Om folkrätt, realism, propaganda, sanktioner, rasism, och censur

Det är väl bra när ett par flyger åt samma håll. Det är inte lika bra när en nation flyger åt samma håll med förtäckta ögon. Foto, L Drake.

Dagens hets

Jag har aldrig upplevt ett tillstånd som liknar dagens i det svenska samhället. Kriget som Ryssland för mot Ukraina är utan tvekan ett brott mot folkrätten. Enigheten om det är närmast total i Sverige. Felet är inte det utan att personer med avvikande, eller snarare kompletterande, synsätt utsätts för demonisering. De som inte entydigt ställer upp på de allmänt accepterade bilden klassas som Putinagenter eller liknande. Hetsen mot Ryssland saknar motstycke i det jag upplevt i Sverige. I samband med tidigare krig, t.ex. i Jugoslavien/Kosovo, Afghanistan, Irak och Libyen har det varit möjligt att diskutera sakligt i Sverige.

Det hetsas inte bara mot Ryssland och dess politiska ledning utan även mot ryssar i allmänhet. Krav på utvisning av alla ryssar som befinner sig i Sverige har framförts i debatten som om de skulle ha något ansvar för det som händer i Ukraina. Om man vill minska risken för nya krig måste det vara bättre att gynna kontakter med civilsamhället i andra länder och det underlättas av att det finns människor med ursprung i ett flertal länder. Det är dessutom viktigt att upprätthålla diplomatiska kontakter på ministernivå med alla länder som på något sätt är viktiga för Sverige.

Varje antydan till att de internationella relationer och ageranden som utvecklats sedan Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning har orsakat det krig som nu förs i Ukraina avfärdas som ’whataboutism’, stöd till diktatur eller Putinism. Den som säger något sådant blir hånad som ”nyttig idiot”. Den debatt som förs i Sverige är väldigt snäv. Det borde vara självklart att det som föregått krigsutbrottet ska analyseras för att ge förståelse (inte acceptans) för vad som kan göras för att så snabbt som möjligt få ett slut på kriget.

Realism eller folkrätt

Det finns en betydligt större öppenhet i diskussionen i flera andra länder. Några intressanta exempel är från USA. Professor John Mearsheimer som analyserat geopolitik och är en ledande forskare i den realistiska skolan hävdar att USA:s agerande under några decennier är den viktigaste bakomliggande orsaken. Ray McGovern som tidigare varit ansvarig inom CIA för Ryssland har uttalat liknande uppfattning. Detsamma gäller en f.d. ambassadör i Moskva, Jack Mattlock, en general (eller f.d. och en f.d. kongressledamot, Tulsi Gabbard (alla från USA). Liknande tongångar har framförts i tyska Bundestag och av flera andra mycket kunniga personer.

I Sverige får man leta efter etablerade krafter som uttalar sig så. Det finns några undantag och det är bl.a. förre utrikesministern Hans Blix som hävdat att det i första hand är utplacerandet av offensiva vapen som oroat Rysslands politiska ledning inte eventuellt medlemskap i Nato. Även förre statssekreteraren Sven Hirdman har uttalat sig på ett insiktsfullt sätt. Ingen av dem har på något vis ställt sig positiva till Rysslands krig i Ukraina, tvärt om.

John Mearsheimer säger att länder i allmänhet är villiga att följa internationell lag, men inte när de upplever att det står i strid med landets fundamentala intressen. Rysslands politiska ledning har under lång tid deklarerat att de ser framflyttandet av NATO:s gräns till sin egen som ett existentiellt hot. Här handlar det inte om moral eller internationell rätt utan om intressen. Om Kina eller Ryssland skulle ge stöd till en kupp i Mexiko och sedan placera offensiva vapen nära USA:s gräns skulle USA utan tvekan eliminera det hotet. De aktörer som finns på den geopolitiska arenan, främst USA, borde ha agerat med hänsyn till den ryska oron. Det är bättre att kompromissa än att agera så att risken för storkrig ökar.

I valet mellan de två synsätten, realpolitik eller folkrätt, vill jag se mer satsning på det senare. Ett land har dock svårt att helt avstå från det första om andra länder spelar på den realpolitiska arenan.

Sanktioner

Dagen sanktioner mot Ryssland är de mest omfattande någonsin mot ett stort land. Motivet ar ett krig där storleksordning tiotusen människor dött. I de krig som i övrigt pågår eller pågått under de senaste 30 åren har det dött miljontals människor. Inga sanktioner mot USA som är det mest drivande kraften. Sanktionerna mot Ryssland kommer att få så stor inverkan på den globala ekonomin och för oerhört många fattiga människor. Det överskuggar det krig som sanktionerna sägs vara till för att stoppa. Sanktioner har ofta inneburit en bestraffning av oskyldiga, men de har sällan nått det officiellt uttalade målet.

Ryssland är världens största exportör av gas, handelsgödsel och vete, och är tredje störst för olja och kol. Sanktionerna mot Ryssland har redan lett till högre energipriser och livsmedelspriser. Många fattiga kommer att få sämre levnadsvillkor. Många företag kommer att gå i konkurs. Detta gäller i de flesta länder. 

Den allvarligaste effekten är dock att många människor i världens fattigaste länder kommer att dö. Svält och sjukdomar som beror på fattigdom medför idag över tio miljoner människors död. Det är inte brist på mat i världen som ger svält utan det faktum att de fattigaste inte har råd att köpa maten. När priserna på mat ökar kraftigt kommer livet att hotas för hundratusentals eller miljontals människor. Sanktionerna kommer således att medföra mer negativa effekter än kriget i sig.

Censur

För att behålla hegemonin i debatten i USA/EU/Sverige satsas det de facto på censur. Nyhetskanaler som RT har spärrats där det varit möjligt. Censur är ett fullständigt brott mot demokratiska principer om yttrandefrihet och dessutom en av de centrala anklagelsepunkterna mor Ryssland. South Front, som är en oberoende nyhetssida, har också blivit spärrad/censurerad på nätet. South Front har även i tidigare konflikter lagt ut videolänkar som de får in från folk på plats och sammanfattningar om läget i krig i flera länder.  Det är självklart att det förekommer propaganda från olika intressenter, särskilt i allvarliga kriser och under krigstillstånd. Båda sidor överdriver förluster för motståndaren och underskattar egna förluster. Angrepp på civila från motståndaren tenderar att överdrivas. Det är viktigt att kritiskt granska allt som sägs och skrivs. Om det finns tillgång till info från olika håll är det större chans att få en sakligt grundad uppfattning. När båda sidor säger samma sak kan man utgå ifrån att det är korrekt. När bilden som ges skiljer sig åt bör man fråga sig om det finns trovärdiga källor, dokument eller filminspelningar för olika påståenden. Det finns inget som talar för att sanningen ligger mitt emellan, men det är sannolikt att båda sidor överdriver och väljer fakta som gynnar dem själva. Censur omöjliggör egna bedömningar baserat på ett allsidigt underlag.

Från rysk sida har brott som begåtts av nynazister och andra högerextrema grupper setts som mycket allvarliga. Från västsidan har sådana brott ignorerats eller tonats ned.

Det har ofta i svensk och annan Västpress påståtts att Rysslands krig har varit ett militärt misslyckande. Om syftet varit att ockupera hela Ukraina är det naturligtvis ett misslyckande. Utvärderingen borde dock utgå ifrån de avsikter den ryska ledningen hade, inte på gissningar som diverse väst-”experter” haft om dess avsikt. Slå ut Ukrainas militära kapacitet, tvinga Ukraina att vara neutralt, få ett erkännande av Krim, Donetsk och Luhansk samt slå ut de nazistiska och högerextrema militära grupperna verkar vara syftet och i så fall är det svårt att se det som ett tydligt misslyckande. Det betyder inte att allt gått enligt plan. En del av Västmediers återkommande teman är mer av önsketänkande än verklighetsbeskrivning

Douglas MacGregor, f.d. överste i den amerikanska armén, sa i en TV-intervju att han ansåg att Ryssland var alltför mjuka under krigets fem första dagar. Jämfört med eldkraften i t.ex. USAs krig mot Irak 2003 är det utan tvekan en mindre kraftfull insats. Sådana uttalanden syns inte så ofta i svensk press.

Olikheter i bemötande

Ukrainska flyktingar tas emot utan restriktioner i flera europeiska länder. Även Sverigedemokraterna, som tidigare haft som ett huvudnummer att vara mot invandring och för en hård policy mot flyktingar, välkomnar ukrainska flyktingar till Sverige. Nyligen hade vi en allvarlig konflikt på gränsen mellan Belarus och Polen där flyktingar från Syrien vägrades inträde i Polen och EU. Då var det den politiska ledningen i Belarus som pekades ut som skyldig inte länder som bombat i landet. Flertalet flyktingar i EU kommer ju från länder som bombats av USA (som ingalunda är ensamt ansvarigt). Ett stort antal flyktingar har dött under färd över Medelhavet pga hinder som EU beslutat att införa. Nu är gränsen mellan Ukraina och Polen öppen. Rasism är en förklaring till olikheterna i behandling av flyktingar som flytt från krig i olika länder.

Geografisk närhet har säkert bidragit till skillnaden i behandling av flyktingar. Kriget i Ukraina är geografiskt på ungefär samma avstånd som kriget om Kosovo 1999. Norra delen av Ukraina ligger närmare Stockholm än de områden som bombades av NATO 1999 och södra delen ligger längre bort. Det var stort sett inga protester i Sverige när NATO bombade i Kosovokriget vilket tyder på att det snarare är en fråga om vilka folkgrupper människor i Sverige identifierar sig med. Olikheter i medias bevakning och politikers uttalanden har säkert också bidragit till skillnaden i respons i Sverige.

Ett annat förhållande som kan ha bidragit är om det har framstått som att kriget i Ukraina skulle kunna sprida sig och hota Sverige, men att det inte fanns sådan oro när det gäller Kosovokriget.

Ytterligare en grund för avståndstagande är om kriget i Ukraina är större, när det gäller mängd soldater eller fler flygbombningar eller liknande, än andra krig efter andra världskriget. I Europa har det inte varit något krig med invasion av annat land av den skalan som gäller för Ukrainakriget. När det gäller flygbombning pågick sådan aktivitet i 78 dagar i Kosovokriget. Ukrainakriget är inte slut än, men det har ännu inte bombats lika mycket.

Om jämförelsen görs globalt är Ukrainakriget inte alls av samma storlek som t.ex. USA:s krig mot Irak 2003. Då protesterade ungefär lika många i Sverige som under Indokinakrigen på 1970-talet. Protesterna mot Irakkriget ebbade snabbt ut och det restes inga krav på hårda sanktioner mot USA i Sveriges riksdag.

Det är svårt att inte se dubbelmoralen i svenska och allmänt västliga reaktioner på pågående krig jämfört med hur reaktionerna varit i anslutning till andra krig. Avståndstagandet från Rysslands krig mot Ukraina är rätt, men varför har reaktionen varit så mycket svagare från det svenska etablissemanget i tidigare krig. Är det möjligen beroende på vilka länder som angripit något annat land i strid med internationell rätt?

Lars Drake

WATCH: Mearsheimer and McGovern on Ukraine – Consortium News

Kan sanktioner förkorta kriget?  – Synapze

Sveriges beslut att skicka vapen till Ukraina – Synapze

Historical Context to Understand Issues that Led to Russian Invasion of Ukraine – BTL (btlonline.org)

Ukraine’s Propaganda War: International PR Firms, DC Lobbyists and CIA Cutouts (mintpressnews.com)