands för investeringar i till exempel statsobligationer i länder där det ges högre ränta. Efterfrågan på svenska kronor minskar och värdet sjunker. En svagare valuta leder till att importen blir dyrare (samtidigt som varor producerade i Sverige blir billigare för utlandet att köpa). Och Riksbankens mål är ju i nuläget inflation, dvs prisökningar. En svagare krona bidrar till dyrare import och därmed till prisökningar.

Att slänga 200 miljarder i sjön under största möjliga tystnad

Olyckligtvis har köp av statsobligationer ingen positiv effekt på ekonomin. Effekten är mycket blygsam eller till och med negativ. Det finns en mängd förklaringar till det. Många ekonomer är djupt kritiska men detta tycks högermedia av någon anledning inte vilja uppmärksamma. Uppköpen av statsobligationer gynnar direkt kapitalägarna, de rika, som kan sälja sina statsobligationer för ett högre pris. Den bakomliggande tanken är att de då istället ska investera sina tillgångar produktivt, i verksamhet som skapar arbete. I verkligheten är detta kapitalismens största problem för närvarande. Vi ska se mer varför längre ner.

Riksbankers statsobligationsuppköp kan också leda till att även marknadens efterfrågan på statsobligationer – i motsats till syftet – faktiskt ökar i ren spekulation att ännu fler interventioner ska ske med ytterligare ökade priser. Detta har vi inte minst sett i Kina där Centralbanken pumpar in pengar i systemet.

Om den lilla klicken rika som nu direkt eller indirekt tjänat pengar på Riksbankens köp av statsobligationer nu inte investerar produktivt, vad händer då? Ja, tillgångarna som har frigjorts för dem kan nu användas till annan typ av ekonomisk spekulation.

Att blåsa upp en bubbla och låta folket betala

Tillsammans med det låga ränteläget i stort och den horribla bostadspolitiken kan nu tillgångspriser, på till exempel bostäder öka kraftigt och hushållen måste låna ännu mer för att ha råd att köpa hus eller lägenhet. Detta har lett till att svenska hushåll är belånade upp över öronen och Sverige är den näst mest skuldsatta av världens ekonomier alla kategorier med skulder på 293 procent av BNP, endast slaget av Japan med 411 procent. Trots att statsfinanserna är bland världens starkaste med ett finansiellt överskott på 811 miljarder kronor.  Eller kan kapitalet börja spekulera i råvaror, som bland annat SEB och Handelsbanken gör och som under råvarukrisen 2008 då världsmarknadspriserna på livsmedel steg kraftigt kastade ut över 100 miljoner människor i utvecklingsländerna i fattigdom och svält. (1)

Riksbankens köp av statsobligationer beskrivs bäst som riktade subventioner till kapitalägare utan positiva effekter på ekonomin. I slutändan är det folket som betalar, eftersom vi betalar ränta till Riksbanken med pengar som är skapade genom riktigt arbete.

Problemens rot och vad bör göras istället?

Det ”penningpolitiska vapnet” har visat sig verkningslöst. Anledningen är enkel. Ingen vill investera realt när det saknas köpare. Under 35 år har marknaden underminerats av kapitalets höga vinster på löntagarnas och köpkraftens bekostnad. Vinsterna har inte investerats realt utan i finansiell spekulation. Som resultat har arbetslösheten stigit kraftigt. Efterfrågan har istället hållts uppe genom konstgjord andning i form av lån.

Finanskrisen 2008 var bara ett symptom på en större och djupare strukturell kris för det ekonomiska system vi kallar för kapitalismen. Teoretiskt är det kanske mest fatala missgreppet i nyliberal nationalekonomisk makroteori det implicita antagandet att företagens vinster alltid investeras realt, i verklig produktion. Paradoxalt antas också att sänkt ränta alltid leder till högre investeringar.

Vi ser nu slutet på det nyliberala paradigmets era. Högerlösningar med förslag om lägre löner för arbetande folket kommer enbart ytterligare förstärka krisen. Det finns några potentiella lösningar inom systemet (åtminstone kortsiktiga):

1. Istället för sponsring till de rika som till största delen bara använder dem till spekulation skulle Riksbanken kunna dela ut pengarna direkt till hushållen. 200 miljarder motsvarar 20 000 kronor per invånare. Dessa ”helikopterpengar” skulle garanterat få fart på konsumtionen. Detta har provats i liten skala under George W Bush i USA och av Australiens högerregering 2009 som skickade checkar med pengar till skattebetalarna.

2. Höj beskattningen av de rika och företagen och använd resurserna i majoritetens tjänst. Detta behöver göras men lär knappast ske i någon större omfattning under nuvarande socialdemokratisk regering.

3. Stora statliga lånefinansierade investeringar. Detta är i nuläget absolut nödvändigt och kortsiktigt mest realistiskt. Investera som LO förelsår minst 70 miljarder kronor om året. Bygg bostäder, infrastruktur och satsa på välfärden och grön omställning.

I skrivande stund har även Riksbanken deklarerat att den kan komma att testa ytterligare ett vapen, de mycket kontroversiella valutainterventionerna som IMF starkt avråder ifrån. Det är nu hög tid för vänstern och arbetarrörelen att stenhårt kräva investeringar i bostäder och resurser till välfärden.