Europa är i allvarliga ekonomiska problem och de socialdemokratiska partierna står lika handfallna som på 30-talet. Endast ett stort investeringsprogram kan rädda situationen. Det menar Lars Anell som är aktuell med rapporten ”En väg mot tillväxt och ökad sysselsättning i Europa”. Under onsdagen presenterade han rapporten på ett lunchseminarium på ABF-huset med Maja Fjaestad och Sandro Scocco som kommentatorer.

Efter finanskraschen 2008 har Europa drabbats av en djup och långvarig ekonomisk kris. Där USA idag ligger på en BNP-nivå 10 procent över 2008, är BNP i Europa ännu inte tillbaka på samma nivå som innan kraschen.

Orsaken till de långvariga ekonomiska problemen i eurozonen spårar Anell till den tyska ”ordoliberalismen” som innebär en stark stat med tydligt (nyliberalt) ramverk som för EU:s del var helt på plats sedan 2009. Idag har alla länder inom EU förutom Frankrike överskott i bytesbalansen. Det är på global nivå givetvis i sig ohållbart. Om alla producerar mer än de köper går ekvationen inte ihop utan varor blir osålda och ekonomisk kris följer.

Anell pekar på att företagens likvida tillgångar idag är större än någonsin tidigare men att kapitalet ändå inte investerar i tillräcklig omfattning. Detta eftersom efterfrågan har minskat med den strama budgetpolitiken inom EU-området. Istället för överskott och svältkurer förespråkar Anell ett stort investeringsprogram på Europeisk nivå i stil med Dwight D Eisenhowers infrastruktursatsningar på 50-talet i USA. Den europeiska nivån krävs för att få full effekt, eftersom en stor del av satsningarna ”läcker” ut som export om de görs på nationell nivå menar Anell som också påpekar att både IMF och OECD idag är för stora investeringsprogram.

Sandro Scocco, chefsekonom Arena idé, menar däremot att ett stort investeringsprogram mycket väl skulle kunna lanseras i Sverige då Sveriges finansiella bruttostatsskuld ligger långt under EU-genomsnittet, räntan är låg och behoven stora. Scocco visar också ett diagram som visar hur Europas iver att skapa handelsöverskott hotar hela världsekonomin. Det är nu i princip bara USA som har underskott, och fungerar som ”consumer of last resort”.

Scocco poängterar också, angående intresset för Frankrike inför presidentvalet, att Frankrike till skillnad vad som utmålas i till exempel Dagens Industri, är en ganska normalt skött ekonomi. Men det är inte den stora grannen Tyskland. I själva verket är Frankrike det enda land i EU som verkligen följt ramverken med en inflation runt 2 procent. Medan löneökningarna har hållits låga i Tyskland, vilket inom EMU fungerat som en interndevalvering, har Frankrike som en konsekvens kontinuerligt tappat konkurrenskraft. För varje dag blir det svårare att sälja franska bilar.

Maja Fjaestad, samhällspolitisk chef Kommunal, gör också viktiga kommentarer och påpekar att ett investeringsprogram behöver innehålla satsningar på miljö och hållbarhet, men också utbildning, och satsningar på sjukvård och så vidare.

Lars Anell avslutar seminariet med att jämföra läget med situationen då de socialdemokratiska partierna i Europa stod handfallna under 30-talskrisen, vilket föregick andra världskriget. Han beskriver även detta i sin rapport och refererar till Björn Elmbrants bok ”Innan mörkret faller”.

Men både i Tyskland och i Sverige fanns personer som trodde att en annan utväg var värd att prövas. Inom tysk fackföreningsrörelse utarbetade Wladimir Woytinsky, en ung mensjevik bördig från S:t Petersburg, tillsammans med Träarbetareförbundets ordförande Fritz Tarnow och riksdagsman Fritz Baade den s.k. WTB-planen som pläderade för behovet av en aktiv finanspolitik för att få fart på ekonomin. Vid ett historiskt möte i februari 1932 sade SPD nej till planen och det var Hilferding som höll i yxan. WTB-programmet måste förkastas därför att det inte var tillräckligt marxistiskt. Med facit i hand blir Woytinskys svar ödesmättat: ”Vår plan har ingenting med mervärdesteorin att göra. Vilket parti som helst kan genomföra den. Och den kommer att genomföras. Enda frågan är om vi ska ta initiativet eller överlåta det på våra fiender.

Sverige blev istället enda undantaget. Där gick Ernst Wigfors emot ”vetenskapen” och Socialdemokraterna började driva det som senare kom att kallas en keynesiansk finanspolitik. Idag står den europeiska socialdemokratin lika handfallna som på 30-talet, med skillnaden att forskarna nu inte är emot stora statliga satsningar. Men situationen är djupt allvarlig, avslutar Anell.

Läs rapporten här.