Jag har tidigare visat att FOI:s analyser är ensidiga och fulla av förutbestämda ståndpunkter. ¹ Under de två första månaderna av 2022 har personer som jobbar inom den myndigheten oftare än brukligt anlitas som kommentatorer. Det har handlat om det spända läget mellan öst och väst rörande Ukraina och de ryska kraven på ömsesidiga säkerhetsgarantier och stopp för NATO:s expansion österut. Gudrun Persson är en av dem som anlitats ofta och hennes uttalanden har spridits via flera olika kanaler. På Folk och Försvars konferens i januari i år höll Persson ett svavelosande tal om konflikten. ² Anders Romelsjö gav svar på tal på Global Politics där han punkterade några av de budskap som Persson torgfört. ³

I en skrift av de två FOI-analytikerna Gudrun Persson och Jakob Hedenskog beskrivs Rysslands försvarspolitik, som naturligtvis är centralt för att förstå dagens konflikt. ⁴ Jag har valt att granska den skriften för att se hur trovärdig FOI är inom det aktuella ämnesområdet. Hur allsidig är analysen? Finns det skäl att vara så kritisk som Anders Romelsjö var i sitt inlägg?

Persson och Hedenskog (P&H) skriver att Ryssland tagit beslut på att inte följa beslut i internationella organ som strider mot den ryska konstitutionen. Det står däremot inte något om att huvudmotståndaren USA satt sin egen lag över internationell lag i decennier. På annan plats talas det om ryska ”privata militärföretag” (P&H, sid 7), men USA:s omfattande användning av sådana i t.ex. Irak tas inte upp. Detta är en skrift om Ryssland och då är det naturligt att fokus ligger på det, men om en stormakt som just i relation till en annan stormakt agerar på ett visst sätt eller använder vissa metoder är det ju intressant att klara ut om den andra stormakten agerar på liknade sätt eller värre.

P&H skriver neutralt om ”Natos intervention i Kosovo” ett ämne som i allmänhet undviks helt i dagens debatt. Det är ju svårt att försvara 78 dagars bombning, med många döda, helt utan stöd i FN:s Säkerhetsråd (P&H, sid 3). Det är tycks vara en insats som många i väst vill glömma, eller snarare vill att allmänheten ska glömma. När det gäller Rysslands betydligt mindre insats 15 år senare väljer de en allt annat än neutral formulering: ”Sedan den olagliga annekteringen av Krim 2014 och den militära aggressionen i östra Ukraina …” (P&H, sid 6). I det sammanhanget används ordet ”Euromajdan-revolutionen”. Att det var en kupp genomförd av beväpnade högerextrema som ockuperade parlamentet och myndighetsbyggnader i Kiev och där omröstningen i parlamentet inte genomfördes i enlighet med landets konstitution nämns inte. ⁵

När det gäller sådant som kan uppfattas som kritik av USA står det t.ex. ”anses”, dvs den ryska politiska ledningen anser att färgrevolutioner har organiserats av USA. Det spelar ingen roll att det finns bevis för USA:s inblandning. När det gäller sådant som inte har bevisats där Ryssland kritiseras så anges det som faktiska förhållanden. Ett exempel som nämns är beskyllningarna om rysk inblandning i USA:s presidentval 2016 (Russiagate) som på punkt efter punkt tillbakavisats. Det ”bidde inte ens en tumme” kvar. Det finns ett flertal analytiskt skarpa artiklar om Russiagate på Grayzone. (https://thegrayzone.com/)

Ett annat påstående om rysk påverkan är indirekt från ryskt agerande i t.ex. Afrika som skulle kunna påverka världsmarknadspriser på råvaror. Det är ju korrekt att en rad aktiviteter påverkar råvarupriser. Stigande råvarupriser skulle kunna resultera i nya flyktingströmmar som når EU (P&H, sid 7). När det gäller påstådd rysk påverkan på förhållanden i andra länder som påverkar råvarupriser är den potentiell. När det gäller USA:s påverkan är den reell och betydande. Det faktum att flertalet flyktingar som nått EU kommer från länder som USA och några andra västländer bombat efter år 2000, är inget som tycks vara värt att nämna..

En del av påståendena om vad Ryssland har som övergripande mål bygger delvis på spekulation eller gissning. Det påminner om Kremlologi – dvs gissningsleken i väst under det kalla kriget.

En kritik som tas upp är att Ryssland ”… begränsar den euro-atlantiska integrationen …” (P&H, sid 7) ett intressant sätt att beskriva NATO:s expansion fram till den ryska gränsen.

En liten detalj som också visar hur tendentiös skrift det handlar om är att Ben Nimmo, som citeras när det gäller rysk påverkan, beskrivs som ”Den brittiske journalisten och analytikern” (P&H, sid 9). Det vore ärligare att tala om att Ben Nimmo haft några i sammanhanget högst relevanta uppdrag. Han har varit knuten till Natohögkvarteret som ’pressofficer’ och han har arbetat för en brittisk organisation, Integrity Initiative, som avslöjats med att göra sånt som Ryssland beskyllts för. ⁶ Under senare år har han varit knuten till den ledande USA/NATO-lobbyisten Atlantic Council som arbetar för en värld ledd av USA. ⁷ Senaste ej bekräftade uppgifterna år att Nimmo slutat på Atlantic Council och nu har en ny anställning. En person som är så djupt insyltad på den ena sidan bör inte utnyttjas som källa för kritik av den andra sidan. Särskilt inte utan att tydligt klara ut vem det är.

Nu kan man ju förlåta P&H för att inte göra ingående jämförelser mellan Ryssland och USA vad avser de frågor som tas upp. I flera fall borde det dock ha gjorts eftersom det är en förutsättning för att kunna dra välunderbyggda slutsatser. Det som däremot vore ett rimligt krav är att Totalförsvarets Forskningsinstitut, FOI, som säger sig ha 850 forskare och omsätta över en miljard (2012), i andra sammanhang har gjort kvalificerade studier av hur världens största militärmakt har agerat gentemot andra länder.

Det finns ett litet fåtal FOI-studier som har haft fokus på USA:s roll i världen. En rapport med Niklas Rossbach som författare är inriktad på att visa att USA fortfarande har stor kraft att dominera globalt. ⁸

Rossbach tar upp den regelbaserade världsordningen som han anser hotad av Kina och Ryssland – inte av USA, helt i linje med försvarsministerns deklarerade inställning. Besvärande fakta utelämnas, som att USA:s vägran att underordna sig ICC tyder på att USA har svårt att ställa upp på en regelbaserad världsordning. De många brotten mot FN-stadgans våldsförbud är dock det tydligaste tecknet. USA som de senaste 20-30 åren attackerat flest andra länder beskrivs inte som ett land som ofta bryter mot folkrätten. De som idag använder termen regelbaserad världsordning syftar inte på FN-stadgan utan på en västdominerad värld vilket kan förklara dessa brister.

Oförmågan, eller snarare FOI:s uppenbara ovilja, att beskriva USA:s angrepp på ett flertal länder visas tydligt av följande. Ordet ’angrepp’ finns med i FOI-skriften av Rossbach. Det syftar inte på något av USA:s alla krig utan på Pearl Harbor och 9/11, dvs angrepp på USA inte av USA. Det kan ju tolkas som ett erkännande av att USA:s krigande efter andra världskriget inte varit för att försvara eget territorium utan att de har genomförts av andra skäl. Det visar också att USA:s krig inte har haft stöd i internationell rätt. 9/11 var inte en attack av ett annat land utan av en terrorgrupp som hade ett ursprung i de grupper av islamister som USA, Saudiarabien m.fl. länder finansierade för att lura in Sovjetunionen i krig i Afghanistan (vilket har bekräftats av Z Brzezinski). En motåtgärd var G W Bush ’krig mot terror’ som medfört en ökning av terrordåd i världen.

Jag har förgäves sökt en ordentlig analys av vilka de säkerhetspolitiska konsekvenserna är för Sverige av USA:s krig under flera decennier. Jag skickade nyligen samma fråga till två myndigheter som borde känna till om det gjorts sådana analyser, FOI och MSB, och till Försvarshögskolan som också borde veta något om sådana analyser: ”Min fråga är om er myndighet känner till om någon analys av säkerhetspolitiska konsekvenser av USA:s krigande i flera länder sedan 1998 har genomförts inom någon svensk myndighet eller av någon statlig utredning de senaste 20 åren.” Svaren var nej, nej och nej. Hur ska vi i Sverige kunna förstå världens konflikter och hur vi bör agera eller förbereda oss för svåra tider om vi bara studerar en av stormakternas internationella aktiviteter?

Kan FOI tas på allvar för dem som vill förstå världen av idag och vilka säkerhetshot som kan drabba Sverige? Finns det någon tänkande människa som satt sig in i dessa frågor som inte svarar ett tydligt NEJ på den frågan? Knappast! Det finns för övrigt goda skäl att ifrågasätta varför FOI har ’forskning’ i sitt namn.

En förklaring till att FOI letar fel i ryskt agerande och ignorerar dåliga sidor i USA:s agerande finns i de direktiv som under decennier kommit från ledande politiker som har varit ansvariga för svensk utrikes- och försvarspolitik, såsom Carl Bildt och Peter Hultqvist. Här finns en beskrivning och kritik av vad den senare deklarerade vid ett besök i USA 2017. ⁹

De säkerhetspolitiska analyser som görs är färgade av de utgångspunkter som ges av Regeringen eller Riksdag. Det är på förhand fastställt vilka som ska ses som fiender och vilka som ska ses som vänner på den internationella arenan. Svenska staten finansierar myndigheter som Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), Försvarsmakten (FM), Säkerhetspolisen (SÄPO) och Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) som analyserar säkerhetsrelaterade frågor. De är alla politiskt styrda och lyder under Regeringen som ger direktiv i form av bl.a. regleringsbrev och som tillsätter och avsätter Generaldirektörerna.

FOI har inte klarat ut att USA och dess allierades krigande i Jugoslavien (Kosovokriget), Afghanistan, Irak, Libyen, och Syrien är folkrättsbrott. FOI har inte gjort någon analys av USA:s omfattande program för avrättning av personer i andra länder med hjälp av drönare. FOI har inte gjort någon analys av USA och EU:s sanktionspolitik och dess bristande stöd i FN-stadgan. Eller kan någon hitta en sådan analys åt mig?

FOI har däremot flera gånger markerat tydligt mot Rysslands agerande på Krim och i östra Ukraina, trots att detta är mycket mindre insatser med oerhört mycket färre dödade. Rysslands insatser i Syrien kritiseras, men de har folkrättsligt stöd eftersom de bidrar till Syriens självförsvar mot attacker från andra länder. Ett antal västländer har flygbombat i Syrien utan mandat från vare sig FN:s Säkerhetsråd eller den regering som representerar Syrien i FN. Några västländer och gulfstater har dessutom finansierat stridande från andra länder.

SÄPO, som också sysslar med säkerhetsrelaterade analyser, har i flera årsrapporter presenterat slutsatser som väsentligen liknar dem som FOI presenterat. I en årsrapport från 2020 lyfte SÄPO fram spionage från Ryssland och Kina, men myndigheten missade Danmarks spionage i samarbete med USA mot svenska politiker. De tycks också leta under lampan när de borde leta där det finns intressanta saker att studera.

Systemet för säkerhetspolitiska analyser i Sverige lider uppenbarligen av systemfel. En viss säkerhetsmässig bild av omvärlden finns som en startpunkt. Fiender och vänner har definierats. Politiker och tjänstemän söker sedan argument som stöder denna förutbestämda omvärldsbild. Dåliga sidor hos fiender lyfts fram och övertolkas. Militära angrepp på andra länder begångna av vännerna och andra negativa aspekter ignoreras. Resultatet blir att den ursprungliga bilden bekräftas. Beställaren får det som efterfrågats. När analysen utnyttjas för politiska beslut kan det däremot leda till stor fara för Sveriges säkerhet.

Det är därmed en form av självbedrägeri !

Lars Drake

Referenser

1 Inbyggd ensidighet i FOI:s rapporter – Synapze

2 gudrun-persson-docent-och-forskningsledare-vid-totalforsvarets-forskningsinstitut-foi.pdf (folkochforsvar.se)

3 Ukraina och europeisk säkerhet: Kommentar till forskningsledare Gudrun Perssons föredrag på Folk och Försvars konferens. – Global Politics

4 HT 1-2020-inlaga.indd (foi.se)

5 Maidan 2014 och faktaresistens – Synapze

6 Svar angående Martin Kraghs artikel om rysk påverkansoperation – Synapze

7 Varning för USA:s påverkan på svensk debatt – Synapze

8 USA:s framtida säkerhetspolitik – på 30 års sikt” av Niklas Rossbach (FOI Memo 6784)

9 Kan en försvarsminister ha mer fel i utrikespolitiken? – Synapze