Länk till föredrag på ABF-huset den 3 november 2014.

Marxisten och Mellanöstern-kännaren Gilbert Achcar besökte under den gångna veckan Sverige och gjorde en serie föreläsningar. I onsdags var turen kommen till Stockholm. Achcar satte i sin inledning situationen i Mellanöstern i en större kontext. Achcar betraktar upproren i flera länder i Mellanöstern och Nordafrika, som började med Mohamed Bouazizi’s självbränning i Tunisien den 17 december 2010, som sammanhängandes med den våg av demokratiska revolutioner under senkapitalismen som tidigare svept genom Sydeuropa (1970-talet), Sydamerika (1980-talet) och Östeuropa (1980- och 90-talen). Det vi sett i och med den arabiska våren är, enligt Achcar, bara början på den här kampens historiska utveckling i Arabvärlden, och han hänvisade till att många historiska revolutionära processer har varit utdragna (pågått under decennier) och komplexa, och knappast präglats av en linjär progressiv utveckling.

Achcar underströk arabvärldens specifika och varierande postkoloniala strukturer, vilka gett upproren i de respektive länderna särskilda förutsättningar. I länder som Syrien och Libyen har befolkningen ställts inför regimer där styrande klaner tidigare omvandlat statens väpnade krafter till den styrande familjens egna skyddsstyrkor, eller ”pretorianska garden”. Revolutionens beväpning och blodiga inbördeskrig har därför blivit en ofrånkomlig del i kampen, och imperialismens roll och ingripande i situationen har också haft en avgörande betydelse för utvecklingen. I länder som Egypten och Tunisien har regimstrukturen dock varit en annan: Där var de tidigare diktatorerna verktyg för militären, och inte helt maktfullkomliga. Militären har därför kunnat ta sin hand från tyrannen, och en fullskalig inbördeskrigssituation har kunnat undvikas. Ett betydande mått av demokratiskt utrymme har sedan tidigare funnits, vilket inneburit möjlighet för organisering och förberedelser, något som varit till fördel och banat vägen för revolutionerna.

Achcar påtalade också betydelsen av den arbetarrörelse som växt fram i de två sistnämnda länderna: Det var alltså ingen tillfällighet att upproren startade i Tunisien och Egypten. Achcar talade också om vikten av den politiska kampen: Vänsterns uppgift består i att – snarare än att anpassa sig till och alliera sig med olika reaktionära sidor i kampen om makten – ”triangulera” de olika fraktionerna och skapa en självständig kraft förmögen att förkroppsliga massornas strävan efter frihet från förtryck, diktatur – och för sociala och ekonomiska framsteg. Gilbert Achcars föredrag var enormt stimulerande, och med tanke på det rådande tillståndet i flera av länderna i Mellanöstern/Nordafrika, en behövlig injektion av realistisk revolutionär optimism. 

GUNNAR WESTIN