Det har varit många rubriker om Alice Bah Kuhnke i sociala medier på senare tid. Utan att ge mig in i debatten om huruvida den mediala uppmärksamheten kring den nya kulturministern är berättigad eller inte, vill jag lyfta fram en sak som verkar ha gått de allra flesta förbi: Nämligen den att den socialdemokratiska näringsministern Mikael Damberg tillsammans med 13 andra EU-ministrar skrivit under på ett upprop som kräver att klausulen ISDS måste finnas med i EU:s nya handelsavtal med USA (det s.k. TTIP-avtalet).

Uppropet, undertecknat av representanter för 14 medlemsstater, skickades till EU-kommisionens ordförande Jean-Claude Junker och den tillträdande handelskommissionären Cecilia Malmström tisdagen 21 oktober, och syftade till att pressa framför allt Junker till att acceptera ISDS (Malmström är sedan tidigare en förespråkare). Det fick effekt – Junker backade och tycks nu inte motsätta sig klausulen.  

Precis som Arbetets Martin Klepke konstaterar i veckans upplaga står näringsministerns agerande i strid med regeringsdeklarationen, som slår fast att ”Handelsavtal ska respektera demokratiskt fattade beslut”. ISDS är nämligen den klausul som, inom det nya TTIP-avtalet, ska ge företagen långtgående makt att stämma stater som på något sätt hotar företagens ekonomiska intressen. 

ISDS-klausulen finns redan i ett stort antal bilaterala handelsavtal mellan olika stater, och därför finns en del erfarenhet av klausulens konsekvenser. Den har t.ex. gett den amerikanska cigarettillverkaren Phillip Morris möjlighet att kräva kompensation av Australiens regering, efter att denna beslutat att bilder som visar hur kroppens organ påverkas av rökning ska finnas på alla cigarettpaket. Ett annat exempel är det svenska bolaget Vattenfall, som lyckats kräva skadestånd av Tyskland, för beslutet att fasa ut kärnkraften i landet (Vattenfall äger flera kärnkraftverk i Tyskland).

Varför undertecknar en socialdemokratisk minister ett upprop till stöd för en klausul som riskerar att ytterligare bidra till att flytta makten till marknaden och storföretagen på politiska beslutsfattares bekostnad? Avtalet har fåt kritik på en rad olika punkter och dess värde är starkt ifrågasatt. Bl.a. hävdas det att avtalet kan leda till färre jobb i EU. Oavsett svaret på den frågan är Dambergs agerande en smärre skandal som borde leda till högljudda protester från fackföreningar och andra representanter för arbetare och vanliga medborgare. Och, kan man tycka, till en våg av kritisk mediegranskning som ställer såväl Damberg som statsministern mot väggen och tvingar regeringen att ta ansvar för denna nyliberala politik.

GUNNAR WESTIN