John Pilger har gjort oräkneliga dokumentärfilmer genom åren: om Indokina, Nicaragua, Östtimor, mediakritik. En av de som berörde mig mest var av relativt sent datum, den okända historien om fördrivningen av invånarna på Chagosöarna i Indiska Oceanen. I Stealing a nation (2004) uppmärksammar Pilger den dolda historien om hur de strategisk Chagosöarna ”knoppades av” från Mauritius några år innan den senare nationens självständighet 1965. Inte långt senare fördrevs lokalbefolkningen och Diego Garcia hyrdes ut till USA som sedan dess fyllt en viktig roll som både logistiskt stöd och utgångspunkt för angrepp in i Asien. Det har även framkommit att militärbasen ingått i Förenta Staternas kedja av dolda fängelser för sina illegala bortrövanden. 

Pilger gör en Romson

Karneval förlag har nu sammanställt texter av Pilger från det senaste året. Mycket fokus ligger på vad han kallar det stundande tredje världskriget som USA förbereder mot Ryssland men även Kina, där situationen i Ukraina får stort utrymme. Tyvärr lider de här utsagorna av ett rätt ensidigt perspektiv, som förvisso kan vara begripligt med tanke på hur okritisk mediarapporteringen varit. Men det stärker knappast analys och förtroende genom att ignorera Vladimir Putin, som knappast är någon förebild att tejpa upp på studentrummet. Sedan gör han en Åsa Romson när han jämför dagens krig mot separatisterna i östa Ukraina med Waffen SS härjningar under kriget. Det tjänar knappast ändamålet med den typen av överdrifter. 

Journalisterna matades med faktoider

Men Pilger kommer till sin rätt när han använder sin halvsekellånga journalistiska erfarenhet för att dra ner byxorna på den liberala massmedian. För han menar att det knappast är Fox News, utan snarare BBC och New York Times som utgör problemet när de bedriver sin förment opartiska rapportering. Som givetvis i grunden är djupt ideologisk, ”en surrealistisk teater” som knappast bidrar till att begripliggöra världen. Tvärtom finns det ett ömsesidigt beroende mellan den politiska och massmediala eliten, som när den brittiske regeringstjänstemannen Carne Ross erkände att ”[v]i brukade mata [journalisterna] med faktoider bestående av tvättat underrättelsematerial eller också frös vi dem ute”. 

Jag brukar själv halvt på skämt, halvt på allvar mena att det är bättre att läsa ingenting än att bara läsa DN – och istället lita på sin magkänsla. Pilger ger (tyvärr) understöd till den hållningen och hänvisar till en forskarstudie från universitetet i Glasgow som kom fram till att ”ju mer folk såg på TV[-nyheterna], desto mindre visste de” om konflikten Israel-Palestina. Som på något vis utgör den mest brännande frågan om krav på ”opartiskhet”. 

Pol Pot och ISIS en rekyl på västerländsk terror

Oviljan att sätta saker i ett sammanhang gör att nyherna blir obegripliga, ett kaos som flimrar förbi. Pilger skriver att ”[i] likhet med Pol Pot och Khmer Rouge är ISIS en muterad form av statlig västerländsk terror”, på samma vis som al-Qaidas 911-attentat var en blowback på 80-talets Operation Cyklon, vars syfte var att bekämpa Sovjetunionen i Afghanistan genom reaktionära islamister.  Hade USA inte massbombat sönder Kambodja hade Röda Khmererna fortfarande varit en diskussionsklubb ute i djungeln.

För att legitimera vansinnet – från härsken åtstramningspolitik till drönarterror – ställer man språket på huvudet. Pilger refererar givetvis till George Orwells 1984 och exemplifierar bland annat med ordet ”reform, som en gång lät hoppingivande, betyder nu tillbakagång eller rent av förstörelse”. Den här begreppsakrobatiken återfinns överallt och journalisterna implementerar lydigt rent farsartade begrepp: som ”våldsbejakande extremism”, vars otydlighet och politiska styrda utgångspunkt borde resa varningsflagg hos varje tänkande varelse. George Bush d y lät sin administration fantisera ihop nya begrepp som ”illegal kombatant”  för att kunna röva bort misshagliga och sätta dem i bur på obestämd tid. Britterna var inte sämre när de skulle beröva Chagosfolket sin levnadsplats – de definierade helt enkel om dem som ”floating population” utan koppling till marken.

Pilgers förhopppningar om en ”verklig journalistik” ligger långt bort, att ens få till stånd en värdeneutral begreppshantering inom nyhetsrapporteringen hade varit oerhört subversivt gentemot en maktapparat som dirigerar ständigt växande arméer av strateger, kommunikatörer och mediakonsulter. Till dess får vi hålla oss med John Pilger själv.       

ABE BERGGÅRDH