Stopp för avtalet med Saudiarabien: Löfven och Wallström till reträtt
Det militära avtalet med den Saudiarabiska diktaturen har sagts upp, vilket så klart är något alla progressiva krafter måste välkomna. Även om flera av staterna i regionen som står under inflytande från den regionala stormakten nu stämt in i kritiken från det saudiska kungahuset (inklusive Palestina) innebär uppsägandet av avtalet ändå en markering och åtminstone ett litet stöd för progressiva krafter som vill störta diktaturerna i regionen. Gott så.
Handlingen kan dock knappast av någon nykter betraktare tas som ett utslag av progressivitet från den socialdemokratiska ledningen. Löfven har tidigare uttryckt sig på ett sätt som snarast gått att tolka som ett stöd för fortsatt vapenhandel och svävat på målet i fråga om huruvida Saudiarabien är en diktatur. Näringsminister Mikael Damberg, som nyligen reste till Saudiarabien för att hedra den bortgångne kung Abdulla, har i likhet med de högst tvivelaktiga 31 näringslivföreträdarna (som gick ut och försvarade avtalet i en uppmärksammad artikel i DN) argumenterat för att fortsatt (vapen)handel med Saudiarabien handlar om att främja demokrati.
Att det handlade om att den socialdemokratiska ledningen kände sig tvingade att böja sig inför trycket från opinionen var utrikesminister Margot Wallström för övrigt helt ärlig med i en intervju med DN:
– ”Vi vägde ihop hela den politiska situationen. Vi har sett att trycket har växt och vi kunde se att det inte fanns en majoritet för att behålla det. Det blev ett allt högre medietryck där detta blev en följetong varje dag i media och där det blev omöjligt att föra en nyanserad debatt om avtalet. Och det blev en symbol för vad vi står för som regering, det som handlar om demokratisk utveckling, jämställdhet och kvinnors rättigheter (…) [d]et blev omöjligt att behålla det.”
Att hotet av en regeringskris spelade in står rätt så klart. Miljöpartiet, som i övrigt inte lyckats påverka regeringens politik nämnvärt, har genom sin hållning vunnit en framgång. Sedan är det ju klädsamt att Wallström (i samma intervju) ändå tycker att beslutet känns rätt och skönt, eftersom det tillåter henne att ge uttryck för vad en förmodat stor majoritet av svenska folket tycker.
Miljöpartiets hot om regeringskris visar för övrigt att ett konsekvent uppträdande i förhållande till vissa hjärtefrågor, snarare än det sedvanliga pragmatiska schakrandet, kan bära frukt. Det är för övrigt något som Vänsterpartiet borde ta fasta på inför kommande debatter om hur välfärden ska räddas från riskkapitalbolag och roffarkapitalister. Om vänstern lyckas nyttja sin vågmästarroll och pressa regeringen att hamna rätt även i den frågan återstår att se. Hur som helst torde ledande socialdemokrater, likt Wallström, kunna förlika sig med tanken på att få göra sig till företrädare för folkmajoritetens vilja även i frågan om att få en fungerande välfärd fri från profitjakt (oavsett hur mycket det är värt).
GUNNAR WESTIN