Kolumn

2020-04-07

Svenska staten finansierar myndigheter som Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) och Säkerhetspolisen (SÄPO) som analyserar säkerhetsrelaterade frågor. Även Myndigheten för Samhällsskydd och beredskap gör en del analyser på det området. De är alla politiskt styrda och lyder under Regeringen som ger direktiv i form av bl.a. regleringsbrev och som tillsätter och avsätter Generaldirektörerna.

De säkerhetspolitiska analyser som görs är färgade av de utgångspunkter som ges av Regeringen eller Riksdag. Det är på förhand fastställt vilka som ska ses som fiender och vilka som ska ses som vänner på den internationella arenan.

Myndigheterna tenderar att leta efter fel och brister hos fienderna och ignorerar sådant hos vännerna. Detta ger en falsk bild av verkligheten och därmed ett dåligt underlag för politiska beslut om svensk säkerhet.

FOI har inte klarat ut att USA och dess allierades krigande i Afghanistan, Irak, Libyen, och Syrien är folkrättsbrott. FOI har inte gjort någon analys av USA:s omfattande program för avrättning av personer i andra länder med hjälp av drönare. FOI har inte gjort någon analys av USA och EU:s sanktionspolitik och dess bristande stöd i FN-stadgan.

FOI har däremot flera gånger markerat tydligt mot Rysslands agerande på Krim och i Östra Ukraina trots att detta är mycket mindre insatser med oerhört mycket färre dödade. Rysslands insatser i Syrien kritiseras, men de har folkrättsligt stöd eftersom de bidrar till Syriens självförsvar mot attacker från andra länder.

Ryssland och Kina ses tämligen genomgående som problem eller hot. USA och allierade beskrivs, om de ens nämns, i mer uppskattande eller överslätande ordalag. Det gäller såväl FOI som SÄPO.

Vad är orsak och verkan eller är det flera olika organisationer som ömsesidigt påverkar varandra. Tjänstemän tar fram underlag som politiker använder för att slå fast en politisk linje vilket sedan är styrande för vad tjänstemän får eller vill presentera. Det kanske börjar med en bestämd vilja att vara i samma läger som USA eller annorlunda uttryckt värnande om ”den transatlantiska länken”. Hur det än förhåller sig med orsakssambanden är det ett system som bekräftar sig självt.

Ett exempel på politiska signaler som kan ha påverkat myndigheterna är Försvarsminister Peter Hultqvists tal i USA 2017. Det är nog det mest ensidiga tal som en svensk minister hållit de senaste decennierna när det gäller uppslutning bakom USA. Likheterna med de svagheter som finns i FOI:s analyser är slående.

SÄPO, som också sysslar med säkerhetsrelaterade analyser, har i flera årsrapporter presenterat slutsatser som väsentligen liknar dem som FOI presenterat. Skillnaden är att SÄPO inte anger bevis/källor som de bygger på vilket innebär att dess slutsatser är svårare att granska. Det finns goda skäl att misstänka att SÄPO är lika ensidiga i sitt sätt att analysera, som en följd av politisk styrning eller ideologisk blockering, som FOI. Trovärdigheten blir därefter. SÄPO tar t.ex. förekomst av artiklar i rysk press som är kritiska mot Sverige som bevis för, eller tecken på, att Ryssland försökt påverka svensk politik. SÄPO har inte dragit motsvarande slutsats om Tyskland, Danmark, Storbritannien, USA och flera andra länder, trots att liknande kritik framförts i dessa länders medier. Beror det på bristande förståelse av hur vår omvärld fungerar eller ovilja att leta efter fel i andra länder än Ryssland?

SÄPO kritiserar Ryssland, men nämner inte det intima samarbetet mellan Försvarets Radioanstalt (FRA) och USA:s National Security Agency (NSA) eller svensk signalspaning nära Rysslands Östersjökust. Jag tar för givet att ett stort antal länder spionerar på andra länder. SÄPO lyfter fram spionage från Ryssland och Kina, men nämner bara i allmänna ordalag att ett femtontal länder har underrättelseofficerare i Sverige. En del av dem behöver inte anstränga sig. De behöver väl bara fråga lämpliga högre tjänstemän, eller? USA, Sverige och ett flertal andra länder har en policy för psyops-operationer och även särskilda organisationer för sådana insatser. Varför tas inte sådant, som kan ge en mer balanserad bild, upp i SÄPO:s årsrapporter?

Systemet för säkerhetspolitiska analyser i Sverige lider uppenbarligen av systemfel. En viss säkerhetsmässig bild av omvärlden finns som en startpunkt. Fiender och vänner har definierats. Politiker och tjänstemän söker sedan argument som stöder denna förutbestämda omvärldsbild. Dåliga sidor hos fiender lyfts fram och övertolkas. Militära angrepp på andra länder begångna av vännerna och andra negativa aspekter ignoreras. Resultatet blir att den ursprungliga bilden bekräftas. Beställaren får det som efterfrågats. När analysen utnyttjas för politiska beslut kan det däremot leda till stor fara för Sveriges säkerhet.