Visstidsanställningarna fortsätter att öka, och är nu nästan uppe på samma nivå som rekordåret 2007, innan finanskrisen och den efterföljande vågen av massuppsägningar bidrog till att dra ned siffrorna. Enligt LO:s rapport är idag 618 200 arbetare och tjänstemän, eller sammalagt 15% av arbetskraften anställd på olika former av visstidskontrakt.

LO:s rapport visar också att vissa grupper drabbas värre än andra. Bland oss arbetare är 20%, eller var femte, visstidsanställda. Av kvinnorna i samma grupp handlar det om var fjärde. Och bland de unga arbetarna (ålder 16-24) är hela 52% visstidsanställda.

8 av 10 visstidsanställda vill ha en trygg anställning.

Som fackligt aktiv brevbärare i Posten möter jag många unga med visstidsanställningar. Jag har träffat någon enstaka som trivs med situationen, då oftast för att flexibiliteten passar bra i förhållande till någon annan huvudsysselsättning. Men det rör sig om undantag. Även bland dem som känner stor osäkerhet inför ”livsvalet brevbärare” är min erfarenhet ändå att de allra flesta vill ha en fast anställning.

Det är inte så konstigt. Det är bättre att vara trygg än otrygg. Bättre att själv få bestämma när man vill byta jobb än att arbetsgivaren bestämmer det ensidigt. Bättre att veta att man har en inkomst även nästa månad. Bättre att kunna planera semestern än att inte kunna det. Att få lika bra lön som sina arbetskamrater är också bättre. Att få del av samma anställningsförmåner och av samma förmånliga kollektivavtal. För kollektivavtalen medger nästan alltid sämre villkor för visstidarna. 

Det är inte konstigt att arbetsgivarnas utnyttjande av visstidarna forsätter att öka. De är billigare, lättare att göra sig av med, fogligare eftersom de är rädda för att bli av med jobbet. Anställs tillräckligt många av dem så lyckas man ofta försvaga den lokala fackklubben, om nu någon sådan existerar.

Otryggheten skadar den enskilde. Skadar kollektivet. Stärker arbetsgivarens makt.

Jonas Milton från Almega har kommenterade LO-rapporten ungefär så här: Det är bra och naturligt med en högre grad visstidsanställda, det möjliggör flexibilitet, och dessutom blir många visstidare fast anställda.

Det första argumentet finns egentligen inte så mycket att säga om. Företagen, särskilt dom som vill tjäna sina pengar på att pressa personalkostnader, gillar s.k. flexibilitet. Denna flexibilitet är rent av en konkurrensfördel. Det är ”naturligt” betraktat utifrån kapitalets intressen att eftersträva detta på en marknad där otryggheten används för att pressa priset.

Det sista argumentet känns lite sisådär. Leder visstidsanställningarna till fler tillsvidareanställningar? På dom arbetsplatser jag arbetar med har 8 visstidare fått sina anställningar omvandlade till tillsvidareanställningar det senaste året. 6 av dom med fackets hjälp efter att arbetsgivaren slarvat med anställningskontrakten. Ytterligare ett par för att visstidskontrakten löpt över den s.k. 2-årsgränsen. LAS-regler om företrädesrätt skyddade fackliga medlemmar som fick förtur till jobben, så att arbetsgivaren inte med samma självklarhet kunde byta ut den som närmat sig 2 år mot någon ny. Alltså: facket, med hjälp av lagen, tvingade arbetsgivaren att ge visstidarna tillsvidareanställningar. 

Nu händer det så klart att arbetsgivare fastanställer. Särskilt när det handlar om någon anställd som de verkligen inte vill förlora. Men när man dessutom betänker att Almega (tillsammans med andra arbetsgivarorganisationer) vill bevara arbetsgivarnas möjligheter att stapla vikariat och visstider på varandra, och att man vill utöka möjligheten att visstidsanställa till 3 år (och säkert ännu längre) så klingar argumentet ännu mer falskt. 

Men det är klart, det låter ju inte bra PR-mässigt att försvara en anställningsform som den stora majoriteten inte vill ha enbart med argument om hur bra det är för arbetsgivaren.

Jag tror att det finns stor potential för ett större genomslag för frågan om att bekämpa otryggheten. Opinionsstödet för SEKO:s tågstrejk i somras visade att breda skikt i samhället sluter upp bakom det som för många uppfattas som en självklarhet – rätten till en trygg anställning.

Frågan är bara hur vi ska få arbetarrörelsen att verkligen kämpa för att vända situationen på arbetsmarknaden i rätt riktning. Att bara kräva en lagändring som stoppar arbetsgivarens möjligheter att stapla lösa anställningsformer på varandra är en defensiv hållning, och kommer inte att på allvar vända trenden. Att avskaffa visstidsanställningarna överhuvudtaget – och varför inte ge facket vetorätt över inhyrning av bemanningsanställda när vi ändå är igång – det vore mer i linje med att ta tjuren vid hornen.

GUNNAR WESTIN