Första delen i en serie artiklar om hur samma tankegods som präglar dagens New Public Management fick genomslag med förödande effekter under Vietnamkriget.   

Det var först med Maciej Zarembas artikelserie i Dagens Nyheter 2013 som New Public Management (NPM) kom upp till ordentlig offentlig debatt i Sverige – detta trots att NPM introduceras inom offentlig verksamhet redan på 1980-talet. Zaremba beskrev de närmast parodiska konsekvenser det fick inom verksamheten, men skratten fastnade i halsen då det i slutändan ofta handlade om medborgarnas liv och hälsa. 

Syftet med NPM är att effektivisera byråkrati och öka produktiviteten inom verksamheter som sjukvård, polis och högskola. Organisationsmodellerna kommer från privata företag. Ett exempel är Lean, vars ursprung är japanska biltillverkaren Toyota. Det rör sig om målstyrning där uppsatta beting ska nås, ofta med konkurrerande interna organisationsenheter. För att mäta produktivitet krävs standardisering, kvantitativa mått och löpande utvärderingar. Genom olika incitaments- och bestraffningsstrukturer ska politiker styra verksamheten mot effektivisering, medan utförarna – läkare, poliser, lärare – underordnas.

NPM – ultraliberalism och stalinism samtidigt

Zaremba visade att det fick förödande konsekvenser för den svenska sjukvården. Överläkaren Olle Heimbürger kallar det rentav för ”ultraliberalism och stalinism samtidigt”- fri marknadsstyrning på en icke-existerande marknad (budgeten sätts av politiker). 

Det borde säga sig självt att man inte kan hantera människor efter samma mönster som tillverkningen av bilar, att verksamhetens inriktning kommer att leda till att nå hög effektivitet på pappret medan de långsiktiga konsekvenserna ignoreras. Istället resulterar det i fusk, märkliga prioriteringar, kontraproduktiva åtgärder, felaktig data, kortsiktighet, tystad profession och onödigt lidande.

Likräkningen styrde hela den övergripande strategin

När jag läste överstelöjtnant John A Nagels Learning to Eat Soup with a Knife.  Counterinsurgency Lessons from Malaya and Vietnam (2005) slog det mig att det verkade finnas likheter mellan den amerikanska militärens övergripande strategi i Vietnam och det som kom att bli NPM. Nu var ju Vietnamkriget ett slukhål för den amerikanska statskassan som bidrog till att sänka Bretton Woods-systemet, men den styrande principen – likräkningen – verkade få ungefär samma konsekvenser som NPM.    

Mina aningar bekräftades när jag fick historikern och journalisten Nick Turses Döda allt som rör sig. Det verkliga Vietnamkriget (2014) i min hand. Turse har grävt i arkiven, där han funnit tidigare opublicerade interna utredningar av militären och menar att historien om Vietnamkriget måste skrivas om. Det var ännu värre än vi visste: övergreppen än mer systematiska, hela kriget byggde på en princip som fick oerhörda konsekvenser – först formulerad i Arthur Gibsons The Perfect War: Technowar in Vietnam (1986). Det handlade alltså inte bara om illdåd i spåren på krigets kaos, som massakern vid Son My, utan om ”en obestridlig konsensus av genomtänkta beslut som fattas långt tidigare på högsta militära nivå” som resulterade i dagliga, rutinartade mord, gruppvåldtäkter, massakrer och tortyr av civila vietnameser.          

Ursprunget till den amerikanska militärens strategi finner man enligt Turse i de statistiska analysmetoder som togs fram för att effektivisera USA:s terrorbombningar av tyska och japanska städer under det andra världskriget. Robert McNamara, då professor vid Harvard Business School, var en av hjärnorna bakom. Sedan gick han via Fords löpande band till att bli försvarsminister mellan 1961 och 1968 och kom att bli en av nyckelspelarna i krigets planering. Syftet var att göra om militären till en rationellt kalkylerande maskin: genom att bearbeta siffror och statistik över krigets förlopp skulle analytiker kunna optimera krigsinsatsen. Helt avgörande vara att uppnå en så kallad crossover point: det läge när amerikanska soldater dödade fler fiender än vad den vietnamesiska motståndaren kunde ersätta. Därmed skulle också motståndaren inse sitt underläge och ge upp.

Det skulle visa sig att fallet blev det motsatta. 

ABE BERGGÅRDH