En av de mest omdebatterade motionerna inför Vänsterpartiets kongress i Örebro 5-8 maj handlar om att öppna upp partiet och tillåta tendensfrihet. Motionen ”Enad rörelse” har skrivits under av 150 partimedlemmar och fem partiföreningar. Partistyrelsen väljer dock att yrka avslag i sitt motionssvar. Jenny Gustafson (V) Lund och Jonas Karlsson (V) Uppsala bemöter här partistyrelsens resonemang. En kortare version finns på Vänsterpartiets debattsida.

Förväntansfulla klickade vi oss in på kongressidan när det annonserats att partistyrelsens motionssvar presenterats. Med viss förvåning såg vi att svaret till den motion vi skrivit under innehöll flera missuppfattningar om hur ett parti med mer frihet och interndemokrati kan fungera i praktiken. Vi ska därför ta tillfället i akt att ge vår syn på frågan.

Men först: I valet 2014 fick Vänsterpartiet 5,7 procent samtidigt som rasisterna gick framåt och är mer än dubbelt så stora som oss. Vi måste nu växa och besegra extremhögern, förändra samhället i grunden och samtidigt ta oss an världens verkliga ödesfrågor, miljön och ojämlikheten.

De vänsterpartier runt om i Europa som har gått framåt använder sig av öppnare organisationsstrukturer. Till exempel: Spanska Podemos, danska Enhedslisten, portugisiska Bloco de esquerda, grekiska Syriza, tyska Die Linke, HDP i Turkiet. Inte heller den dynamik som uppstått runt Jeremy Corbyn eller Bernie Sanders hade varit möjlig utan varianter av det som i praktiken kan kallas tendensfrihet, det vill säga möjligheten att lägga fram ett program som skiljer sig från partiets i stort. Dessa rörelser har återgått till en organisationsmodell i samma anda som den tidiga arbetarrörelsen. Vi vill också passa på att påminna partistyrelsen och alla partiets medlemmar och sympatisörer om att Vänsterpartiet bildades just som en konsekvens av den så kallade munkorgsstadgan i Socialdemokraterna. Vårt parti föddes till försvar för en öppen organisation.

Fördelarna med tendensfrihet

Fördelarna med tendensfrihet är otvivelaktigt mer dynamik, särskilt i händelserika tider där samhället står inför stora förändringar. Ett brett parti kan inte stanna vid rättigheten att en enskild medlem enbart får ge uttryck för sina synpunkter, det måste också finnas en praktisk möjlighet att effektivt föra upp dem på agendan internt. Engagemanget ökar när ens åsikter tas på allvar. Tendensfrihet skapar därför större engagemang och gör att fler känner sig hemma i partiet. Vårt parti borde inte vara rädd för diskussionen, men sanningen är att det idag antagligen är svårt att hitta något vänsterparti i Europa där det är tystare än hos oss i debatten. Vi borde ta tillvara på allt engagemang, all den kunskap och allt det driv som finns hos våra medlemmar. Då måste det också ges verklig möjlighet att bygga opinion för sina åsikter, annars blir partiet för många bara en stor koloss som blir extremt svår att påverka.

Tendensfrihet gör det lättare för minoritetsuppfattningar att göra sig hörda. Tendensfrihet gör att de som normalt sett har svårt att göra sig hörda kan göra det tillsammans. Tendensfrihet gör att fokus handlar om politik och åsikter istället för person och intriger. Vi har en struktur som kan liknas vid att vi tillåter en person att gå och demonstrera för sin åsikt, men inte en sammankomst med 10 personer. Tänk om samhället var organiserat så: ”Det blir för mycket tjafs att tillåta folksamlingar”. Motargumentet att dessa personer istället kan gå med i ett annat parti förkastar vi. Enade vi stå, söndrade vi falla. Vi tror att Vänsterpartiet skulle kunna omfatta fler olika åsikter och riktningar, i enlighet med den tidiga arbetarrörelsen och framgångsrika partier i Europa idag. Att tillåta mångfald är en förutsättning för enighet och verklig styrka.

Är PS exempel i motionssvaret bra?

PS lyfter fram två partier som inte har tendensfrihet som argument för att tendensfrihet i sig inte har något med framgång att göra. För det första är tendensfrihet givetvis inte den ENDA faktorn bakom framång, men en synnerligen viktig ingrediens. PS pekar på Vänstergröna på Island och irländska Sinn Féin som exempel på framångsrika partier utan tendensfrihet. Det är mindre lyckade exempel. Island är ett land med en befolkning på 300 000 personer, med några oerhört turbulenta år bakom sig och där Piratpartiet i flera opinionsmätningarna nu är största parti. Dessutom backade Vänstergröna med 11 procent (!) i senaste valet. Irland är med sin särskilda historia också ett extremt specialexempel. Dessutom har vi svårt att tro att PS på allvar ser det hierarkiska Sinn Féin som ett föredöme, ett parti som ironiskt nog har splittrats åtskilliga gånger bara sedan 1980-talet och där samma partiledare innehaft högsta posten i 33 år. Det är istället mycket möjligt att en radikalare politik och en öppnare partistruktur hade skapat möjligheter att växa betydligt. Istället har det de senaste två åren skapats två oberoende vänsterpartier som nu har representation i parlamentet.

PS erkänner sedan att våra stadgar inte säger något om vare sig tendenser eller de intressenätverk som finns inom partiet, och som är sanktionerade av PS. Allt vore frid och fröjd om inte PS under hösten börjat ifrågasätta till exempel Socialistiska Nätverket, en liten grupp medlemmar som varit med i partiet under många år och som framstår som helt lojala med partiet. En rimligare hållning än motionssvaret vore att öppna dörren och säga ”välkomna, kul att ni är här”, istället för att stänga den. En pragmatisk hållning finns i Podemos, där tendensfrihet inte finns inskrivet i stadgarna, men där man erkänt det i praktiken.

Sedan kommer vi till ytterligare några missförstånd som är viktiga att reda ut. Partistyrelsen menar att det vore problematiskt om en förening ”organiserat började använda sina medlemmar i Vänsterpartiet för att förändra partiets ståndpunkt”. Som exempel används Hyresgästföreningen. Man kan fråga sig om detta verkligen kommer att ske? Att partier och intresseorganisationer UTANFÖR Vänsterpartiet organiserat skulle försöka förändra vårt partis politik känns minst sagt långsökt. Det vore en annan femma om Hyresgästföreningen anslöt sig till Vänsterpartiet i en allians. Det vore i så fall givetvis en fantastisk förstärkning. Men det är ju inte alls det vi talar om, och det är inget troligt scenario i nuläget. Det klingar istället som det gamla argumentet att flerpartisystem inte ska tillåtas på grund av att utländsk makt kan använda det för sina egna syften. Inga jämförelser i övrigt. Dessutom ges partistyrelsen avgörande tolkningsutrymme i bedömningen och motionen statuerar att en förutsättning är att tendensen ”verkar för Vänsterpartiet och arbetet i dessa sker öppet”. Lika självklart som det idag är för demokratiska vänsterpartier med flerpartisystem, lika självklart borde det vara med verklig pluralism inom partierna.

Vilka känslor ska vi låta styra våra beslut?

I motionssvaret uppvisas också en rädsla att en större intern frihet till organisering ska leda till gruppbildning där medlemmar isolerar sig och inte längre skulle vara öppna för diskussion, utan istället polarisera. Låt oss vara ärliga, det finns alltid en risk. Men vi tror att ett öppet och tillitsfullt parti med öppen diskussion är långt effektivare för att hantera åsiktsskillnader än när locket läggs på. Vårt parti har, trots att tendenser inte varit tillåtna en lång historia av ”avknoppningar”. Vi ska inte låta rädsla styra våra viktiga strategiska val. Fördelen med tendensfrihet är att eventuella konflikter blir öppna, tydliga och politika – istället för att leda till intriger, baktalande och personkonflikter.

Och trots allt har inte de partier vi räknat upp ovan kollapsat. I slutändan är dessutom konflikt och dynamik betydligt bättre än instängd frustration och stagnation.

Partistyrelsen har rätt i att många av de partier som idag har tendensfrihet är sammanslagningar av mindre partier och grupper och nämner Syriza. Men inom den grekiska vänstern började praktiserandet av tendensfrihet långt tidigare än så. Redan på 80-talet infördes det i KKE-inrikes och blev efter några år en självklar del av organisationsdemokratin i Synaspismos som formellt blev ett parti 1991och som sedan kom att utgjöra den största beståndsdelen av koalitionen Syriza, som senare också blev ett enhetligt parti. Att det sedan finns mycket små trotskstiska partier med tendensfrihet är knappast ett bärande argument mot att tendensfrihet inte spelat roll i den långa raden av framångsrika exempel vi pekat på. Den korrekta bedömningen verkar istället vara att tendensfrihet skapar bättre förutsättningar för att masspartier ska kunna växa snabbt i situationer av snabb politisk förändring i ett land, till exempel vid ekonomiska eller politiska kriser.

Motionssvaret avslutas med en lång rad frågor. Eftersom vi trots allt har stor tillit till PS så lämnar motionen avgörande befogenheter till PS i fråga om praktiska bedömningar. Men vi kan intyga att vi anser att internfeminismen ska gälla även i tendenser. Framför allt är motionen en viktig markering att tendenser som verkar för Vänsterpartiet och där arbetet sker öppet ska vara tillåtna. Hade vi gått in på att i detalj reglera tendensfriheten hade det blivit byråkratiskt och dessutom med stor sannolikhet en diskussion som fastnat i detaljer. Detta kan vi ta på nästa kongress när vi har konkreta erfarenheter av vad som funkar bra och vad som eventuellt behöver tydliggöras. Och funkar det inte bra alls kan kongressen trots allt fatta ett nytt beslut och riva upp detta kongressbeslut.

Vi är övertygade om att Vänsterpartiet för eller senare kommer besluta sig för den organistationsmodell som var själva anledningen till att vårt parti en gång i tiden bildades. Om inte på denna kongress så på nästa. Men varför vänta, för att vinna måste vi ibland lägga ängsligheten åt sidan och testa något nytt. Och ju förr desto bättre, framför våra fötter ligger en hel värld som vi ska vinna. Då gäller det att ta tillvara all kraft hos de som sympatiserar med vänstern – för en bred och enad rörelse. Till dig som är kongressombud – rösta för motionen på kongressen, släpp loss dynamiken i partiet.

Jenny Gustafson, (V) Lund

Jonas Karlsson, (V) Uppsala