Det finns nog inget så omhuldat som demokrati, åtminstone inom den politiska retoriken. Men när det väl gäller så är intresset desto mer ljummet, då ska helst pöbeln hålla sig borta. 

Det är minst sagt fascinerande att se hur hatet mot demokratin blommar upp när folket verkligen har möjlighet att påverka. Nej, då är det ”ansvar” som gäller. Men borde inte de som ska ta smällen tillfrågas om de är med på noterna för att ta ansvar? Det är ju knappast de grekiska politikerna som kommer att lida, än mindre EU-eliten som driver igenom ”nödvändiga åtgärder”. Att skriva på ett lydavtal från Trojkan kräver trots allt inte större begåvning än vad en orangutang klarar av – med eller utan kostym.  

Tyska företag mutade grekiska politiker för att köpa tyska vapen med tyska lån 

Överhuvudtaget är det något absurt över hur räkenskaperna förs i den grekiska tragedin – både ekonomiskt och moraliskt. Förenklat sätt kan det beskrivas som att tyska företag mutade grekiska politiker för att köpa tyska produkter – gärna vapen – med lån från tyska banker: till exempel fyra ubåtar för närmare 30 miljarder kronor, enligt The Guardian.  Sedan gick den tyska regeringen in och tog över de tyska bankernas riskfyllda lån. Så ställdes ”ansvariga tyska skattebetalare” mot ”oansvariga grekiska latmaskar” medan bankdirektörerna garvade i bakgrunden.  Som sluppit ifrån allt ansvar för att ha kraschat ekonomin 2008. Medan dessa illegitima skulder ska betalas av greken på gatan. 

Vae victis – ve de besegrade

Det är en oförblommerad arrogans som eliten uppvisar, erövrarens godtyckliga behandling av de besegrade. Samma Christina Lagarde som moraliserar över grekernas dåliga skattemoral har en lön på runt tre miljoner från IMF – skattefritt. Det är väldigt enkelt att begära uppoffringar av andra när man själv slipper. En hånfullhet som tydliggjordes när statsminister Stefan Löfvén mästrande undervisade grekerna: ”Sverige fick göra det i mitten på 90-talet framtill milleniumskiftet , våra baltiska grannländer har gjort det, Spanien med flera har gjort det så man kommer inte undan utan egna uppoffringar”. Är gubben på riktigt, vad tror han att de vanliga grekerna genomlidit de senaste fem år?

Som den forne chefsekonomen på IMF, Joseph Stiglitz, sammanfattar i The Guardian:

I can think of no depression, ever, that has been so deliberate and had such catastrophic consequences… In terms of transforming a large primary deficit into a surplus, few countries have accomplished anything like what the Greeks have achieved in the last five years. And, though the cost in terms of human suffering has been extremely high…

Hatet från ovan mot demokrati – kan bara mötas med mer demokrati

Själv kommer jag att tänka på generalmajor Smedley Butler som efter sin över tre decennier långa karriär föreslog att de som faktiskt ska ut i fält och riskera livet är de som ska avgöra om krig är aktuellt: genom folkomröstning. Något alldeles för viktigt för att överlåtas åt skrivbordsgeneraler och halsstarriga politiker, som knappast riskerar något. Vad Alexis Tsipras gör är att han dammar av Smedleys gamla förslag: de som ska tvingas bära bördan bör också besluta om det. 

I ett EU-projekt där hatet mot demokratin från ovan blir allt mer öppet inger det hopp, grekerna kan genom detta förhoppningsvis återuppfinna demokratin: att folket härskar över sitt eget öde. Även när det blåser hårt. 

Istället för den nuvarande situationen – där de välavlönade orangutangerna dominerar Europas regeringskontor och skränar om att andra ska ta ansvar. 

ABE BERGGÅRDH