Rött Forum, arrangerat av Socialistiska Partiet på ABF i Stockholm den gångna helgen, var en klar framgång på flera plan. Först och främst var uppslutningen bra. Forumet såg en bra uppslutning från flera vänstergrupper. Både den trotskistiska vänsterns olika grupper och aktivister från den autonoma rörelsen deltog aktivt. Många var också vänsterpartisterna, vilket Jonas Sjöstedts närvaro också säkert bidrog till. Ej ännu organiserade hördes också i diskussionerna. Under invigningsmötet trängdes omkring 400 personer och fyllde Z-salen till sista plats. Stämningen gick nästan att ta på när Antonis Ntavanelos från Syriza talade på Skype-länk.

Även under lördagens möten var uppslutningen god, med välbesökta möten och säkerligen ett par hundra deltagare som deltog under hela dagen.

Att det fanns ett sug efter diskussioner och att den inkluderande metoden med smågruppsdiskussioner upplevdes som positiv av många deltagare rådde det ingen tvekan om. Och de allra flesta jag pratade med talade om forumet som en succé. Under det avslutande mötet, där dom närvarande fyllde Katasalen till bredden (vilket snabbt ledde till syrebrist!) var stämningen också påtagligt entusiastisk.

Hur ser då förutsättningarna för fördjupat samarbete mellan olika delar av den radikala vänsternut? Att det egentligen inte finns någon större kontrovers i viktiga politiska strategiska frågor märktes i diskussionerna. Nu hade inte alla läst de texter som låg till grund för diskussionerna, men perspektiven i dessa kritiserades på sin höjd för att vara lite för allmänna, eller för viss ensidighet, med behov av kompletteringar. Helt klart verkar det finnas en relativt bred samsyn om de strategiskt viktiga frågorna, åtminstone på ett övergripande plan.

Elefanten i rummet och realiteterna
Samtidigt var det rätt tydligt att framförallt en diskussion saknades, nämligen den om hur radikala vänsterkrafter kan stärka samarbetet för fortsatt och fördjupat samarbete här och nu. Trots närvaron från flera framgångsrika partier i Europa vars framgångar understryker betydelsen av nya politiska samarbetsformer var det ingen av de organiserade krafterna på plats som lade fram några konkreta förslag för hur Rött Forum ska ta nästa steg. Ett möte för att åtminstone diskutera olika idéer och perspektiv på frågan hade säkert kunnat bli intressant.

Att diskussionen uteblev, eller kanske snarare inte fördes uttryckligt, har nog sina skäl. I diskussionens kärna finns den som rör frågan om ett nytt vänsterparti även i det här landet. Det är rätt givet att det inte går att rakt av översätta de strategier som tillämpats i länder som Grekland, Spanien eller Danmark utan hänsyn till den nuvarande situationen. Det är t.ex. ett faktum att klasskampen befinner sig på en fortsatt mycket låg nivå, och frånvaron av sociala rörelser som mobiliserar innebär en hämsko även på den svenska vänsterns utveckling.

Vänsterpartiet
Det är inte heller så att fältet ligger helt öppet för bildandet av t.ex. ett nytt radikalt vänsterparti. Det existerande Vänsterpartiet är en realitet, och många aktivister ser med rätta vikten av att arbeta för att radikalisera partiet. Hur gör man det på bästa sätt? Att bilda ett nytt parti utan att ta en strid om vänsterpartiets riktning kan resultera i onödig sekterism. Det vet många aktivister i de mindre vänstergrupperna, och det finns också en diskussion här och var som handlar om vikten av att arbeta mer aktivt närmare, eller t.o.m. inom vänsterpartiet för att åstadkomma detta.

Samtidigt finns en utbredd och ofta helt berättigad kritik mot vänsterpartiets ensidiga och snäva parlamentarism. Partiet anklagas av många för att ha en alldeles för svag oppositionspolitik, för att sakna strategi, för att agera alldeles för opportunistiskt. Partiet är, trots sina 18 000 medlemmar, långt ifrån så välförankrat och respekterat i de utomparlamentariska motståndet som ett radikalt vänsterparti borde vara. Att bildandet av ett radikalare parti kan vara ett sätt att ta sig an problemet visar också det danska exemplet, där Enhetslistan i Köpenhamn numera är större än både Socialistisk Folkeparti och Socialdemokraterna.

Vikten av den autonoma rörelsen
Vid sidan om de radikala vänsterkrafterna av ”partibyggarsort” är det rätt uppenbart att den autonoma vänstern på ett eller annat sätt också måste vara delaktig i förnyelsearbetet om en ny radikal vänster ska kunna nå framgång. Den autonoma rörelsen har mobiliseringsförmåga, och står för ett praktiskt basarbete som den övriga vänstern ofta saknar.

Att det var den mest politiskt dynamiska av de autonoma organisationerna, Förbundet Allt Åt Alla, som på Rött Forum tog initiativet till svensk delaktighet i den stora internationella mobilisering till Frankfurt 18 mars (där den tyska vänstern med stöd av bl.a. Syriza och Podemos planerar att försöka blockera invigningen av ECB:s nya huvudkontor) är inte heller en tillfällighet.

I FAÅA finns – det är åtminstone mitt intryck – en levande marxistisk diskussion som också ser vikten av en internationalistisk orientering. Också i denna organisation, som gått framåt starkt i medlemsutveckling det senaste året, tycks det för övrigt pågå en viktig debatt/diskussion om vilken roll rörelsen ska spela på ett strategiskt plan. På en nystartad blogg, Samtalat, har flera tänkvärda inlägg publicerats med tydliga beröringspunkter med frågan om hur radikala vänsterkrafter ska kunna arbeta mer framgångsrikt. Förslag om att utveckla ett arbete som är inriktat på en mycket högre grad av kommunikation inom rörelsen för att främja utvecklingen av strategiska och taktiska ställningstaganden är i det sammanhanget att betrakta som extremt positiva.

Nästa steg?
Förutom den goda andan på Rött Forum finns det alltså en del tecken på att förutsättningarna för en bredare radikal vänster där olika delar kan börja berika varandra sakta med säkert håller på att växa fram. Även om det är en diskussion som i nuläget förs i korridorerna och inom organisationerna snarare än i organiserad öppen form. Det krävs antagligen mer konkretion och utveckling av den nuvarande diskussionen också i olika organisationers interna forum innan något djärvare politiskt enhetsinitiativ kan tas. Samtidigt finns alltid en risk att utvecklingsprocesser riskerar att bromsas och progressiv korsbefruktning mellan vänsterns olika delar uteblir. Det krävs i slutändan konkreta förslag på hur ett sådant arbete kan utvecklas.

Så vad borde göras nu, för att bollen ska försättas rullning?

Aktivister från olika organisationer (och intresserade oorganiserade) borde fortsätta diskutera frågorna om hur den radikala vänstern ska kunna bli en mycket starkare kraft, och den diskussionen borde föras i gemensamma forum. Det kan göras genom initiativ till fler gemensamma möten och träffpunkter, liknande Rött Forum men även i mindre men kanske mer återkommande former för att skapa kontinuitet.

Vilken diskussion är det vi behöver ha? Diskussionen om vänsterförnyelse är i huvudsak en praktisk fråga, även om den måste utgå från strategiska och politiska överväganden. Vad behöver sägas i nuläget? Vad behöver göras? Vart vill vi någonstans? Och utifrån en diskussion om sådana frågor: Hur skapar vi gemensamma samarbetsprojekt där vi flyttar fram våra gemensamma positioner? Hur finner vi vägar och kanaler till att höja våra röster i olika frågor gemensamt? Hur ser vi till att kommunikationen mellan den radikala vänsterns olika delar ökar? Och, vid behov, hur arbetar vi för att skapa en kamratlig organisationsöverskridande kultur?

Vikten av praktiskt samarbete
Samtidigt är det lika viktigt att försök att stärka samarbetet mellan radikala vänsterkrafter går hand i hand med att gemensamt nå ut med våra idéer i handling. Och i gemensam praktik. Kan vi upprätta och använda fler gemensamma kanaler för att bättre bilda opinion? Kan vi dra nytta av varandras redan existerande kanaler/tidningar/hemsidor/twitterkonton etc? Och i vilka former kan vi upprätta ett mer långsiktigt praktiskt samarbete där vi kan ingripa mer i kampen? Kampanjer liknande Folkkampanjen för Gemensam Välfärd borde i ännu högre grad än idag kunna tjäna som samarbetsstrukturer för den radikala vänsterns olika delar. Genom gemensamma aktioner och interventioner kan vi börja slå tillsammans mer enat – och mer återkommande – mot den gemensamma fienden.

En brådskande uppgift
En sak borde stå klar för alla som vill se en betydligt starkare radikal vänster: Vi har inte all tid i världen. En snabb kontextbedömning visar hur akut frågan själva verket är. Samtidigt som världsordningen fortsätter att skakas av krig och klimatkriser växer högerreaktionen i många länder – så även här i form av SD. Samtidigt håller s- och mp-regeringen som bäst (!) på och förbereder en utförsäljning av välfärdskampen till förmån för samarbete med något av de borgerliga s.k. mittenpartierna. Den sittande regeringen kommer sannolikt att föra en allt annat än radikal politik, nu när Magdalena Andersson proklamerat att ”ladorna står tomma”. Fackföreningarna fortsätter att vara oroväckande passiva och Vänsterpartiet fortsätter att utgöra en på tok för svag opposition. Och så vidare. Vi måste alltså börja ta tjuren i hornen. Att den radikala vänstern samlar sig för att med mycket högre stämma tala med gemensam röst om vad den – vad vi – vill, är en fråga som alla aktivister i alla organisationer borde förhålla sig till. Så låt diskussionen fortsätta och spridas!