Det politiska läget och behovet av en starkare vänsteropposition

Det allmänna läget i svensk politik så här en vecka efter riksdagsvalet ger inte anledning till entusiasm hos oss som är aktiva i vänstern och arbetarrörelsen. Stefan Löfven har ägnat den senaste veckan åt att söka ett blocköverskridande samarbete med Centerpartiet och Folkpartiet. Det är oklart vad detta kommer att generera, men några besked har redan lämnats:

– Den tidigare uppgörelsen om friskolorna, som tjänar till att segmentera privata kapitalintressens fortsatta vinstuttag i skolväsendet, ska upprätthållas. I denna uppgörelse, som ska se över vissa skrivningar om långsiktighet för att blidka vinstkritikerna, har frågan om vinstuttaget trollats bort. Eller närmare bestämt har den förpassats till en annan utredning, ”Ägareprövningsutredningen” (som redan i sin föresats har slagit fast att inga ägandeformer ska diskrimineras när man utreder vad som är ett ”varaktigt ägande” av ett företag i välfärdssektorn).

– Löfven har också gått med på att inte göra ingrepp i borgarnas och miljöpartiets tidigare överenskommelser om arbetskraftsinvandring. Vad detta betyder för vallöftet att ”skapa ordning på arbetsmarknaden”, inklusive att riva upp Lex Laval och införa juridiskt bindande krav på arbetserbjudanden för att komma åt oseriösa företag som utnyttjar arbetare och dumpar löner och villkor, återstår att se.

– Beträffande arbetsrättsliga frågor ser det allt annat än ljust ut. Löfven och socialdemokraterna har talat mycket lite om arbetsrätt under valrörelsen. Det enda han talat om har handlat om att införa en klausul i LAS som förbjuder staplandet av olika tidsbegränsade anställningsformer. Andra socialdemokratiska krav, som t.ex. det som handlar om att föra in en paragraf som uttryckligen förbjuder företag att använda bemanningsföretag för ett stadigvarande behov av arbetskraft har inte drivits aktivt.

Med tanke på att Löfven redan långt tidigare lovat att inte riva upp något av de tidigare genomförda jobbskatteavdragen kan vi inte heller förvänta oss särskilt mycket omfördelningspolitik. Frågan är om han ens kan få majoritet för återinförandet av krogsmomsen, höjda arbetsgivaravgifter, eller för satsningar på finansierade praktikjobb för unga, vilket varit de frågor som dominerat den i övrigt rätt andefattiga debatten om att skapa fler jobb. I samtliga dessa frågor är det troligare att SD röstar med borgarna. Svåra budgetförhandlingar väntar.

Socialdemokratisk uppslutning bakom Löfvens förhandlingsstrategi
Många socialdemokrater gör i nuläget gemensam sak med LO-toppen och väljer att visa förtroende för Löfvens förhandlingsstrategi, som går ut på att bryta upp blockpolitiken och samarbeta med fler borgerliga partier. Det finns dock en tydlig skillnad i motiv.

Den socialdemokratiska högern tycker att det är positivt eftersom det säkrar att den sedan länge genomförde omställningen av den socialdemokratiska politiken i riktning mot liberalism fortsätter att försvaras och förvaltas, samtidigt som partiet blir mindre beroende av stödet från vänsterpartiet. Löfven, som själv formats i den antikommunistiska fackliga traditionen som varit förhärskande inom inte minst IF Metall där han tidigare var ordförande, torde själv kunna räknas till den strömningen. S-högern får i nuläget kraftigt stöd från stora delar av den samlade borgerligheten i bred mening. Både företrädare för Svenskt Näringsliv och ledarskribenter på de stora dagstidningarna hejar på, och uttrycker sig positivt om den så kompromissvänlige Löfven. DN:s redaktör Alexander Wolodarskijs söndagskrönika är det senaste i en rad exempel.

Den socialdemokratiska vänstern tycker också överlag att Löfvens manövrerande är positivt eftersom de när en förhoppning om att hans utestängande av vänsterpartiet i själva verket handlar om att stärka socialdemokratins möjligheter att samarbeta med vänstern där det räknas – i de kommande budgetförhandlingarna. Liksom delar av vänsterpartiet hoppas vänstersossarna att (v) på detta vis får en starkare ställning som vänsteropposition i förhållande till kommande svåra förhandlingar. Den socialdemokratiska vänsterns kanske starkaste argument handlar alltså om att vi måste acceptera realiteten, vilket är det nuvarande svaga utgångsläget för (s). Undantaget är Daniel Suhonen och dom övriga på tankesmedjan Katalys, som i en insiktsfull artikel på DN Debatt uppmanat Löfven att byta politik.

Risk för att situationen stärker SD
Argumentet från de vänstersocialdemokrater som sluter upp bakom Löfven kan ifrågasättas: Det baserar sig på förhoppningar om Löfven och socialdemokratins politiska förmåga som sannolikt kommer att komma på skam. Om Löfven lyckas med målet att bilda en regering med miljöpartiet som baserar sig på stöd från borgerliga partier så kommer det med största sannolikt att resultera en ministär som gör relativt lite för att på allvar vända utvecklingen mot ökade klassklyftor och växande ojämlikhet. Och som så många gånger förr kommer det att vara arbetarklassen och den fackliga rörelsen som får se sina krav stå tillbaka.

Om man lyckas stänga ute SD från inflytande, så finns också risken för att motsatt effekt. Problemet är att partier som SD tjänar på att politikens centrala krafter söker sig till mittfältet. Om priset för att stänga ute SD i fyra år till är att partiet får 20% i nästa val, och att socialdemokratin kollapsar i väljarstöd, är det då värt det? Det finns liten anledning att tro att samma utveckling som vi sett i flera andra europeiska länder där socialdemokratin sökt blocköverskridande samarbete för att stoppa fascism/högerpopulism inte skulle kunna inträffa här. Att stödet bland LO:s medlemmar för en s+mp-regering är mycket lågt redan i utgångsläget talar inte heller för att det blocköverskridande receptet kommer att funka.

Vänsterpartiets misslyckande och uppgift
Ett stort ansvar för att bygga en opposition ligger på vänstern. Dessvärre är det uppenbart att mitt eget parti i valrörelsen misslyckats ordentligt med att bli den starka vänsteropposition vi såväl behöver. Bara 5,7% av väljarstödet visar att den strategi som partiet slagit in på inför valrörelsen, som tydligen varit en av de bästa partiet genomfört på länge i fråga om aktivitet, inte fungerat. Att SD åtnjuter ett större förtroende än vänsterpartiet bland LO-medlemmar (11-13%, att jämföra med 10% för vänsterpartiet) är också ett tecken på detta.

Vad är det då som är fel i strategin? Det finns nog flera svar på detta. Själv tror jag att mycket går tillbaka till den politiska fråga som på förra kongressen överskuggades av den debatt som raserade mellan dem som ville fokusera på en huvudfråga (vinster i välfärden) och dem som ville att vänsterpartiet skulle driva flera frågor i valrörelsen (6 timmars arbetsdag mm). I slutändan har linjen att välja en central fråga där man lägger merparten av krutet antagligen inte varit fel: Partiet har spelat en viktig roll i debatten om vinsterna i välfärden. Felet har snarare varit den underliggande strategin, som kan sammanfattas med att Sjöstedt – med undantag för frågan om vinsterna i välfärden – tämligen systematiskt begränsat sig till att driva frågor som inte öppnar upp en konfliktyta i förhållande till Löfven.

Detta tror jag har varit strategiskt fel: Det är tydligt att SD delvis gått fram så starkt för att de utgör en rätt aggressiv och väl profilerad opposition mot vad som uppfattas ett politiskt etablissemang där de interna skillnaderna inom detta block i verkligheten framstår som små. Grunden för att SD:s oppositionsroll vinner i stöd utgörs bl.a. av den känsla av frustration som många känner inför den allt otryggare samhällsutvecklingen. Jag tror att (v) kunde ha vunnit en hel del på att utgöra en självständigare och mer aggressiv opposition genom att tydligare konkurrera på den planhalvan, som SD nu ofta fick ha för sig själv.

Hur kom då detta till uttryck? Ta arbetsrättsliga frågor t.ex. I ingen av de centrala valdebatterna jag tittade på valde Sjöstedt att driva vänsterpartiets krav på förstärkt arbetsrätt. Undantaget var kravet på att stoppa arbetsgivarnas möjlighet att stapla olika tidsbegränsade anställningsformer på varandra, för övrigt det enda arbetsrättsliga krav Löfven velat yttra sig om. Jag såg honom t.ex. aldrig föra fram eller presentera de krav på facklig vetorätt mot bemanningsföretag, på en begränsning av övertidstaket, på avskaffandet av ”mertidsbegreppet” i lagstiftningen om övertid, på stärkandet av dygnsvilan i arbetstidslagstiftningen eller ett antal andra krav som partiet står bakom. Dessa borde drivas aktivt och populariseras för att stärka partiets ställning i den fackliga rörelsen, för att pressa Löfven från vänster och för att öka stödet inom arbetarklassen. Ytterligare ett exempel på den passiva roll partiet intagit i debatten om arbetsförhållanden är frågan om 6 timmars-dagen. Den ville Sjöstedt uppenbarligen inte prata om – trots att kongressen beslutade att detta skulle vara en profilfråga. Inte ens när Jan Björklund angrep partiets ställningstagande för arbetstidsförkortning i den avslutande partiledardebatten tog han chansen.

I frågan om kollektivavtalen borde Sjöstedt ha varit betydligt konkretare: Han borde ha argumenterat för den socialdemokratiska politik Löfven själv struntade att prata om: om vänsterpartiets stöd för att riva upp Lex Laval (vilket borde ha gjorts till en prioriterad åtgärd), och om stödet för att skapa juridiska förutsättningar för att kräva ut ansvar från oseriösa företag som importerar arbetskraft. Vänsterpartiet borde också ha pressat Löfven från vänster och drivit frågan om att införa krav på kollektivavtal vid upphandlingar.

Vänsterpartiet misslyckades därför att påverka den oerhört utslätade debatten om jobben. Nu kom den istället att handla om ett ensidigt fokus på att skapa flera jobb, och då främst i frågor som den om arbetsgivaravgifter och behovet av fler praktikplatser (s.k. trainee-jobb, i sig ingen dålig idé). Den stora frågan om arbetsförhållanden, arbetsmiljö och om våra möjligheter att påverka vår arbetssituation, eller för den delen den akuta frågan om växande otrygghet, och om löne- och villkorsdumpning, om allt detta var det i princip väldigt tyst. Och detta i en situation när otrygghet och utslitning på jobbet är en explosiv och central fråga som beror stora arbetargrupper (inte bara de inom LO). Även här var SD inte sena att ta plats och utnyttja avsaknaden av diskussion.

Apropå de frågor som SD profilerar sig i så tror jag också att v hade tjänat på att ha tydligare integrationspolitisk profil. Det hade t.ex. varit bra om Sjöstedt och partiet drivit partiets krav om att även borgerliga kommuner som Vellinge och Danderyd måste ta ansvar när det kommer till flyktingmottagande hårdare. Det hade kunnat vara effektivt inte minst i förhållande till SD, som säger sig vilja driva en mer ”ansvarsfylld invandringspolitik”, men som givetvis försvarar överklasskommuners möjlighet att vägra ta ansvar i en situation där andra kommuner (likt Södertälje) tar på sig ett mycket stort sådant.

Vilken väg framöver?
Många vänsterpartister jag pratat med är i nuläget inte alls så missnöjda som Jonas Sjöstedt ger intryck av att vara med att partiet stängts ute från regeringen. Vi vet vad som hänt i andra länder där systerpartierna tagit regeringsansvar, och vi vet att även en rödgrön regeringskonstellation skulle riskera att inte kunna få igenom särskilt mycket av progressiv vänsterpolitik.

Problemet är att vänsterpartiet inte blir en trovärdig opposition per automatik. Och bara för att vi har drivit frågan om vinststopp i välfärden med kraft, och sagt nej till att sätta oss i en regering med borgerliga partier, betyder det inte att vi per automatik har ett starkt förhandlingsläge mot Löfven. Om vänsterpartiet ska bli den opposition vi behöver krävs det nog att vi samlar oss och tar ett seriöst grepp om frågan hur ska vi kunna bygga en verklig vänsteropposition med stark förankring i arbetarklassen och det som återstår av arbetarrörelsen i det här landet. I det arbetet tror jag att partiet har mycket att vinna på att börja öppna upp sina diskussioner och bjuda in den radikala vänstern i bredare bemärkelse för att berika debatten om vad vi behöver för strategi för att kunna få till stånd ett verkligt systemskifte.

GUNNAR WESTIN

Gillade du artikeln? Dela gärna!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

OBS! Du ansvarar själv för innehållet i dina kommentarer. Dubbelpostningar, reklam, brott mot svensk lag, rasism, sexism, homofobi, våldsromantik och liknande är inte tillåtet. När du klickar i rutan godkänner du att dina uppgifter hanteras av oss i enlighet med vår integritetspolicy.

Relaterat

Ett icke-svar på mina frågor om hur Jämställdhetsmyndigheten definierat Rysslands samhällssystem

Min första reaktion när jag läste svaret från chefsjuristen på Jämställdhetsmyndigheten var att detta måste vara ett misslyckat skämt. Men det var nog värre än så. Det var nog allvarligt menat. Jag hade skrivit ett öppet brev till myndigheten redan den 7/1 2024 och bl.a. ställt några frågor angående myndighetens beställning av en utredning om […]

Gillade du artikeln? Dela gärna!

Öppet brev angående anklagelser mot KFF och SFR

Jämställdhetsmyndigheten tycks ha en bristande förmåga inom områden som argumentationsanalys, textanalys och logik. Ett lösryckt uttalande i en fråga tas som bevis/indikation för att Sveriges Fredsråd (SFR) har en icke godkänd åsikt i en annan fråga. Inlägget, som innehåller det citat som använts som avgörande argument för att beskriva SFR:s syn, handlade inte om Rysslands […]

Gillade du artikeln? Dela gärna!

Denna webbplats använder kakor. Genom att acceptera så godkänner du användningen av kakor.  Läs mer